Senaste tiden har debatt förts på kristna medier, bl.a. Aletheia
där det diskuteras om man kan/skall förlåta svåra brottslingar. Det har även varit sådana diskussioner ang. Breivik. Jag förvånas och känner förtvivlan över att så många har en uppfattning om att kristna skall förlåta allt och alla, oavsett om personen ens ångrar sig. Här får verkligen psykopater fritt spelrum. I tidningen Dagen uppger Knutbypastorn Gembäck att Helge Fossmo aldrig visat någon ånger särskilt mot anhöriga, även om en journalist som inte känner honom anser att han visat detta. Ändå så verkar en del kristna anse det vara en plikt för kristna att förlåta både Fossmo och Breivik. Här ringer varningsklockorna rejält! Vari står denna teologi? Hur många har blivit brända rejält, kanske till döds både andligt och bokstavligt av en sådan felaktig teologi? Förlåter Gud alla oavsett ånger och bättring? Skall vi vara godare och mer kristna än vad Gud är?
Ånger yttrar sig inte i ord och tårar, utan i gärning! Här kan man lätt urskilja psykopater som vet hur de skall föra sig för att få fortsatt utrymme med krokodiltårar och löfte om bot och bättring så länge denne kan få ut en fördel av detta. Men psykopaten kan lätt avslöjas när denne aldrig skulle erkänna något som inte är bevisat, eller till och med försöker dölja sanningen i det som hänt, något som den som känner verklig ånger inte skulle göra. Psykopaten försöker också få sänkt straff, eller inget straff alls, genom att peka på nåden i evangeliet. Den som ångrar sig skulle inte komma på en sådan tanke ens. Skulden läggs då istället över på andra kristna som inte visar "nåd" eller "förlåtelse". Psykopaten är väl medveten om all teologi och bibelord som passar dennes syften, t.ex. att man skall förlåta 7 gånger 77 gånger eller kasta allt som hänt i glömskans hav etc. Allt i syfte om att kunna fortsätta som tidigare tills nästa gång man blir upptäckt.
Jag tycker att Gembäck formulerar det bra i Svenska Dagbladet
Gembäck säger här att han har svårt att tänka sig att han skulle kunna sitta vid samma
bord och äta middag som Helge Fossmo, men att församlingen i annan
bemärkelse förlåtit honom.
- Förlåt betyder egentligen att jag lämnar och släpper något, i
biblisk bemärkelse till Gud. På det sättet har vi lämnat Helge till Gud,
det är Guds sak att döma honom en dag.
Jag håller helt med om detta. Man kan som kristen avstå från att döma. Jag tror att det är lättare som kristen eftersom man vet att Gud är rättvis och står för domen. Men det finns inget krav från Gud att man skall fortsätta låta sig skadas av en personen. Man kan bryta relationen för att skydda sig. Det kan vara tufft eftersom man då blir anklagad för att inte ha förlåtit. Men det är ingen kristen teologi.
tisdag 4 november 2014
tisdag 26 augusti 2014
Finns det en kristen politik?
Lite då och då gör jag en typ valkompassundersökning, och får alltid en spridning av olika åsikter som tillhör olika partier. Finns det en kristen politik? Tja, det finns ju förstås åsikter som stöds av Bibeln, men jag skulle inte vilja påstå att ett parti är kristet i sig. Ett parti kan bestå av kristna människor, men det är bibliskt med både höger och vänsterpolitik på sätt och vis.
Det är kristet att:
Betala skatt för att få en utjämning. Alla partier i Sverige är benägna att ha en hög skattesats, jämfört med många länder i världen.
Att skapa förutsättningar för att alla skall kunna försörja sig på arbete. Partierna har lite olika lösningar, men alla är ju för detta.
Ställa krav på invånare att försörja sig själva, utifrån sin förmåga. Ett gammalt uttryck från medeltiden är att den halte kan rida häst, den blinde kan... den döve kan... blott den som är död ingenting kan. Alla kan bidra med något, och mår bra av det.
Försvara sitt land.
Ta hand om faderlösa, änkor och främlingar - i enlighet med gamla testamentet: alltså de som inte har möjlighet att försörja sig själva. Samtidigt som förutsättningar skapas för egen försörjning. Det är ju bibliskt att "äta sitt eget bröd". Krav och rättigheter måste gå hand i hand.
I stort sett tycker jag att svenska politiker har en god vilja att befolkningen skall ha det bra, och generellt utgår från en kristen grund. Kristna värderingar tas som självklara men är inte universella, även om många tror det och blir förvånade om man möter något annat.
Sedan är det skillnader i detaljer i politiken, där man har olika åsikter och det är inte längre lätt att säga vad som är en "kristen" politik. Här går åsikterna isär. T.ex. i hur stor utsträckning skall man ta hand om fattiga och förföljda i världen, och på vilket sätt. Hur skall man prioritera. Hur mycket skall man försaka för egen del. Vad är rimliga inkomstskillnader - inga alls? Skall den som inte arbetar leva på samma standard som den som jobbar? Skall den som anstränger sig och skaffar en lång utbildning tjäna mer än den som inte gör det? Skall den som jobbar 60 timmar i veckan tjäna lika mycket som den som jobbar 20 timmar? Skall allt utjämnas? Skall vi svenskar sänka vår lön till ett världsgenomsnitt på 6000 kr/månaden, som en del kristna föreslår? Är det realistiskt, med våra höga levnadskostnader??? Skall vi ha fri invandring för alla fattiga i hela världen, med rättigheter till bostad och försörjningsstöd för alla? Är det kristen politik, om ens någon tror att det är realistiskt???
Själv röstar jag någonstans i mitten eftersom jag inte kan se annat än att det finns kristna värderingar både i höger och vänsterpolitik, vi behöver både frihet och trygghet. Skickligheten i att sköta en budget tycker jag är högprioriterat. Att inte låna pengar utan anpassa sig efter det man har, och inte skjuta upp statsskulden på framtida generationer. Hoppas politikerna vågar ta ansvar. Det är kristet.
