Inom Nya Testamentet som kristendomen grundar sig på, finns överhuvudtaget inga föreskrifter om några kropps- eller dödsstraff. Människan har överhuvudtaget inte rätt att döma någon, och Nya Testametntet uppmanar överhuvudtaget aldrig till något våldsamt beteende. Endast Gud känner människans hjärta och har rätt att döma. Det betyder förstås inte att man förespråkar ett laglöst samhälle, Men kristendomen kan aldrig blir politisk i sin karaktär eftersom det är Gud som dömer och inte människor.
När man talar om ett begrepp, som t.ex. kärlek, är det alltid bra att definiera vad man menar med begreppet.
Krister Renard har skrivit en ingående artikel i ämnet i sin blogg Gluefox:
"Kärleken, det dyraste av allt
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst. (Hjalmar Söderberg)I stort sett allt vad människan företar sig är uppfyllt av en längtan efter den sanna, den äkta och den rena kärleken. Längtan efter kärlek genomsyrar de flesta böcker, filmer, sånger och konstverk. Inget kan väcka så starka känslor som sann, äkta kärlek. Ingenting kan framkalla så mycket förlösande tårar som en film eller en bok, där ren, självuppoffrande kärlek skildras. Kärleken är den absolut dominerande kraften i alla människors liv, vare sig de erkänner detta eller ej. Ingen människa kan leva utan kärlek. Får vi inte kärlek dör vi sakta som människor, även om de biologiska livsprocesserna fortsätter. Om den sanna kärleken säger aposteln Paulus:
Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delat ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.Varför jagar alla människor efter kärlek? Varför är kärleken livsnödvändig? Svaret är att människan kommer från kärleken. Vårt ursprung är kärleken själv — Gud. Kärleken är det viktigaste i en människas liv, på grund av att hon är skapad till Guds — den högsta kärlekens — avbild. Vi har kommit till jorden i och för kärlek. Gud har ingjutit kärlekens ande i oss. Kärleken är livets andes lag, från födelse till död.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (1 Kor 13:1-7)
Det djupaste behovet hos varje människa är att älska och att bli älskad. Människan kan inte bli det hon är avsedd att bli, om hon inte får kärlek. Utan kärlek försvinner livsviljan. Varje människa, vare sig hon är ett litet barn, en beundrad företagsledare eller en grym, sadistisk mördare ropar ständigt från sitt allra innersta, "Älska mig, älska mig!"
Under en predikan berättade pastorn om gamle Albert. Han var en enstörig gamling på ålderdomshemmet och utan en enda vän. De flesta tyckte illa om honom, eftersom han var bitter och bitsk i sitt tal. Dessutom luktade han illa. Av någon anledning stank han nämligen nästan alltid av gammal fisk, trots att personalen på hemmet gjorde sitt bästa för att hålla honom ren. Nästan varje dag tog han en promenad och var borta flera timmar. Fisklukten var speciellt stark när han kom tillbaka. Han berättade aldrig vad han gjorde under sina ensamma promenader. Till slut så bestämde man sig för att försöka ta reda på hans förehavanden. När han nästa dag lämnade hemmet, hade han därför en "skugga" hängande efter sig."Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst", sade Hjalmar Söderberg. Har man inga mänskliga vänner duger en katt eller en hund. Någon form av kärlek är bättre än ingen kärlek alls. Tonåringar som klottrar och vandaliserar, ropar egentligen desperat efter kärlek. "Se mig! Jag är en människa!", ropar de. När ett gäng ungdomar skär sönder sätena i en tunnelbanevagn i Stockholm och de vuxna i vagnen bara tittar ännu djupare i sina tidningar i stället för att reagera, är detta totalt förödande för ungdomarna. Det yttersta beviset på att man är värdelös, är när man kan begå brott och förstöra egendom utan att någon ens reagerar. Då betraktas man inte längre som en människa, utan som ett störande moment. Som någonting man viftar bort ungefär som en fluga. Det ligger mycket i vad Hjalmar Söderberg säger i sin dikt. Kan man inte bli älskad eller beundrad, försöker man åtminstone bli fruktad eller avskydd. Vad som helst är bättre än likgiltighet.
