Kan man hjälpa världens alla fattiga genom uppehållstillstånd i Sverige?

Jag fortsätter här min diskussion utifrån Micael Grenholms predikan på Frizon om fattigdomsbekämpning. Utifrån att Micael anser att man skall stoppa utvisning av fattiga människor har jag svarat så här:

I politiken måste tyvärr prioriteringar ske, pga. att inte skattemedlen är obegränsade. Då anser jag att man i första hand skall ta emot flyktingar som är förföljda. T.ex. kristna som är den största gruppen förföljda i världen och behöver en fristad (se på Syrien, Egypten, Kongo etc). Har man frågat fattiga som inte är förföljda om de verkligen vill flytta från släkt och vänner, eller om de inte hellre vill ha hjälp på plats? Genom olika biståndsorganisationer kan de resurser man har att hjälpa räcka långt mycket längre, om biståndet sker där folk bor istället för att de skall behöva bryta upp för att kunna överleva.
Jag uppfattar det som förenligt med kristen tro att i första hand ta ansvar för sin familj, därefter har man förstås också ett ansvar även utanför familjen. Men ens resurser är inte obegränsade. Här tror jag det är viktigt att diskutera det vanliga lånesystemet som är mainstream i vårt samhälle. Skuldsättning både personligt och i samhället begränsar möjlighet att hjälpa andra på samma sätt som om man är skuldfri. Skuldsättning innebär att man har intecknat framtida generationers inkomster. Det varnas i Bibeln för att ta lån. Här tror jag det är viktigt att komma ifrån lånesystemet i Sverige, genom att göra som i fattiga länder – bo hemma tills man byggt sig ett eget (lagom stort) hus. Egentligen bör man ha en tomt som man kan odla sin egen mat på, men det kan vara svårt om man bor i stan. Sedan sparar man istället för att betala på lån, och hjälper sina barn att bygga hus när de skall bilda familj så de i sin tur kan spara till hus till sina barn. Då behöver ingen låna pengar, och man kan använda de sparade ränteutgifterna till att hjälpa andra. Så borde hela samhället vara uppbyggt. Alltså inga skulder vare sig personliga eller statliga! Sedan tror jag det är viktigt att inte konsumera mer än vad man behöver, för att ha ett överskott att dela med sig av. Med denna bibliska modell kan fattigdomen utplånas i världen, om människor vänder sig till Gud och lämnar synden som i grunden är orsak till fattigdom (kan var på individnivå, men också på samhällsnivå, där onda styresskick i länder håller människor låsta i fattigdom).
Själv är jag månadsgivare på Läkarmissionen, som jag tycker känns pålitliga. Sedan har jag god erfarenhet av pingstmissionen, där missionärerna finns på plats och ser att biståndet kommer till gott ändamål. Som barn hände det att vi hade missionärer på besök hemma som berättade fantastiska historier. Dessa har gjort stora uppoffringar för en liten lön.

Låt din vilja ske på jorden.. - om fattigdom

Micael Grenholm har predikat på Frizon om fred och rättvisa. Han menar att så länge man äger mer än någon annan på jorden så har inte någon utjämning skett ännu och därför skall man ge tills dess full utjämning har skett i världen. I praktiken skulle vi svenskar då inte ha råd att bygga hus som håller vinterkylan borta på natten (min tolkning). Vi skulle heller inte överleva särskilt länge på det vi lyckas odla heller. Micael hänvisar till bönen Fader vår - ske din vilja såsom i himlen så och på jorden. I himlen finns förstås ingen fattigdom.