Det är kristet att:
Betala skatt för att få en utjämning. Alla partier i Sverige är benägna att ha en hög skattesats, jämfört med många länder i världen.
Att skapa förutsättningar för att alla skall kunna försörja sig på arbete. Partierna har lite olika lösningar, men alla är ju för detta.
Ställa krav på invånare att försörja sig själva, utifrån sin förmåga. Ett gammalt uttryck från medeltiden är att den halte kan rida häst, den blinde kan... den döve kan... blott den som är död ingenting kan. Alla kan bidra med något, och mår bra av det.
Försvara sitt land.
Ta hand om faderlösa, änkor och främlingar - i enlighet med gamla testamentet: alltså de som inte har möjlighet att försörja sig själva. Samtidigt som förutsättningar skapas för egen försörjning. Det är ju bibliskt att "äta sitt eget bröd". Krav och rättigheter måste gå hand i hand.
I stort sett tycker jag att svenska politiker har en god vilja att befolkningen skall ha det bra, och generellt utgår från en kristen grund. Kristna värderingar tas som självklara men är inte universella, även om många tror det och blir förvånade om man möter något annat.
Sedan är det skillnader i detaljer i politiken, där man har olika åsikter och det är inte längre lätt att säga vad som är en "kristen" politik. Här går åsikterna isär. T.ex. i hur stor utsträckning skall man ta hand om fattiga och förföljda i världen, och på vilket sätt. Hur skall man prioritera. Hur mycket skall man försaka för egen del. Vad är rimliga inkomstskillnader - inga alls? Skall den som inte arbetar leva på samma standard som den som jobbar? Skall den som anstränger sig och skaffar en lång utbildning tjäna mer än den som inte gör det? Skall den som jobbar 60 timmar i veckan tjäna lika mycket som den som jobbar 20 timmar? Skall allt utjämnas? Skall vi svenskar sänka vår lön till ett världsgenomsnitt på 6000 kr/månaden, som en del kristna föreslår? Är det realistiskt, med våra höga levnadskostnader??? Skall vi ha fri invandring för alla fattiga i hela världen, med rättigheter till bostad och försörjningsstöd för alla? Är det kristen politik, om ens någon tror att det är realistiskt???
Själv röstar jag någonstans i mitten eftersom jag inte kan se annat än att det finns kristna värderingar både i höger och vänsterpolitik, vi behöver både frihet och trygghet. Skickligheten i att sköta en budget tycker jag är högprioriterat. Att inte låna pengar utan anpassa sig efter det man har, och inte skjuta upp statsskulden på framtida generationer. Hoppas politikerna vågar ta ansvar. Det är kristet.
onsdag 9 juli 2014
Skall man ge till tiggare?
Något har hänt i samhället på senare tid, då det placeras ut en tiggare utanför varje affär med en kaffemugg i papp i handen. Det har medfört mängder av tidningsartiklar och debatter. Alla handlar om att dessa är tvungna att tigga, annars hade de varit i sitt hemland och arbetat eftersom alla människor i grund och botten vill försörja sig själva. Eftersom människan i grunden anses vara god, skall man alltid lyssna på vad personen själv har att säga och inte misstro någons berättelse. Som kristen läser man Jesus säga: "Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig (Matt 5:42)". Man kan läsa om engagerade människor som samlar ihop pengar för att de skall kunna bygga hus i sitt hemland. Samtidigt står det också i bibeln att "den som inte vill arbeta inte heller skall äta" (2 Tess 3:10). Det står också att "Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något
nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den
som behöver (Ef. 4:28). Är det då verkligen rätt att ge till tiggare enligt bibeln?
Om man känner till historien så var samhället förr byggt på allmosor. Den rike gav en peng till den fattige som kunde överleva men inte mycket mer. I vårt nuvarande system, skall ingen behöva tigga och stå med mössan i handen, utan den som inte kan försörja sig får del av vårt socialförsäkrings-system. Sådant finns även i de länder som tiggarna kommer ifrån men inte i samma utsträckning som vi är vana vid. Inte alla kan tänka sig att jobba för 2000 kr/månaden om tiggeri ger mer pengar. Barnen får inte gå i skolan då de skall tigga istället. Ändå är utbildning nödvändig för framtida självförsörjning, något som de som ger till tiggare faktiskt förhindrar.
I vårt samhälle finns försörjningsstöd för dem som inte tillhör något försäkringssystem. Här har samhället kontroll på att den som söker hjälp inte luras, genom att kontrollera inkomsterna så gott det går. Det ställs också krav på att man skall göra vad man kan för att försörja sig själv. Medel för att bistå med sådan hjälp kommer genom skatteintäkter. Själv anser jag denna modell stämmer mer överens med bibeln än vad tiggerisystemet gör - ett visst kontrollsystem behövs eftersom människan inte i grunden är god, utan tar för sig på bekostnad av andra om det finns möjligheter till det. Tiggeri bygger på att den som ger känner sig god för stunden. Att dela med sig åt andra som behöver genom skatten känns inte på samma sätt eftersom man inte själv får den omedelbara känslan av belöning. Som komplement till skatten finns det också möjlighet att ge av sitt överflöd till olika hjälporganisationer. Även här hänger inte alltid känslan med eftersom man själv inte får omedelbar belöning och ser resultatet. Känslan att gå förbi en tiggare utan att ge något, är att man känner sig hård, grym och mycket okristen. Men det är detta som tiggerisystemet går ut på. Annars hade det inte fortlevt om folk hade tänkt rationellt. Känslan och logiken stämmer inte överens. Ofta har man även fått lära sig att känslan är Guds röst i ens inre. Jag har träffat människor som blivit av med mycket stora summor, som belånat fastighet och gett bort arv - allt man kunnat, för att man blivit förförd av tiggare. Man har intalat sig själv att känslan varit detsamma som Guds röst. Denna känsla är sol och vårare skickliga att förmedla. Först efteråt märker man bittert att man blivit lurad. Själv blir jag förtvivlad över att så många råkar illa ut av detta. Jag läser ingen som tar upp dessa frågor. Är jag ensam?