Det första han gjorde var att gå till en fiskaffär och köpa en stor påse färsk strömming. Från affären promenerade han så ut i skogen, där han satte sig ner i en glänta. Efter en stund kom en halvt förvildad strykarkatt försiktigt smygande och gick efter viss tvekan fram till den ensamme gamle mannen. Denne öppnade påsen och började mata katten med strömming, samtidigt som han varsamt smekte den med sina fårade gammelmanshänder. Hela hans ansikte strålade av lycka.
Erich Fromm definierar i sin bok The Art of Living skillnaden mellan moders- och faderskärleken på följande sätt:
Moderskärleken ställer inga villkor, den är alltigenom beskyddande, omslutande; då den är villkorslös kan den inte heller kontrolleras eller förvärvas. Modern älskar sina barn därför att de är hennes, inte därför att de är snälla och lydiga... Å andra sidan; faderskärleken är sådan att den ger befallningar, uppställer regler och lagar och kärleken till sonen är beroende av att sonen lyder hans befallningar.Hos Gud finns dessa båda sorters kärlek förenade. Kristendomen erbjuder därför det som den mänskliga naturen kräver, det som alla människor innerst inne längtar efter. Gud är "nåd och sanning" som Skriften säger — både mild och fruktansvärd. Mild mot den människa som brottas med synden och ondskan i sitt liv och som full av ånger erkänner sin ofullkomlighet, men fruktansvärd mot den som medvetet och högmodigt och utan samvetskval väljer det ondas väg. Hos Gud möts nåden och lagen och blir ett, blir till den fullkomliga kärleken, den som befriar och som består! Gud är antingen det mest skrämmande som finns eller det mest underbara man kan tänka sig. För den människa som står under lagen säger Bibeln, "Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer" (Heb 10:30-31). Men för den som vädjar till Guds nåd, har Skriften ett helt annat budskap. Gud känner våra svagheter och har medlidande med oss, "han vet vad för ett verk vi är, han tänker på att vi är stoft" (Ps 103:14).
...han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister. ...Han handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. (Ps 103:3, 10-11)Ingenstans framgår Guds två sidor tydligare än vid Jesu korsfästelse på Golgata. Guds absoluta helighet och rättvisa kräver att all synd och all ondska måste dömas. Hans natur förbjuder varje form av kompromiss med det onda. Den rättvisa domen för synden är "den eviga döden". Varje människa har därför ett dödsstraff hängande över sig. Guds oerhörda kärlek till människan fick honom emellertid att själv komma ned till jorden för att ta detta straff på sig. På så sätt kunde både hans krav på absolut rättvisa och hans överflödande nåd uppfyllas. Genom undret på Golgata förenades kärleken och lagen på ett övernaturligt sätt.
Människan är beroende av både moders- och faderskärlek. Barn som växer upp utan att få uppleva båda dessa slag av kärlek, blir emotionella krymplingar. Unga flickor som aldrig fått möta sann, äkta kärlek från sin pappa, söker ofta desperat efter denna dyrbara gåva genom vidlyftiga sexuella relationer. Dock utan att någonsin finna den. Den inre tomheten bara tilltar. 80 procent av alla svarta barn i USA:s innerstäder växer idag upp utan en man i familjen. Och de män de ser i sin närmaste omgivning är till stor del drogberoende, kriminella eller saknar riktiga arbeten. Detta är antagligen den största orsaken till att antalet familjer och personer med sociala problem växer lavinartat i dessa områden.
Brist på kärlek skapar bitterhet och hat och därmed destruktiva handlingar — brott, perverst sex, grymhet, vandalisering och mobbning för att nämna några. En missionär, som arbetar bland homosexuella i London, berättade vid ett tillfälle om när han för första gången gick runt i gaykvarteren och gaybarerna där. "Jag såg en massa små pojkar som letade efter sina pappor", var hans kommentar.
Utan kärlek blir människan en ful karikatyr av vad hon kunde ha varit under kärlekens lag! Kärlek är liv, frånvaro av kärlek är död!
Problemet för många ensamma och bittra människor är att man bara ser sig själv och sina egna problem. Man tror att de problem man har är så unika att det inte finns någon lösning. Tankarna mal, "Ingen har lidit så mycket som jag. Ingen är så missförstådd och ensam". Ofta blir man fången i förkastelse och självförakt. Ibland börjar man i stället själv förakta andra människor. "De förstår inte hur speciell jag är, de förtjänar inte min vänskap." Och ensamheten bara växer.