Vad som inte nämns är att skillnaden mellan himlen och jorden är att det finns synd på jorden, men inte i himlen. Så länge det finns synd, kommer det att finnas fattigdom. Det finns både ett eget ansvar och ett samhälleligt vad gäller fattigdom. Det egna ansvaret handlar om att arbeta sex dagar i veckan (som kan innebära icke lönearbete viss tid, för att bygga hus eller städa), att inte använda sina pengar till det som bibeln kallar utsvävningar/omåttlighet (Galaterbrevet 5:21), som frosseri, fylleri, rökning, modesvängningar i kläder eller inredning, för mycket prylar, för mycket resor, för stora hus etc. Samhällsansvaret handlar om att inte de i maktställning tar hand om bistånd eller landets rikedomar i egna fickor, utan för en politik som ger människor möjlighet att försörja sig på eget arbete utifrån sina möjligheter och förutsättningar (alla kan bidra med något - "endast den som är död inget duger till" - ett gammalt talesätt). Här blir det mycket svårt för bistånd att nå fram, och så länge synden regerar i maktställningen, så hålls människor i fattigdom. Alltså behövs evangelium för att åstadkomma förändring på jorden. Annars försvinner biståndet och hjälpen i svarta hål, och fattigdomen består.

I den röda politiken betonas samhällets ansvar och inte individens (som bara har rättigheter men inga skyldigheter). I den liberala politiken betonas det egna ansvaret och inte samhällets (här har samhället inget ansvar alls - om den enskilde inte vill/kan betala en sjukvårdsförsäkring, får han heller ingen sjukvård). Jag ser det som att sanningen finns inom båda inriktningarna, alltså har både individen och samhället ett ansvar. I Gamla testamentet grundlades vårt nutida välfärdssamhälle genom tiondesystemet som skulle hjälpa människor som inte kunde försörja sig själva (faderlösa, änkor och främlingar). Dessa skulle inte förtryckas. Förtryck kan ju inte vara något passivt, utan måste innebära att man inte ger stöd för försörjning. Gud lovade välsignelse om man inte förtryckte människor som inte hade egen möjlighet till försörjning. Detta stöder ju en röd politik. Samtidigt innebär evangelium att människor också har ett eget ansvar och t.ex. uppmanas att sluta stjäla och äta sitt eget bröd (2 Tessalonikerbrevet 3:12), vilket stöder en liberal politik. Alltså den kristne skall självklart dela med sig och inte klaga på skatten, men samtidigt skall den enskilde också ta eget ansvar för att försörja sig själv och inte bli fattig pga. "utsvävningar". Samhället skall även ge sådana förutsättningar så den enskilde kan försörja sig själv.
Detta kallas för helhetssyn.

Micael talar om egendomsgemenskap, som de första kristna hade. Innebär då detta att det är fel att äga något? Uppenbarligen var det inte så att alla sålde sina hus i den första kristna församlingen för att ge bort allt de ägde till de fattiga. Jesus besökte ju kristna i deras egna hus. Det är inte ens gott att sälja allt vad man äger för att ge till de fattiga i bibliskt perspektiv. Man har i första hand ansvar för sin familj. I ordspråksboken står att den gode ger arv åt sina barnbarn (Ordspråksboken 13:22).

Mitt råd är följande: bygg eller köp ett hus/lägenhet tillräckligt stort så att det fyller familjens behov, men inte större. Undvik "utsvävningar", då blir det en massa pengar över (om man arbetar) som man snarast möjligt kan betala eventuella lån på bostaden. Glöm bankens uppmaning om amorteringsfrihet, eller amortering på hundra år - förr var det 40 år som gällde, men jag skulle rekommendera mycket kortare tid (banken struntar i om du får gå från bostaden med obetalda lån - de vill förstås tjäna pengar på räntan), det förser människor i fattigdom även om det inte ser ut så från början. Sverige ser ju rikt ut med alla fina stora villor, men det är bara ett luftslott - så länge banken eller andra äger allt, så är den som bor där fattig.
Om man arbetar sex dagar i veckan, och vilar en dag, så man inte blir sjukskriven pga. utbrändhet, betalar sin bostad istället för att använda pengar till "utsvävningar", så har man snart ett överflöd att dela med sig av till andra som lider brist. Men man har ett ansvar vart man ger sina pengar, så de blir till välsignelse och inte hamnar i fel fickor.

Vad är synd för något?

Var finns sanningen i media?