Om man känner till historien så var samhället förr byggt på allmosor. Den rike gav en peng till den fattige som kunde överleva men inte mycket mer. I vårt nuvarande system, skall ingen behöva tigga och stå med mössan i handen, utan den som inte kan försörja sig får del av vårt socialförsäkrings-system. Sådant finns även i de länder som tiggarna kommer ifrån men inte i samma utsträckning som vi är vana vid. Inte alla kan tänka sig att jobba för 2000 kr/månaden om tiggeri ger mer pengar. Barnen får inte gå i skolan då de skall tigga istället. Ändå är utbildning nödvändig för framtida självförsörjning, något som de som ger till tiggare faktiskt förhindrar.
I vårt samhälle finns försörjningsstöd för dem som inte tillhör något försäkringssystem. Här har samhället kontroll på att den som söker hjälp inte luras, genom att kontrollera inkomsterna så gott det går. Det ställs också krav på att man skall göra vad man kan för att försörja sig själv. Medel för att bistå med sådan hjälp kommer genom skatteintäkter. Själv anser jag denna modell stämmer mer överens med bibeln än vad tiggerisystemet gör - ett visst kontrollsystem behövs eftersom människan inte i grunden är god, utan tar för sig på bekostnad av andra om det finns möjligheter till det. Tiggeri bygger på att den som ger känner sig god för stunden. Att dela med sig åt andra som behöver genom skatten känns inte på samma sätt eftersom man inte själv får den omedelbara känslan av belöning. Som komplement till skatten finns det också möjlighet att ge av sitt överflöd till olika hjälporganisationer. Även här hänger inte alltid känslan med eftersom man själv inte får omedelbar belöning och ser resultatet. Känslan att gå förbi en tiggare utan att ge något, är att man känner sig hård, grym och mycket okristen. Men det är detta som tiggerisystemet går ut på. Annars hade det inte fortlevt om folk hade tänkt rationellt. Känslan och logiken stämmer inte överens. Ofta har man även fått lära sig att känslan är Guds röst i ens inre. Jag har träffat människor som blivit av med mycket stora summor, som belånat fastighet och gett bort arv - allt man kunnat, för att man blivit förförd av tiggare. Man har intalat sig själv att känslan varit detsamma som Guds röst. Denna känsla är sol och vårare skickliga att förmedla. Först efteråt märker man bittert att man blivit lurad. Själv blir jag förtvivlad över att så många råkar illa ut av detta. Jag läser ingen som tar upp dessa frågor. Är jag ensam?
söndag 29 juni 2014
Almedalen och feministiska partier
Ser lite på TV och hör den sympatiske Stefan Löfven tala om att socialdemokraterna varit ett feministiskt parti de senaste 25 åren. Finns det något parti som säger att de inte är feministiskt? Jag minns att Alf Svensson svarade på frågan att han inte behöver någon annan ideologi än den kristna. Själv är jag inte partipolitisk. Jag håller med alla partier till viss del. Men jag tycker att Alf Svensson har en särskild poäng i att betona den kristna ideologin, som jag själv ser mer lyfter upp kvinnans ställning än någon ideologi i världen gör.
Varför då? Begreppet feminism betyder olika saker för olika personer och behöver som allt annars definieras vad man menar. Själva ordet tycker jag syftar till att kvinnor är ett mer framstående kön än det manliga, vilket jag uppfattar många besvikna kvinnor som väljer att ändra sin sexuella läggning från heterosexualitet till homosexualitet (lesbiskhet) gör - vilket anses vara möjligt för kvinnor men inte för män. Därför är jag tveksam till ett sådant begrepp.
Varför är då kristendomen en bättre "ideologi" än feminismen? Svaret är Agapekärleken som har sitt ursprung från Gud. Så länge människan inte drivs av Guds kärlek och nåd, blir relationer en ständig maktstrid där det gäller att inte förlora något för egen del. Förr eller senare blir man besviken på människor.
Vi människor är inte fullkomliga. Den klassiska kristna tron "jag fattig syndare, frälst av nåd" har kritiserats för att man anser att begreppet fattig syndare, leder till neuroser och depressioner" - det kanske det kan vara om man stannar där. Men då har man inte förstått hela evangeliet, att vi är älskade trots detta och inte för att vi är så duktiga och perfekta. Denna grund behövs också i relationer människor emellan. Det betyder heller inte att man stannar i detta, utan att man också väljer att lämna synden och kämpa mot den, vilket Paulus kallar för ett ständigt maratonlopp. Vi kämpar alla med olika saker i livet. Det kan vara att man äter för mycket kalorier, eller är självcentrerad, lättirriterad etc. Den smala vägen är kämpigare än den breda som leder till fördärvet. Om vi tror att vi är fullkomliga gudar, så blir man förvirrad när man märker att man fortfarande har sitt kött/synd att kämpa mot.
Feminismen har missat en viktig sak för att nå målet att kvinnor skall få en fri och jämnställd ställning med männen. Själv är jag uppvuxen på 70-talet som var ytterst kristendomsfientlig. Särskilt föraktades den kristna moralen att vänta med sex till äktenskapet. Så är det fortfarande. Det anses som helt omöjligt. Och visst, det har lett till många alltför tidiga äktenskap som förr eller senare lett till skilsmässa som är minst lika illa. Så det är ett svårt kapitel. Men som förälder vill jag stödja min dotter att säga nej till killar innan hon träffat den som hon vill tillbringa resten av sitt liv med och som verkligen älskar henne. Jag vill att hon studerar och skaffar ett meningsfullt arbete, står på egna ben ekonomiskt, träffar en massa killar utan sex, men för att lära känna dem där det finns möjlighet att det utvecklas en kärleksrelation med en av dem som håller i längden. Först då kan livet utvecklas för att nå samma mål som feministerna har, att kvinnor inte är slavar under män som inte älskar dem.