Ett sätt att bryta denna onda cirkel är att engagera sig i andra människor och deras behov. Jag är övertygad om att en majoritet av människor, som sitter hemma och tycker synd om sig själva, skulle få sina liv totalt förvandlade om de insåg att det faktiskt finns en värld utanför dem själva, en värld som de har ansvar för. Sedan måste de givetvis också börja handla utifrån denna insikt.
Vid ett tillfälle berättade någon för mig om en deprimerad affärsman i New York som av en klok psykolog fick rådet att "gå till Central Station och hjälpa någon". Affärsmannen löd rådet och hann inte mer än in i vänthallen, så mötte han en ensam, gråtande kvinna. Hennes dotter som skulle möta henne hade inte kommit, och hon själv var från landet och helt bortkommen i den stora staden. Mannen ringde dottern, som tagit fel på vilken dag mamman skulle komma, köpte blommor till kvinnan och ordnade taxi. Kvinnans tårar förvandlades till glädjetårar och affärsmannens depression var plötsligt som bortblåst. Han glömde sig själv för en annan människas skull.Den sanna kärleken är alltid ren. Den lämnar aldrig dålig eftersmak, har aldrig ånger eller äckel som följd. Den är inte klädd i åtsmitande läderkläder med kedjor, har inte piskor och gummidräkter som attribut. Den bygger upp, lyfter av bördor, ger glädje och frid. Den sanna kärleken ger alltid mer än den tar, eftersom dess natur är utgivande och inte mottagande. Den är ivrig att tyda allt till det bästa. Den är aldrig kopplad till fruktan, utan innebär barnslig tillit. Den kan inte köpas för pengar, utan är gratis. Ändå är den mer dyrbar än något annat i denna värld. Den som har ett rent hjärta och är beredd att böja sig under kärlekens lag, kan finna den överallt, medan den som är oren, som inte kommer till kärleken på dess egna villkor, aldrig kommer att hitta den någonstans. Likt vinden flyr kärleken från det orena.
Ty kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den. Om någon ville ge alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bli försmådd. (Höga Visan 8:6-7)Gud är den sanna kärlekens källa. Guds innersta väsen är kärlek och sanning. Kärleken kan aldrig isoleras från sanningen, det som då återstår är bara en kletig, sötsliskig sirap, som inte kan hjälpa en enda människa. Guds kärlek är en kärlek med klara gränser, och att bryta mot hans helighet och hans absoluta rätt, medför alltid negativa konsekvenser. Den som är tyngd av skuld och självförakt blir inte befriad från detta genom att man förnekar de negativa känslorna. En sådan människa behöver inte höra ett likgiltigt "jag förstår", hon behöver i stället höra den sanning som kan sätta henne fri.
Lika lite som kärleken kan existera utan sanningen, kan sanningen existera utan kärleken. Det senare leder alltid till iskall lagiskhet, som i stället för att lyfta av människor deras bördor, lägger på dem nya och ännu värre sådana. Kärlek och sanning är därför oskiljaktigt förenade.
Lagisk kristendom utan kärlek är någonting fruktansvärt och ger upphov till ett iskallt förtryckarsystem, fullt av kontroll och manipulation. Många av de lite äldre människor som idag har tagit avstånd från kristendomen har tyvärr fått möta en sådan perverterad vrångbild av Jesu lära. Frestelsen finns här att pendeln svänger över åt andra hållet, vilket tyvärr skett i vissa sammanhang, och att man inte längre vågar tala om sanningen överhuvudtaget, utan bara "flödar i kärlek". Detta är inte heller kristendom och konsekvenserna är lika fruktansvärda, om än inte lika omedelbart uppenbara. Människor luras då att tro att de inte behöver omvända sig, utan att de kan fortsätta att leva som de gjorde tidigare. Jesus sade, "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja" (Matt 7:21). Människor måste därför få undervisning om vad som är sant när det gäller Guds vilja. De måste få veta att Gud inte accepterar allt, utan att vissa saker är helt oacceptabla för honom, och att vi först måste vara beredda att lägga ned detta innan vi kan bli hans barn.