Ibland läser man i tidningen om någon präst som utfört en terroristattack eller slängt syra på någon (senast igår i Svenska dagbladet), det låter mystiskt, så då kollar man lite mer på nätet om detta, och får då fram att det var en imam, eller annan muslim. Är en imam en präst? Enligt wikipedia har islam inte några präster. En imam är en imam och inte en präst. Varför skriver då media att det var en präst och inte en imam? Min gissning är att det är samma orsak som när man i media undviker att skriva t.ex. invandrare, eller utlänning om någon gjort något brott i Sverige. Detta för att undvika utpekande av vissa grupper eller fördomars spridning. Men skall inte media vara neutral och föra fram sanning? Ja, det kan man ju tycka, men sanningen kan ofta förvridas. Eftersom det annars står att det var en svensk (som inbegriper svenskar och andra generationens invandrare), kan det bli så att man alltid utgår från att det var en invandrare om det inte står att det var en svensk. Detta blir då motsatt verkan mot det som media ville förhindra - nämligen fördomar.
Det är inte rätt väg att undvika fördomar och hatbrott med att inte föra fram sanning i media. Om man skriver präst istället för imam, så anser jag att det är en lögn och inte sanning. 
Men ibland kan sanning bli till lögn om inte hela berättelsen finns med. 
T.ex.  så läste jag en insändare igår i Aftonbladet av en centerpartist som kritiserade Roland Utbult för att ha uttalat att ramadan inte var en svensk tradition. Hon skrev därmed att det var sorgligt att Roland inte stod för religionsfriheten. Men var det så han sa egentligen?

Så här har Roland Utbult själv uttryckt detta:

"Nyligen fick jag, tillsammans med ett antal riksdagsledamöter från andra partier, frågan från nyhetssajten Nyheter24: Anser du att Ramadan är en svensk tradition?
Jag svarade: ”Nej, det är inte en svensk tradition. Inte i betydelsen svenska sedvänjor som förts vidare genom generationer. Men det är en jätteviktig del av det muslimska året”."

Betyder då detta att Roland Utbult inte skulle vara för religionsfrihet? Hur uppstod denna tolkning? Är man emot religionsfrihet bara för att man anser att Ramadan inte är en svensk tradition? Då kan man tolka det som att centerpartisten anser att enbart svenska traditioner skall få finnas i Sverige. Men så var det ju inte Roland Utbult har uttryckt det. Ett exempel på illvillig tolkning från politiker som vill misskreditera partimotståndare i debatten för att vinna egna poäng. Det är bara ett exempel av många inom media. Var finns sanningen någonstans? Kan man förvänta sig att få höra sanningen genom media. Det borde man få. Men ofta blir sanningen nedprioriterad eftersom syftet att skapa en viss bild blir viktigare.
Ett intressant exempel var när Uppdrag Granskning under våren granskade den egna journalistkåren. Sorgligt var att höra att en somalisk kvinnlig journalist, som granskat rekrytering av somaliska ungdomar från Rinkeby till terroristutbildning, blivit så illa behandlad av svenska journalister, att hon flyttat tillbaka till Somalia. Enligt henne var hon mer utsatt i Sverige än hon var i Somalia. En svensk journalist sa i programmet att journalistiken har ett ansvar vilken bild man vill presentera. Jag som trodde att journalisters uppgifter i första hand var att förmedla sanningen. Sedan ligger det på ett annat bord att förhindra fördomar (som inte är detsamma som föreställningar). Det är förstås ytterst viktigt för ett samhälle att förhindra hatbrott utifrån människors fördomar. För en sant kristen är förstås hatbrott, och hat överhuvudtaget något helt främmande. Istället finns uppmanar Bibeln att älska främlingen som sig själv 3 Mos 19:34, som är ett exempel ur gamla testamentet.

Har då kristendomen något att säga om sanning? Ja, i högsta grad. Jesus säger i Johannes kapitel 14 vers 16, att "jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig".

Ett tips är att googla på bibeln online, och där fylla i som sökord ordet sanning, så finns mycket att läsa om detta....