Läs mer:
Jesus och kvinnan
Varför då? Begreppet feminism betyder olika saker för olika personer och behöver som allt annars definieras vad man menar. Själva ordet tycker jag syftar till att kvinnor är ett mer framstående kön än det manliga, vilket jag uppfattar många besvikna kvinnor som väljer att ändra sin sexuella läggning från heterosexualitet till homosexualitet (lesbiskhet) gör - vilket anses vara möjligt för kvinnor men inte för män. Därför är jag tveksam till ett sådant begrepp.
Varför är då kristendomen en bättre "ideologi" än feminismen? Svaret är Agapekärleken som har sitt ursprung från Gud. Så länge människan inte drivs av Guds kärlek och nåd, blir relationer en ständig maktstrid där det gäller att inte förlora något för egen del. Förr eller senare blir man besviken på människor.
Vi människor är inte fullkomliga. Den klassiska kristna tron "jag fattig syndare, frälst av nåd" har kritiserats för att man anser att begreppet fattig syndare, leder till neuroser och depressioner" - det kanske det kan vara om man stannar där. Men då har man inte förstått hela evangeliet, att vi är älskade trots detta och inte för att vi är så duktiga och perfekta. Denna grund behövs också i relationer människor emellan. Det betyder heller inte att man stannar i detta, utan att man också väljer att lämna synden och kämpa mot den, vilket Paulus kallar för ett ständigt maratonlopp. Vi kämpar alla med olika saker i livet. Det kan vara att man äter för mycket kalorier, eller är självcentrerad, lättirriterad etc. Den smala vägen är kämpigare än den breda som leder till fördärvet. Om vi tror att vi är fullkomliga gudar, så blir man förvirrad när man märker att man fortfarande har sitt kött/synd att kämpa mot.
Feminismen har missat en viktig sak för att nå målet att kvinnor skall få en fri och jämnställd ställning med männen. Själv är jag uppvuxen på 70-talet som var ytterst kristendomsfientlig. Särskilt föraktades den kristna moralen att vänta med sex till äktenskapet. Så är det fortfarande. Det anses som helt omöjligt. Och visst, det har lett till många alltför tidiga äktenskap som förr eller senare lett till skilsmässa som är minst lika illa. Så det är ett svårt kapitel. Men som förälder vill jag stödja min dotter att säga nej till killar innan hon träffat den som hon vill tillbringa resten av sitt liv med och som verkligen älskar henne. Jag vill att hon studerar och skaffar ett meningsfullt arbete, står på egna ben ekonomiskt, träffar en massa killar utan sex, men för att lära känna dem där det finns möjlighet att det utvecklas en kärleksrelation med en av dem som håller i längden. Först då kan livet utvecklas för att nå samma mål som feministerna har, att kvinnor inte är slavar under män som inte älskar dem.
Läs mer:
Jesus och kvinnan
söndag 20 april 2014
Kristendomens historia av Diarmard MacCulloch
Jag kan rekommendera serien Kristendomens historia som kan ses på svt play ett tag till. Den var oerhört välgjord och är en fantastisk historiebeskrivning. Den ger lite perspektiv på den breda kyrkligheten som finns och har funnits i världen. Den brittiske religionshistorikern Diarmard MacCulloch gör ett urval av viktiga händelser genom 2000 år. Ofta har man sin egen erfarenhet att relatera till, men kristendomens uttryck är oerhört varierande. Det är bra med lite perspektiv. Samtidigt får man förstås göra sitt eget val av vilket uttryck som man tolkar som mest kristet. Möjligheten att tolka själv utifrån skriften och göra egna val, är inget självklart i historien. Det är sorgligt att en del av kyrkligheten stött Hitlers utnyttjande av kristendomen som maktmedel för sin ideologi. Men det fanns förstås också kyrkliga protester mot denna.
Diarmard utgår från Jesu läror, och tolkar också vissa delar som ganska långt från Jesus själv vilket ju är sant förstås. Bibeln tolkas ju på olika sätt beroende på vad man betonar. Voltaire drog slutsatsen om att jordbävningen i Lissabon, som av teologer ansågs vara en del i Guds vilja som allsmäktig, inte kunde förenas med en rättvis Gud. Här kommer det berömda teodicéproblemet upp; hur kan Gud vara både god och allsmäktig samtidigt? Här tror jag det är viktigt att ta in Jesu ord, när fariséerna frågade om vem som hade syndat, när de pekade på en sjuk person. Jesus svarade att sjukdomen inte berodde på att någon hade syndat. Inte heller olyckor kan därför tolkas som att någon har syndat, och att Gud skulle straffa med sjukdom och olyckor. Det är också så jag blivit lärd inom pingströrelsen som barn, och som också är allmänt tänkande teologiskt i Sverige idag. Här lyfts fram människans egna val. "Pappa vem har gjort" med Jerusalem Gud kan inte skyllas för allt elände som händer i världen. En del av eländet ansvarar vi själva för, en del elände drabbas vi av genom andra människors dåliga val, och annat elände bara händer ändå. Sådant är livet. Min slutsats är att som kristen vara tacksam för allt det goda vi får i livet, oavsett de svårigheter vi möter. Tacksamhet gör något med oss människor, det lyfter oss från bitterhet och grämelse och för oss närmare Gud, och man kan då vara till nytta för andra istället för att ha fullt upp med sig själv.