Bibelns Gud älskar inte mänskligheten, han älskar varje enskild människa. Äkta kärlek är alltid personlig. Den är inte riktad mot människomassor utan mot individer. Eftersom kärleken är personlig kan ändamålet aldrig helga medlen. Varje enskild människa är oändligt värdefull och får därför aldrig bli ett medel för att nå politiska eller sociala mål.
Fred på jorden kan inte åstadkommas genom att människor går omkring med någon vag, halvt likgiltig känsla av sympati för andra länder och folk. Sann fred kräver att kärleken bor i varje människas hjärta. Man måste först älska sina närmaste och sina grannar, innan man kan börja älska andra länders folk. Detta kan varken åstadkommas av politiska eller ideologiska system, eller av alla världens fredsrörelser och fredsföreningar tillsammans. Endast genom att mänskligheten föds på nytt, får ett nytt hjärta, kan krig, fattigdom och lidande utrotas. Detta är Bibelns radikala budskap, och det var för att möjliggöra detta som Gud själv kom till världen genom Jesus Kristus.
För ett antal år sedan intervjuade en psykologiprofessor vid Columbia University i New York 200 pojkar från ett slumområde i USA. Han förutsade utifrån sina psykologiska teorier att i stort sett varenda en av dessa skulle sluta som brottsling. 20 år senare beslöt sig en annan professor och hans studenter att följa upp denna undersökning. Det visade sig då att prognosen helt slagit fel. Bara 4 % av pojkarna hade blivit brottslingar. Förklaringen till det oväntade resultatet visade sig vara en kristen lärarinna som alla pojkarna haft, och som överöst dem med kärlek under deras skoltid. Uppenbarligen hade den kände psykologen Carl Menninger rätt när han sade, "Det finns bara en metod att få in brottslingar i samhället igen och det är kärlek". Endast kärlek kan övervinna hat och bitterhet. Den berömde svenske mordutredaren, kriminalkommissarie Otto Wendel, vars lärobok i brottsplatsundersökning har använts av polisskolor i mer än 30 länder, berättar i sina memoarer om en överkonstapel som brukade säga att den enda fungerande behandlingen av ungdomsbrottslingar var "ÖKB", dvs "Öm och Kärleksfull Behandling".Äkta kärlek är alltid kopplad till handling. Kärlek utan handling är ingen kärlek! Evangelisten Johannes skriver om hur "Ordet blev kött". Ordet materialiserades och blev fysiskt verkligt. Sann kärlek är alltid fysiskt verklig. Jesus är den ende religionsgrundare som genom sitt eget liv bevisat det han förkunnade. Han levde sin egen lära till hundra procent. Han sa inte ofta till människor att han älskade dem, i stället visade han ständigt sin kärlek genom sina handlingar. Han pratade inte om kärlek, han var kärlek!
I Apg 1:1 talas om att Jesus "gjorde och lärde". Det unika med Jesus är att han genom sitt eget liv visade att hans lära höll, att den var möjlig att leva efter. Ingen annan religionsstiftare eller ideolog har själv lyckats leva efter sin egen lära (enda undantaget är kanske Hitler, som förmodligen var lika ond som hans egen lära var ond). Jesus gjorde således först och undervisade sedan. Buddha undervisade först och försökte förmodligen sedan att göra. Jag är dock ganska övertygad om att han misslyckades. Ingen människa kan leva vare sig efter Guds lag eller efter Buddhas åttafaldiga väg. När det gäller Muhammed lärde han först andra hur de skulle leva, medan det är ytterst tveksamt om han ens försökte leva efter sin egen lära. Marx skall vi inte ens nämna i sammanhanget. Läsaren rekommenderas att t ex läsa Paul Johnsons bok De intellektuella[1], där författaren visar på det avgrundsdjup som finns mellan de flesta ideologers läror och deras egna personliga liv.
