Varför är svensk media så negativ till den egna religionen?

Enligt bloggen religionsvetenskapliga kommentarer tas frågan upp om beröringsskräck när det gäller religion i våra medier:

 

"Beröringsskräck och religion

http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2012/07/beroringsskrack-och-religion.html#comment-form

Enligt deltagarna på seminariet religion och medierna som organiserades under Almedalsveckan finns det en omfattande beröringsskräck när det gäller religion i våra medier. Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson menar till och med att det är ”som att komma ut ur garderoben” när man skriver om andlighet. Enligt deltagarna i debatten är journalister som skriver om religion antingen ointresserade eller rädda för att bli associerade med religion. Det finns till och med en slags ”garderobsreligiositet i den svenska journalistkåren som inte alltid syns så tydligt i spalterna” enligt Erik Helmerson. Enligt den kristna tidningen Dagen ger den liberala livsstil som dominerar bland journalister inte något utrymme för andlighet och religiositet.

Huruvida denna analys är korrekt eller inte kan diskuteras men det är tydligt att de flesta svenskar tycks uppfatta religion som något privat som inte skall synas i det offentliga livet. Denna förståelse av religion tycks därför försvåra ett offentligt samtal och hindra en seriös analys av religion i samhället och ur detta perspektiv har seminariedeltagarna en poäng. Kanske är det så att religion har blivit en allt för svår uppgift för många journalister och många är kanske rädda för att sammanblanda sin privata syn med en objektiv analys. För att kunna överbrygga detta problem och skapa utrymme för en välbehövlig rapportering, debatt och analys av religion i Sverige är det kanske på plats att utbilda journalistkåren i religionsvetenskaplig teori och metod. Journalister är ju inte rädda för att skriva om ekonomi eller politik trots att de alla har en privat ekonomi och en politisk övertygelse. Varför finns det inte en beröringsskräck för dessa områden men för religion?   

Oberoende av hur vi svarar på ovan nämnda fråga är intresset för religion och religiositet stort enligt Åsa Furuhagen som arbetar på "Människor och tro" på Sveriges Radio. Detta program har uppskattningsvis 130,000 – 140,000 lyssnare. Intresset för religion och religiositet är omfattande, vilket vi har sett här på bloggen som på ca 2 månader har haft nästan 20.000 besökare. Det tycks därför finnas ett behov av att analysera, diskutera och försöka förstå religionens plats och funktion i det offentliga samhället. Hur kan till exempel människors tolkningar av religion knytas till och förstås i relation till rådande samhällsförhållanden och vilken plats och funktion kan religion fylla i det svenska samhället med tanke på gällande lagar? Eftersom så många människor är intresserade av dessa och liknande frågor borde journalister kanske skriva mycket mer om religion än vad de gör idag. Intresset saknas inte, men kanske kompetensen för att skriva och rapportera om dessa frågor.

Men måste journalister vara religiösa eller ”andliga” för att skriva om religion? Är det nödvändigt att själv ha en tro för att kunna analysera, belysa och förklara religion i samhällsdebatten? Blir man mer kompetent att skriva om religion om man själv är troende? Dessa frågor kan givetvis besvaras på flera sätt – men enligt mig är det tveksamt om den svenska journalistkåren automatiskt skulle bli bättre på att bevaka religion om de själva vore religiösa. Att ha en tro innebär inte nödvändigtvis att individen är bättre rustad att kunna analysera vilken plats och funktion religion kan ha i det offentliga rummet i historia och nutid. Kanske journalister istället borde gå en kurs i religionsvetenskap eller så borde de läsa om journalistkårens riktlinjer om en objektiv och saklig journalistik?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet "

Min reflektion är att det finns en stark inkonsekvens i media vad gäller inställningen till den egna religionen i landet i förhållande till andra religioner, främst Islam. Jag får den uppfattning att det är OK att vara positiv till alla religioner utom kristendomen. Ännu mer förvånad blir jag när vänster, som starkt förespråkar kvinnors rättigheter, föraktar kristendomen men istället försvarar Islam. Så fort det begås någon terrorhandling etc. från muslimska aktivister, uttalas direkt i media att det utförs sådana handlingar i kristendomens namn också. 

Ett exempel är från bloggen religionsvetenskapliga kommentarer den 17 juni:

"Att muslimer precis som andra religiösa grupper kan tolka sin religion på ett sådant sätt att den anses legitimera våld är inget nytt eller unikt för muslimer. På Irland och i USA har vi till exempel flera fall där våldsdåd legitimeras utifrån och med hjälp av kristendom (till exempel mot abortläkare)"

Visst finns det sjuka människor som dödar abortläkare. Men frågan är om dessa människor har stöd i religionens skrifter eller ej. Jag blir förvånad över att man inte studerar detta närmare utan drar religionerna över en kam. Men det borde väl ändå ha betydelse om man får stöd för sin handling från de skrifter och läromästare som har grundat religionen eller?

Här finns lite mer att läsa ang. detta: 
Vad är kärlek?
Vad har Bibeln att säga om kärlek?