Diarmard avslutar med att som floden Themsen som förr var helt uttorkad, finns hopp för kristendomen. Jag tror också så, om man inte ser på människors tolkning av bibeln som ofta har använts som ett maktutövande av egna intressen, utan går tillbaka till källorna, så finns det hopp. Det är ju världens bästa budskap!
Kolla gärna på avsnitt 5, 15 minuter in i programmet så visas en kör som sjunger så fantastiskt härligt! Sången finns att hitta på Youtube.
Diarmard utgår från Jesu läror, och tolkar också vissa delar som ganska långt från Jesus själv vilket ju är sant förstås. Bibeln tolkas ju på olika sätt beroende på vad man betonar. Voltaire drog slutsatsen om att jordbävningen i Lissabon, som av teologer ansågs vara en del i Guds vilja som allsmäktig, inte kunde förenas med en rättvis Gud. Här kommer det berömda teodicéproblemet upp; hur kan Gud vara både god och allsmäktig samtidigt? Här tror jag det är viktigt att ta in Jesu ord, när fariséerna frågade om vem som hade syndat, när de pekade på en sjuk person. Jesus svarade att sjukdomen inte berodde på att någon hade syndat. Inte heller olyckor kan därför tolkas som att någon har syndat, och att Gud skulle straffa med sjukdom och olyckor. Det är också så jag blivit lärd inom pingströrelsen som barn, och som också är allmänt tänkande teologiskt i Sverige idag. Här lyfts fram människans egna val. "Pappa vem har gjort" med Jerusalem Gud kan inte skyllas för allt elände som händer i världen. En del av eländet ansvarar vi själva för, en del elände drabbas vi av genom andra människors dåliga val, och annat elände bara händer ändå. Sådant är livet. Min slutsats är att som kristen vara tacksam för allt det goda vi får i livet, oavsett de svårigheter vi möter. Tacksamhet gör något med oss människor, det lyfter oss från bitterhet och grämelse och för oss närmare Gud, och man kan då vara till nytta för andra istället för att ha fullt upp med sig själv.
Diarmard avslutar med att som floden Themsen som förr var helt uttorkad, finns hopp för kristendomen. Jag tror också så, om man inte ser på människors tolkning av bibeln som ofta har använts som ett maktutövande av egna intressen, utan går tillbaka till källorna, så finns det hopp. Det är ju världens bästa budskap!
Kolla gärna på avsnitt 5, 15 minuter in i programmet så visas en kör som sjunger så fantastiskt härligt! Sången finns att hitta på Youtube.
fredag 28 februari 2014
Stöder kristna fundamentalister Ugandas strafflagar mot homosexuella?
Under veckan har det i pressen skrivits om att religiösa fundamentalister, både bland kristna och muslimer, ligger bakom att Ugandas president skrivit under en lag som innebär livstids fängelse för den som utövar homosexualitet. Förslaget innebar från början dödsstraff för homosexuella, men ändrades till livstids fängelse. Enligt Amnesty International är homosexualitet olagligt i hela 38 av 54 länder i Afrika.
Tidningen Världen Idags ledare (som kan betraktas som en kristen fundamentalistisk tidning) ställer frågan om hur ska en kristen skall förhålla sig till detta. Ledaren skriver att "som kristen måste man kraftfullt fördöma när homosexuella misshandlas, förföljs eller rentav dödas. Inte för att de är homosexuella, inte heller trots att de är homosexuella. Homosexualitet är i sig varken en förmildrande eller försvårande omständighet för våld, hot eller trakasserier. Oavsett hur man definierar sig, eller vilka uppfattningar man har om sexuellt samliv, måste vi förstås betrakta det som moraliskt fel att göra ont mot människor som är skapade till Guds avbild och älskade av Honom. Vi står för alla människors lika värde, oavsett hur människor väljer att leva sina liv. Det är inte en fråga om deras moral, utan om vår moral. Kristen moral innefattar att stå upp för alla människors lika värde. Det är viktigt."
För det andra, skriver Lukas; "Moral och juridik är inte synonyma begrepp, utan vi måste lära oss att ibland skilja på dem. En sak kan vara moraliskt fel, men ändå laglig. Det finns många saker som är juridiskt accepterade i samhället, som är moraliskt klandervärda. I vissa frågor, där tredje part drabbas, måste vi, skriver Lukas Berggren, förstås verka för en juridisk förändring. Vi kan till exempel inte acceptera att 37 000 ofödda barn dödas varje år."
Min kommentar här, är att jag inte skulle använda begrepp som mord i samband med aborter å ena sidan och jag är inte för abortförbud. Å andra sidan, tycker jag att problematiken kring aborter, är underskattad i vårt samhälle.
Ledaren för Världen idag skriver vidare att "Men när det kommer till val av livsstil så måste vi värna enskildas frihet. Människor måste vara fria att forma sina liv, också i strid mot Guds vilja och även om människor skadar sig själva. Den fria viljan måste smärta Gud själv många gånger, men den är samtidigt garanten för sann kärlek. Att göra Guds moraliska standard till juridisk lag, och straffa alla brott mot den, blir därför problematiskt på flera sätt. Inte minst skulle vi få praktiska problem, för att vi skulle tvingas sätta alla människor i fängelse. Vem klarar av att leva upp till Guds standard? Särskilt svårt blir det utan Guds hjälp.
Det finns ingen motsättning mellan att juridiskt värna människors rätt till sin livsstil, så länge det inte drabbar någon annan, och samtidigt moraliskt klandra samma livsstil. Att Uganda väljer att utfärda livstidsstraff för homosexuella handlingar är inte bra. Vi har anledning att fördöma en sådan lag."
Jag håller helt med ovanstående.