I Bibelns första elva kapitel får alla filosofins stora frågor sitt svar. De frågor som filosofer och andra grubblat över i tusentals år. "Varifrån kommer universum? Vem är människan och vad är meningen med hennes liv? Varför ser världen ut som den gör, med lidande och ondska? Finns det någon lösning på ondskans problem? Vad händer efter döden?" Ingen filosofi har hittills tillfredsställande lyckats besvara en enda av dessa frågor. Orsaken till att alla världens filosofer och intellektuella misslyckats, är att deras utgångspunkt hela tiden varit att allting kan förklaras och förstås enbart med hjälp av förnuft och intellekt. Detta antagande har sin grund i syndafallet. Då människan åt av den förbjudna frukten, förmörkades hennes andliga "ögon" och från och med nu så var hon begränsad till att förstå världen enbart utifrån sitt förnuft. Om nu alltings ursprung, som Bibeln säger, är av andlig natur, måste varje förklaring som bortser från detta, självklart misslyckas. Gud var därför tvungen att på ett övernaturligt sätt ge oss sanningen. Vi hade aldrig på egen hand kunnat finna den. Och detta är således Bibelns uppgift. Att uppenbara Guds sanning för människan.
Existensen av en Skapare förklarar mycket bättre än slump, materia och blinda naturlagar den fysiska världens skönhet, moralen i form av samvetets röst och människans särställning i skapelsen. Bibeln, som är en väldigt praktisk bok, handlar i främsta rummet emellertid varken om vetenskap, historia eller filosofi, utan om frälsning. Ordet frälsning har hos många människor tyvärr fått en lite löjlig klang av inskränkt egoism och självgodhet. Ett sätt att fegt undgå konsekvenserna av sina egna handlingar. Frälsning innebär emellertid oerhört mycket mer än ett personligt salighetsrus och en sörgårdsidyll i den egna lilla isolerade vrån. Den inbegriper hela Guds plan för att återlösa och återupprätta människosläktet, ja hela skapelsen. Att en gång för alla utplåna lidande, sjukdom och död. Bibeln ger oss all information vi behöver för att förstå och kunna bli en del av det som Gud har planerat. När en människa blir en verklig Jesu lärjunge, får detta därför alltid konsekvenser långt utanför det egna personliga planet.
Under senare delen av 1700-talet levde i England en man vid namn John Newton. Han var kapten på ett slavskepp. I åratal sysslade han med den grymma och vedervärdiga hantering som slavhandeln utgjorde. Så småningom böjde han knä för Jesus Kristus och överlämnade sig till honom. Historien om hans väg till Gud är en fascinerande berättelse, som visar hur Gud kan upprätta vilken människa som helst, bara hon ödmjukar sig i sitt hjärta. Ingen synd är så stor att den inte kan tvättas bort av Jesu blod, eller som Jesaja säger, "Om era synder än är blodröda, så kan de bli snövita" (Jes 1:18). I en bok av John Pollock berättas om John Newtons händelserika liv. Efter att ha blivit frälst ägnade han sig helhjärtat åt att bekämpa slaveriet och bidrog på ett avgörande sätt till att slavhandeln avskaffades i England 1807, samma år som han dog. John Newton blev så småningom kyrkoherde i en av de mest anrika församlingarna i hela London, där självaste borgmästaren ingick i hans "flock". Höjdpunkten i hans liv kanske inträffade när han skulle vittna om slavhandeln inför premiärministerns kommitté. John Pollock skriver:
Han steg uppför trappan, något mödosamt på grund av det onda benet och en del andra skavanker, och väntade sedan i en lång korridor under porträtten av monarker och prinsar, till dess han hörde sitt namn utropas och den ene vaktmästaren ropa till den andre: "Kyrkoherde John Newton!"John Newton upphörde aldrig att förundras över Guds oerhörda nåd som till och med kunde rädda en skurk som han. Med hjärtat fullt av tacksamhet till Gud skrev han en av alla tiders mest berömda psalmer, "Amazing Grace".
Han gick fram mot den öppna dörren till kommittérummet. När han kom dit in, såg han att premiärministern själv väntade på honom. Mr Pitt bugade sig. Medlemmarna av Privy Council och alla i rummet reste sig. Den en gång piskade sjömannen, den f d otuktige hädaren, slavskepparen som själv räddats ur slaveri, eskorterades till sin plats av kungens främste minister.
"Oh, Herre, alltsammans är Ditt verk, Din är också äran. Mig tillhör skammen och blygseln, för jag är en stackars eländig usling ännu i denna stund!"[2]
Amazing grace (how sweet the sound)
That saved a wretch like me!
I once was lost, but now am found,
Was blind, but now I see.
