Micael Grenholm har predikat på Frizon om fred och rättvisa. Han menar att så länge man äger mer än någon annan på jorden så har inte någon utjämning skett ännu och därför skall man ge tills dess full utjämning har skett i världen. I praktiken skulle vi svenskar då inte ha råd att bygga hus som håller vinterkylan borta på natten (min tolkning). Vi skulle heller inte överleva särskilt länge på det vi lyckas odla heller. Micael hänvisar till bönen Fader vår - ske din vilja såsom i himlen så och på jorden. I himlen finns förstås ingen fattigdom.
Vad som inte nämns är att skillnaden mellan himlen och jorden är att det finns synd på jorden, men inte i himlen. Så länge det finns synd, kommer det att finnas fattigdom. Det finns både ett eget ansvar och ett samhälleligt vad gäller
fattigdom. Det egna ansvaret handlar om att arbeta sex dagar i veckan
(som kan innebära icke lönearbete viss tid, för att bygga hus eller
städa), att inte använda sina pengar till det som bibeln kallar
utsvävningar/omåttlighet (Galaterbrevet 5:21), som frosseri, fylleri, rökning, modesvängningar i
kläder eller inredning, för mycket prylar, för mycket resor, för stora hus etc. Samhällsansvaret handlar om
att inte de i maktställning tar hand om bistånd eller landets rikedomar i
egna fickor, utan för en politik som ger människor möjlighet att försörja sig på eget arbete utifrån sina möjligheter och förutsättningar (alla kan bidra med något - "endast den som är död inget duger till" - ett gammalt talesätt). Här blir det mycket svårt för bistånd att nå fram, och så
länge synden regerar i maktställningen, så hålls människor i fattigdom.
Alltså behövs evangelium för att åstadkomma förändring på jorden. Annars
försvinner biståndet och hjälpen i svarta hål, och fattigdomen består.
I den röda politiken betonas samhällets ansvar och inte individens (som bara har rättigheter men inga skyldigheter). I den liberala politiken betonas det egna ansvaret och inte samhällets (här har samhället inget ansvar alls - om den enskilde inte vill/kan betala en sjukvårdsförsäkring, får han heller ingen sjukvård). Jag ser det som att sanningen finns inom båda inriktningarna, alltså har både individen och samhället ett ansvar. I Gamla testamentet grundlades vårt nutida välfärdssamhälle genom tiondesystemet som skulle hjälpa människor som inte kunde försörja sig själva (faderlösa, änkor och främlingar). Dessa skulle inte förtryckas. Förtryck kan ju inte vara något passivt, utan måste innebära att man inte ger stöd för försörjning. Gud lovade välsignelse om man inte förtryckte människor som inte hade egen möjlighet till försörjning. Detta stöder ju en röd politik. Samtidigt innebär evangelium att människor också har ett eget ansvar och t.ex. uppmanas att sluta stjäla och äta sitt eget bröd (2 Tessalonikerbrevet 3:12), vilket stöder en liberal politik. Alltså den kristne skall självklart dela med sig och inte klaga på skatten, men samtidigt skall den enskilde också ta eget ansvar för att försörja sig själv och inte bli fattig pga. "utsvävningar". Samhället skall även ge sådana förutsättningar så den enskilde kan försörja sig själv.
Detta kallas för helhetssyn.
Micael talar om egendomsgemenskap, som de första kristna hade. Innebär då detta att det är fel att äga något? Uppenbarligen var det inte så att alla sålde sina hus i den första kristna församlingen för att ge bort allt de ägde till de fattiga. Jesus besökte ju kristna i deras egna hus. Det är inte ens gott att sälja allt vad man äger för att ge till de fattiga i bibliskt perspektiv. Man har i första hand ansvar för sin familj. I ordspråksboken står att den gode ger arv åt sina barnbarn (Ordspråksboken 13:22).
Mitt råd är följande: bygg eller köp ett hus/lägenhet tillräckligt stort så att det fyller familjens behov, men inte större. Undvik "utsvävningar", då blir det en massa pengar över (om man arbetar) som man snarast möjligt kan betala eventuella lån på bostaden. Glöm bankens uppmaning om amorteringsfrihet, eller amortering på hundra år - förr var det 40 år som gällde, men jag skulle rekommendera mycket kortare tid (banken struntar i om du får gå från bostaden med obetalda lån - de vill förstås tjäna pengar på räntan), det förser människor i fattigdom även om det inte ser ut så från början. Sverige ser ju rikt ut med alla fina stora villor, men det är bara ett luftslott - så länge banken eller andra äger allt, så är den som bor där fattig.
Om man arbetar sex dagar i veckan, och vilar en dag, så man inte blir sjukskriven pga. utbrändhet, betalar sin bostad istället för att använda pengar till "utsvävningar", så har man snart ett överflöd att dela med sig av till andra som lider brist. Men man har ett ansvar vart man ger sina pengar, så de blir till välsignelse och inte hamnar i fel fickor.
Vad som inte nämns är att skillnaden mellan himlen och jorden är att det finns synd på jorden, men inte i himlen. Så länge det finns synd, kommer det att finnas fattigdom. Det finns både ett eget ansvar och ett samhälleligt vad gäller fattigdom. Det egna ansvaret handlar om att arbeta sex dagar i veckan (som kan innebära icke lönearbete viss tid, för att bygga hus eller städa), att inte använda sina pengar till det som bibeln kallar utsvävningar/omåttlighet (Galaterbrevet 5:21), som frosseri, fylleri, rökning, modesvängningar i kläder eller inredning, för mycket prylar, för mycket resor, för stora hus etc. Samhällsansvaret handlar om att inte de i maktställning tar hand om bistånd eller landets rikedomar i egna fickor, utan för en politik som ger människor möjlighet att försörja sig på eget arbete utifrån sina möjligheter och förutsättningar (alla kan bidra med något - "endast den som är död inget duger till" - ett gammalt talesätt). Här blir det mycket svårt för bistånd att nå fram, och så länge synden regerar i maktställningen, så hålls människor i fattigdom. Alltså behövs evangelium för att åstadkomma förändring på jorden. Annars försvinner biståndet och hjälpen i svarta hål, och fattigdomen består.
I den röda politiken betonas samhällets ansvar och inte individens (som bara har rättigheter men inga skyldigheter). I den liberala politiken betonas det egna ansvaret och inte samhällets (här har samhället inget ansvar alls - om den enskilde inte vill/kan betala en sjukvårdsförsäkring, får han heller ingen sjukvård). Jag ser det som att sanningen finns inom båda inriktningarna, alltså har både individen och samhället ett ansvar. I Gamla testamentet grundlades vårt nutida välfärdssamhälle genom tiondesystemet som skulle hjälpa människor som inte kunde försörja sig själva (faderlösa, änkor och främlingar). Dessa skulle inte förtryckas. Förtryck kan ju inte vara något passivt, utan måste innebära att man inte ger stöd för försörjning. Gud lovade välsignelse om man inte förtryckte människor som inte hade egen möjlighet till försörjning. Detta stöder ju en röd politik. Samtidigt innebär evangelium att människor också har ett eget ansvar och t.ex. uppmanas att sluta stjäla och äta sitt eget bröd (2 Tessalonikerbrevet 3:12), vilket stöder en liberal politik. Alltså den kristne skall självklart dela med sig och inte klaga på skatten, men samtidigt skall den enskilde också ta eget ansvar för att försörja sig själv och inte bli fattig pga. "utsvävningar". Samhället skall även ge sådana förutsättningar så den enskilde kan försörja sig själv.
Detta kallas för helhetssyn.
Micael talar om egendomsgemenskap, som de första kristna hade. Innebär då detta att det är fel att äga något? Uppenbarligen var det inte så att alla sålde sina hus i den första kristna församlingen för att ge bort allt de ägde till de fattiga. Jesus besökte ju kristna i deras egna hus. Det är inte ens gott att sälja allt vad man äger för att ge till de fattiga i bibliskt perspektiv. Man har i första hand ansvar för sin familj. I ordspråksboken står att den gode ger arv åt sina barnbarn (Ordspråksboken 13:22).
Mitt råd är följande: bygg eller köp ett hus/lägenhet tillräckligt stort så att det fyller familjens behov, men inte större. Undvik "utsvävningar", då blir det en massa pengar över (om man arbetar) som man snarast möjligt kan betala eventuella lån på bostaden. Glöm bankens uppmaning om amorteringsfrihet, eller amortering på hundra år - förr var det 40 år som gällde, men jag skulle rekommendera mycket kortare tid (banken struntar i om du får gå från bostaden med obetalda lån - de vill förstås tjäna pengar på räntan), det förser människor i fattigdom även om det inte ser ut så från början. Sverige ser ju rikt ut med alla fina stora villor, men det är bara ett luftslott - så länge banken eller andra äger allt, så är den som bor där fattig.
Om man arbetar sex dagar i veckan, och vilar en dag, så man inte blir sjukskriven pga. utbrändhet, betalar sin bostad istället för att använda pengar till "utsvävningar", så har man snart ett överflöd att dela med sig av till andra som lider brist. Men man har ett ansvar vart man ger sina pengar, så de blir till välsignelse och inte hamnar i fel fickor.