Lukas Berggren fortsätter att skriva "För det tredje. Som kristna måste vi juridiskt värna vår egen, och andras, rätt att ha moraliska synpunkter på andra människors livsstil. Här blandas ofta begreppen. Den som har moraliska synpunkter på en homosexuell livsstil blir ofta betraktad som "homofob" i vår kultur. En så låg debattnivå kan vi förstås inte böja oss under. Som kristna har vi ett ansvar att predika Guds ord, rent och klart. Bibelns syn på utlevd homosexualitet är tydlig. Den kristen som välsignar homosexuella handlingar måste antingen hävda att Bibeln inte är ett uttryck för Guds vilja, eller också försöka förklara bort de bibeltexter som talar om homosexualitet. Båda alternativen vållar stora problem för en kristen. I rädsla för att stöta oss med vår kultur har vi ofta valt att vara tysta i livsstilsfrågor. Men vår tystnad hjälper inte den som brottas med homosexualitet eller annat. Tvärtom innebär vår tystnad ett svek mot de som vill leva efter Guds vilja."
Som kommentar till Lukas Berggrens ledarsida i Världen idag skulle jag vilja ta upp bra synpunkter från "Bibelfrågan" där Thor-Leif Strindberg skriver svar gällande en fråga om homosexualitet:
"Eftersom människan valde att gå sin egen väg har det genom årtusendena fötts miljoner - miljarder - människor som inte är sådana som Gud en gång avsåg. I själva verket är ingen av oss sådan som Gud en gång avsåg. Vi föds alla med en "läggning" som drar oss bort från Gud:
"Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller" (Rom 8:7)Vårt "jag", vårt mänskliga, köttsliga sinne, är helt enkelt inte gudstillvänt, utan det vill gå sin egen väg. Vi är alla syndare. Homosexuella såväl som heterosexuella. Så även om homosexualitet förvisso strider mot Guds ursprungliga avsikter med människan, så gäller det i lika hög grad alla andra avvikelser från den fullkomlighet som ytterst är Guds väsen och därmed hans vilja med oss. Ingen av oss är syndfri. Alla har vi brutit - och bryter - mot Guds vilja, Guds bud, på olika sätt (1 Joh 1:10).
Varför då peka ut och fördöma just denna avvikelse från fullkomligheten hos andra (en avvikelse som inte är självvald) - när vi själva, du och jag, dagligen gör oss skyldiga till hundratals synder (som dessutom är självvalda)?
"Vem är du som dömer din nästa?" (Jakob 4:12) "Med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer" (Rom 2:1-3)Det är inte vår uppgift att peka ut andras synder. Vi behöver inte diskutera dem över huvud taget. Om vi över huvud taget ska peka ut några enskilda synder (och syndare), så ska vi börja med de synder vi själva gör oss skyldiga till. Och den dagen vi är fria från de synderna - då kan vi kasta den första stenen (Joh 8:7). Inte förr!"
"Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?... Hycklare!" (Matt 7:1-5)
Min reflektion är att det ibland rangordnas vilka synder som är större än andra, t.ex. homosexualitet eller aborter. Efter att ha inflikat detta vill jag fortsätta att referera till Lukas Berggren igen;
"Den här världen har sina lagar och domstolar, Gud har sina lagar och sin domstol. Vi tror på en kommande dom, som inte kommer vara baserad på Svea rikes lag, utan på Guds egen lag, på hans moraliska standard. En dag kommer alla människor att stå inför Guds domstol och avlägga räkenskap. Den domen kommer att vara frikännande för alla som har sökt sin tillflykt till Jesus Kristus och fått sin synd förlåten. Vi har alla syndat och gått miste om härligheten, säger Bibeln. Men genom Jesus har vi fått nåd, han har tagit straffet på sig. Detta erbjudande, om frälsning från synd, måste vi fortsätta predika ända till den dag då han kommer tillbaka. Men vi människor kan inte lagstifta fram frälsning, eller straffa bort synden."
Slutsatsen är att kristen idétolkning, vare sig från liberala eller från fundamentalister aldrig kan ligga bakom några strafflagar mot homosexuella.
söndag 9 februari 2014
Uteslutning från katolska kyrkan av mor som skyddat sin nioåring.
En nioåring som systematiskt våldtagits av sin styvfar har blivit gravid med tvillingar, som har aborterats. Katolska kyrkan har därmed uteslutit hennes mor och läkare som därmed ansetts ha begått mord. Katolska kyrkan anser tydligen att abort är en allvarligare synd än att våldta någon som leder till graviditeten. Metro
Jag ryser av sådana här nyheter i media. Det har skett förr, och katolska kyrkan har alltid haft samma uppfattning. Man anser att fostrets liv har lika mycket rätt till liv som den utvecklade och medvetna modern.
Samtidigt så ryser jag också av berättelser om barnmorskor som tar hand om foster som kippar länge efter andan när de fötts fram efter att ha aborterats. Det måste vara förfärligt att vara med om. I dagarna prövas om en barnmorska har rätt till samvetsklausul för att ha rätt att medverka till aborter. Vad jag förstår blandas alltid arbetsuppgifter som att medverka vid födslar och att medverka vid aborter. Om det var uppdelat, vem skulle då frivilligt välja att medverka vid aborter istället för födslar? Det blir ju i så fall ett problem. Annars vore det ju enkelt att ha arbetsuppgifterna uppdelade. Själv skulle jag inte kunna tänka mig ett sådant jobb. Uppenbarligen så finns det en okunnighet om vad abort innebär med tanke på hur många som utförs. Jag tycker det är bättre med information för att förebygga, även om det upplevs obehagligt när man förstår att fostret inte bara är en cellklump utan i ett visst stadium ser ut som en minibebis och kan uppleva smärta och ångest. Jag anser att det bästa sättet att förebygga aborter är att stärka tjejer att säga ifrån vare sig det gäller jämnåriga killar eller styvfäder som vill utnyttja deras kroppar.
En del ryser av händelser som den beskrivna i metro och andra av alla de aborter som utförs, ibland på foster som närmar sig livsdugliga barn. Själv ryser jag av båda ståndpunkterna. Vad ryser jag då mest av? Min mening är att det finns en skillnad i hur medveten ett människoliv är i det lidande denna utsätts för, vilket inte är lika för ett foster i tidigt stadium, som för en fullt utvecklad individ. Tveklöst ryser jag absolut mest över berättelser om sexuella övergrepp på barn i religiösa miljöer, som ibland kommer fram i media. Barn lär sig att lyda, även styvfäder (som det ofta handlar om vid övergrepp), och finner sig därmed i att systematiskt utnyttjas sexuellt. Även pojkar blir sexuellt utsatta inom slutna miljöer i katolska kyrkan, där det funnits systematik i detta som aktivt har döljts.
Bibeln lär att den som förleder en av dessa minsta, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om halsen och han sänktes till havets djup (t.ex. Luk 17:2). Så det är ett allvarligt brott enligt Bibeln.
Men kanske allra värst och rysligt, är den religiösa inställningen att allt är OK bara man biktar sig och ber om förlåtelse. Man kan systematiskt våldta styvdöttrar, eller misshandla sin fru psykiskt och fysiskt och sedan bara säga förlåt, så förväntas allt vara glömt. Ansvaret läggs då på den utsatta att komma över det hela som också blir fortsatt utnyttjad som tidigare. Man gråter över detta mörker....
Kvinnors ställning enligt Jesus
Jag ryser av sådana här nyheter i media. Det har skett förr, och katolska kyrkan har alltid haft samma uppfattning. Man anser att fostrets liv har lika mycket rätt till liv som den utvecklade och medvetna modern.
Samtidigt så ryser jag också av berättelser om barnmorskor som tar hand om foster som kippar länge efter andan när de fötts fram efter att ha aborterats. Det måste vara förfärligt att vara med om. I dagarna prövas om en barnmorska har rätt till samvetsklausul för att ha rätt att medverka till aborter. Vad jag förstår blandas alltid arbetsuppgifter som att medverka vid födslar och att medverka vid aborter. Om det var uppdelat, vem skulle då frivilligt välja att medverka vid aborter istället för födslar? Det blir ju i så fall ett problem. Annars vore det ju enkelt att ha arbetsuppgifterna uppdelade. Själv skulle jag inte kunna tänka mig ett sådant jobb. Uppenbarligen så finns det en okunnighet om vad abort innebär med tanke på hur många som utförs. Jag tycker det är bättre med information för att förebygga, även om det upplevs obehagligt när man förstår att fostret inte bara är en cellklump utan i ett visst stadium ser ut som en minibebis och kan uppleva smärta och ångest. Jag anser att det bästa sättet att förebygga aborter är att stärka tjejer att säga ifrån vare sig det gäller jämnåriga killar eller styvfäder som vill utnyttja deras kroppar.
En del ryser av händelser som den beskrivna i metro och andra av alla de aborter som utförs, ibland på foster som närmar sig livsdugliga barn. Själv ryser jag av båda ståndpunkterna. Vad ryser jag då mest av? Min mening är att det finns en skillnad i hur medveten ett människoliv är i det lidande denna utsätts för, vilket inte är lika för ett foster i tidigt stadium, som för en fullt utvecklad individ. Tveklöst ryser jag absolut mest över berättelser om sexuella övergrepp på barn i religiösa miljöer, som ibland kommer fram i media. Barn lär sig att lyda, även styvfäder (som det ofta handlar om vid övergrepp), och finner sig därmed i att systematiskt utnyttjas sexuellt. Även pojkar blir sexuellt utsatta inom slutna miljöer i katolska kyrkan, där det funnits systematik i detta som aktivt har döljts.
Bibeln lär att den som förleder en av dessa minsta, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om halsen och han sänktes till havets djup (t.ex. Luk 17:2). Så det är ett allvarligt brott enligt Bibeln.
Men kanske allra värst och rysligt, är den religiösa inställningen att allt är OK bara man biktar sig och ber om förlåtelse. Man kan systematiskt våldta styvdöttrar, eller misshandla sin fru psykiskt och fysiskt och sedan bara säga förlåt, så förväntas allt vara glömt. Ansvaret läggs då på den utsatta att komma över det hela som också blir fortsatt utnyttjad som tidigare. Man gråter över detta mörker....
Kvinnors ställning enligt Jesus
torsdag 30 januari 2014
Kristna Värdepartiet och preventivmedelsförbud
Lite synpunkter efter att jag läst det nya Kristna Värdepartiets programförklaring, som mest verkar ha uppstått genom missnöje av KD´s politik kring abortfrågan.
Själv delar jag åsikter till viss del med samtliga etablerade partier, och är inte partibunden. Mest har jag lutat åt KD. När jag läst det nya partiets programförklaringen så undrar jag om de översatt något amerikanskt partiprogram, utan att själva har funderat igenom frågorna. Särskilt funderar jag över programpunkten om att förbjuda aborterande preventivmedel. Hur skulle detta gå till i praktiken? En del (troligen relativt få bland kyrkokristna) anser att användande av sådana preventivmedel (alla utom kondom och pessar), där det skulle kunna hända att ett befruktat ägg inte fastnar i livmodern, är att likställa med mord. Visserligen är det ett faktum att livet börjar vid befruktningen, och är den enda gräns som är korrekt vad gäller när livet börjar. Men att se detta som mord anser jag devalverar synen på allvarligheten i mord på utvecklade människor. Troligen är det detta tankesätt som enstaka mördare av abortläkare i USA har haft för att rättfärdiga sitt handlande.
Det finns klipp som vandrar runt på nätet om en tjej som blev våldtagen som tolvåring (i USA) av sin styvfar, och som önskade föda sitt barn och sedan propagerar för att det alltid är fel med abort. Jag blir ytterst obehagligt berörd av sådant. Det är skillnad över att få lov att själv fatta sådana beslut och tvinga dem på andra genom lagstiftning. Vem önskar ett samhälle där tolvåringar skall tvingas att föda sina barn?? Visserligen kan abort accepteras enligt Kristna Värdepartiets partiprogram om moderns liv är i fara, men man skall ändå försöka skydda fostret så långt det går (kanske tas ut i femte månaden och utvecklas vidare i kuvös??). Vem står fast vid sådana principer om det rör sitt eget barn i samma ålder om detta skulle bli våldtaget?
Jag gissar att dessa frågor inte är särskilt pragmatiskt genomtänkta utan stannar i teorin. Om synder likställs som lika allvarliga, så blir det inte allvarligare att mörda sin fru, än att skilja sig (Knutby), eller att mörda en abortläkare som att använda preventivmedel/genomgå eller utföra en abort. Om ett befruktat ägg jämställs med en utvecklad människa, blir människovärdet devalverat istället för jämställt.
Det är samtidigt problematiskt om abort enbart ses som ett preventivmedel att ta till i efterhand. Jag anser här att unga tjejer bör stärkas i att säga nej till killars påtryckningar, som det oftast handlar om. P-piller används av unga osäkra tjejer för att vara killarna till lags och behålla dem. Hormonerna kan dock medföra blodproppar och andra oönskade effekter på kroppen, vilket det är tjejerna som drabbas av och inte killarna. Tjejer vill i regel ha stabilare relationer än vad killar önskar, och tillfälliga förbindelser är inte till deras fördel. Feminism och kampen för ökad jämställdhet borde fokusera mer på detta.
Själv anser jag att man från samhällets sida bör minska antalet aborter genom utbildning och attitydförändring, samt stöd till tjejer att säga nej till påtryckningar från killar. Jag skulle också förespråka en sänkning av abortgränsen till 12 veckor, då fostret utvecklat känsel. Man får här påminna om att Sverige faktiskt inte har fri abort i dagsläget. Fri abort innebär att det är fullt lagligt att göra abort ända fram till att barnet föds. En viss tidsgräns finns redan för den enskildes rätt till självbestämmande gentemot fostrets rätt till liv. Vi har en mycket mer restriktiv lagstiftning till abort än vad USA har, där debatten också är starkare än här. Troligen beror detta på USA´s starka värderingar om att människans fria val inte skall begränsas av staten.
Själv delar jag åsikter till viss del med samtliga etablerade partier, och är inte partibunden. Mest har jag lutat åt KD. När jag läst det nya partiets programförklaringen så undrar jag om de översatt något amerikanskt partiprogram, utan att själva har funderat igenom frågorna. Särskilt funderar jag över programpunkten om att förbjuda aborterande preventivmedel. Hur skulle detta gå till i praktiken? En del (troligen relativt få bland kyrkokristna) anser att användande av sådana preventivmedel (alla utom kondom och pessar), där det skulle kunna hända att ett befruktat ägg inte fastnar i livmodern, är att likställa med mord. Visserligen är det ett faktum att livet börjar vid befruktningen, och är den enda gräns som är korrekt vad gäller när livet börjar. Men att se detta som mord anser jag devalverar synen på allvarligheten i mord på utvecklade människor. Troligen är det detta tankesätt som enstaka mördare av abortläkare i USA har haft för att rättfärdiga sitt handlande.
Det finns klipp som vandrar runt på nätet om en tjej som blev våldtagen som tolvåring (i USA) av sin styvfar, och som önskade föda sitt barn och sedan propagerar för att det alltid är fel med abort. Jag blir ytterst obehagligt berörd av sådant. Det är skillnad över att få lov att själv fatta sådana beslut och tvinga dem på andra genom lagstiftning. Vem önskar ett samhälle där tolvåringar skall tvingas att föda sina barn?? Visserligen kan abort accepteras enligt Kristna Värdepartiets partiprogram om moderns liv är i fara, men man skall ändå försöka skydda fostret så långt det går (kanske tas ut i femte månaden och utvecklas vidare i kuvös??). Vem står fast vid sådana principer om det rör sitt eget barn i samma ålder om detta skulle bli våldtaget?
Jag gissar att dessa frågor inte är särskilt pragmatiskt genomtänkta utan stannar i teorin. Om synder likställs som lika allvarliga, så blir det inte allvarligare att mörda sin fru, än att skilja sig (Knutby), eller att mörda en abortläkare som att använda preventivmedel/genomgå eller utföra en abort. Om ett befruktat ägg jämställs med en utvecklad människa, blir människovärdet devalverat istället för jämställt.
Det är samtidigt problematiskt om abort enbart ses som ett preventivmedel att ta till i efterhand. Jag anser här att unga tjejer bör stärkas i att säga nej till killars påtryckningar, som det oftast handlar om. P-piller används av unga osäkra tjejer för att vara killarna till lags och behålla dem. Hormonerna kan dock medföra blodproppar och andra oönskade effekter på kroppen, vilket det är tjejerna som drabbas av och inte killarna. Tjejer vill i regel ha stabilare relationer än vad killar önskar, och tillfälliga förbindelser är inte till deras fördel. Feminism och kampen för ökad jämställdhet borde fokusera mer på detta.
Själv anser jag att man från samhällets sida bör minska antalet aborter genom utbildning och attitydförändring, samt stöd till tjejer att säga nej till påtryckningar från killar. Jag skulle också förespråka en sänkning av abortgränsen till 12 veckor, då fostret utvecklat känsel. Man får här påminna om att Sverige faktiskt inte har fri abort i dagsläget. Fri abort innebär att det är fullt lagligt att göra abort ända fram till att barnet föds. En viss tidsgräns finns redan för den enskildes rätt till självbestämmande gentemot fostrets rätt till liv. Vi har en mycket mer restriktiv lagstiftning till abort än vad USA har, där debatten också är starkare än här. Troligen beror detta på USA´s starka värderingar om att människans fria val inte skall begränsas av staten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)