Marx och Lenin lärde oss att man förändrar människan genom att först förändra samhället. Att Marx och Lenin hade fel är väl vid det här laget ganska uppenbart. Man behöver inte gå längre än till det forna Sovjetunionen för att inse att så är fallet. Jesu budskap var diametralt annorlunda. Enda sättet att förändra samhället är enligt honom att först förändra människan. Historien om John Newton är ett underbart bevis på detta. Denne upphörde inte med sin slavhandel på grund av att samhället förändrades. Turordningen var i stället den rakt motsatta. Slavhandeln upphörde och slaveriet avskaffades på grund av att John Newton förändrades![Förunderlig nåd (hur ljuvt är inte ditt namn)
som räddade en usling som mig!
En gång förlorad, men nu återfunnen,
Jag var blind, men nu jag ser.]
Om Marx' och Lenins fördelningsprincip ungefär var att "allt ditt är mitt", så förkunnade Jesus det rakt motsatta, nämligen att "allt mitt är ditt". Utgivande i stället för tagande. Marx och Lenin var egentligen inga revolutionärer. Deras utopi var bara spegelbilden av det gamla. Och spegelbilden innehåller som bekant inget nytt. Höger har bara blivit vänster. Har du en vårta på höger kind, har din spegelbild en likadan vårta på vänster kind. Vårtan har inte försvunnit. Och på samma sätt är det med marxismen. Makten har bara hamnat i nya händer, men det är fortfarande fråga om samma maktkamp och samma ofullkomliga människor. Samma hat och samma grymhet. Den sanne revolutionären är i stället Jesus Kristus. Han kom med något fullständigt nytt, inte bara spegelbilden av det gamla. Jesus visade att problemet ligger hos människan själv, inte i omständigheterna, och att det därför endast kan lösas genom att människan förvandlas i sitt inre, blir "född på nytt".
En pånyttfödd alkoholist, med ett levande minne av en tidigare hopplös kamp och en ny känsla av kraft genom Kristus, svarade en gång på påståendet "att hans religion var en illusion". Han sa, "Tack Gud för den illusionen; den har gett kläder till mina barn, skor på deras fötter och bröd i deras munnar. Den har gjort en man av mig och har skapat glädje och frid i mitt hem, vilket tidigare varit ett helvete. Om detta är en illusion, må Gud sända denna till spritens slavar överallt, för deras slaveri är en fruktansvärd realitet."[3]Guds kärlek förvandlade den tidigare alkoholisten så att hans fru fick sin man tillbaka och hans barn en ny far. Tack vare Guds kärlek kunde han nu ge sin hustru den kärlek och ömhet som en man är skyldig att ge sin hustru, och sina barn den faderskärlek de måste ha för att bli harmoniska människor. När Guds kärlek kom in i mannen, upprättades hela familjen.
För att bli hela människor behöver vi alla slag av kärlek. Vi behöver Guds kärlek, vi behöver faders- och moderskärlek när vi är barn, vi behöver sanna, trofasta vänner och vi behöver en man eller en hustru att älska och att älskas av. Gud har skapat både föräldrakärlek, vänskap och kärlek mellan man och kvinna. Även sexualiteten är skapad av Gud. Den sexuella njutningen i sitt rätta sammanhang, dvs mellan man och kvinna inom äktenskapet, är en underbar gåva från Gud, som binder parterna samman. Fel använd leder den emellertid till olycka, slaveri och ibland till och med död. Att Gud har begränsat sexualiteten till äktenskapet, betyder inte att han missunnar oss något gott. Det är av kärlek och omtanke som han gjort detta. Oren sexualitet eller sexualitet utanför äktenskapet leder nämligen alltid förr eller senare, oavsett hur skönt det kanske verkar vara just nu, till negativa konsekvenser; till ett liv långt sämre än vad Gud hade avsett!
Guds vilja är att varje människa skall få del av alla sorters kärlek i sitt liv. Jesus säger att detta endast kan ske genom att vi först tar emot honom själv i våra hjärtan. Först Guds kärlek, sedan människors.
Sök först hans rike, och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)"
Artikeln skriven av Krister Renard i bloggen Gluefox http://www.gluefox.com/krist/kaerl.shtm
Vad säger Bibeln om kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar