söndag 22 juli 2012

Är Breivik kristen?












På ettårsdagen efter den tragiska händelsen i Norge, kan man inte undgå att fundera över varför Breivik fått så mycket uppmärksamhet i media. Som väl är, är vi ju inte så vana vid sådana händelser. Jag tror att Breivik själv har ett intresse av den enorma massmediala uppmärksamheten han har fått. Jag  har också tagit illa vid mig att han ibland har kallats för kristen, och har här klippt in en artikel från Newsmill om en diskussion i detta ämne: 

Osloattentaten och religion

Anders Gerdmar om Osloattentaten och religion

Terroristens ideologi är inte kristen

Om man analyserar Breiviks idédokument och järmför med vad kristen tro, etik och livsstil innebär så ser man att den är allt annat än kristen. Främlingsfientlighet går rakt emot Jesu eget ideal som mötte varje människa på dess egna villkor. Det skriver Anders Gerdmar, docent i teologi som bland annat forskar kring högerextrem ideologi.

Om författaren

Docent i teologi och forskar bland annat kring teologi, högerextrem ideologi och antisemitism.
Innan ens offren för terroristdåden i Oslo och Utøya hunnit begravas används uttalanden av massmördaren som slagträ i en osmaklig debatt. Denna fruktansvärda tragedi som dels drabbat så många familjer och individer i Norge, dels är ett angrepp på det öppna samhället får inte bli en bricka i ett futtigt politiskt eller ideologiskt spel. Men yrkesateister vill genom att koppla samman förövaren med kristendomen misskreditera kristen tro.
Argumentet skulle betyda att alla Darwinanhängare är nazivänliga, eftersom Hitler av allt att döma hade socialdarwinistiska tankar. Eller att varje muslim kan förknippas med Usama bin Ladins ideologi. Lika osaklig är användningen av ordet 'fundamentalist' som sammankopplas med allsköns extremism. Fundamentalism betyder egentligen bara att man håller fast vid fem grundläggande kristna trossatser: att Bibeln är Guds Ord, på jungfrufödelsen, att Jesu korsdöd är frälsande, att Jesus är fysiskt uppstånden och att han kommer tillbaka. Dessa punkter delar nästan hela kristenheten.
Istället för sådana pajkastningsargument bör man analysera vad förövaren faktiskt säger. Tyvärr är det möjligt att studera detta i detalj, eftersom mördaren publicerat dokumentet "2083. A European Declaration of independence"; tyvärr för att dokumentet är en kriminell detaljerad beskrivning hur man tillverkar bomber och förbereder sig för terrordåd. Vansinnesdåden i Norge var avsedda som marknadsföring av terroristens idéer!
Ordet kristen förekommer förvisso ett antal gånger i det 1516 sidor långa dokumentet. Men vad menar författaren med ordet kristen och skulle en religionsvetenskaplig analys säga att det är kristet?
Kristen tro är först av allt en trosrelation. Men förövaren säger att han inte har en personlig relation med Jesus eller Gud. För honom är kristendomen en kulturkristendom, en kulturell plattform som han och hans gelikar vill använda för att ena Europas folk mot islam och marxism, men det är inte fråga om en gudsrelation. Därför saknas det mest grundläggande i kristen tro. Precis som många nazistiska teologer var, är författaren också öppen för religionsblandning med asareligion. Terroristen citerar förvisso Bibeln när det passar honom, men bryter mot alla regler för sund bibeltolkning!
Kristen tro medför också en bestämd etik, bl a att älska sina ovänner, att inte mörda, att inte löna ont med ont. Men dokumentets centrum är ett djupt hat mot islam och marxister-multikulturalister, och olika argument används för att legitimera detta hat. Men jämför man med Bergspredikans etik, ser man att det är skilda världar. Istället för att ta fasta på vad Jesus lärde sina lärjungar fokuserar ideologin på det kanske mest groteska kapitlet i kristendomens historia: korsfararna. Med en blandning av idéer från korsfararna, frimureriska idéer och motiv från dataspelsvärlden skapas en idealfigur som är så olik Jesus eller kristna den kan bli: en våldsfixerad machofigur som förbereder sig för att med berått mod slakta oskyldiga män och kvinnor. Men genomförandet förutsätter synd mot alla Tio Guds Bud!
Kristen tro levs inte ut framför en dataskärm utan i en gemenskap, kyrkan. Men ingen kristen kyrka skulle acceptera förövarens djupt själviska och vridna idéer.
Istället är kristen tro till sitt väsen brobyggande. "Här är inte jude eller grek" var ett revolutionerande budskap som bröt ner etniska motsättningar. För en kristen människosyn är främlingsfientlighet, mord och våld helt främmande. Därför är det inte möjligt att kalla förövarens ideologi kristen.
Istället borde kristna samfällt ta avstånd från sådana ideologiska miljöer och partier där förövarens idéer faktiskt kunde odlas under lång tid. I Norge i Fremskrittspartiet, i Sverige inom Sverigedemokraterna - om någon undrar kan jag bara hänvisa till Sverigedemokraternas läskigt rasistiska valfilm, där nikabklädda kvinnor med barnvagnar berövar en gammal dam hennes pension. En sådan retorik går stick i stäv mot kristen människosyn. Men kristendomens fiender borde också i saklighetens intresse avstå från att förknippa massmördaren med kristen tro.

Världens mest svåra konflikt?

Den s.k. Palestinakonflikten är nog världens svåraste och dystra konflikt någonsin. Här är två artiklar som jag läst idag som belyser den sida, som media i Sverige ofta inte tar med trots kravet på objektivitet. Lars Adaktusson har rätt i att media borde belysa båda sidor i denna så svåra konflikt.

Här är en bra artikel av Jonas Melin, Barnabasbloggen:

Israels plats i Guds plan - en reflektion

I mitt förra inlägg lovade jag att jag skulle skriva om min syn på Israel. Jag menade att jag intar en mellanposition mitt emellan två ytterligheter (t.ex här och här). Det här är ett mycket svårt ämne, jag är inte alls någon expert och det är med viss tveksamhet jag skriver. Jag dristar mig ändå att kortfattat redogöra för hur jag ser på Israels plats i Guds plan. 

Innan jag sätter igång vill jag ge ett litet omnämnande till två kristna ledare som troligen påverkat min syn på Israel ganska mycket. Båda är nu hemma hos Herren och jag mötte dem när jag var en mycket ung man. Den förste är Erik Nilsson. Han var pastor i Jönköpings baptistförsamling, var den som döpte mig i januari 1976 och var min pastor under några år. Erik Nilsson hade en stor kunskap i ämnet och skrev den lilla boken Israel - inte som andra folk (Westerbergs förlag, 1975, 51 sidor). Om du kan få tag i ett ex av den är den värd att läsas. 

Den andre är den danske bibelläraren Poul Madsen, som har haft ett stort inflytande på mitt liv och min tjänst. Han hade själv varit med och hjälpt danska judar att fly till Sverige under den nazistiska ockupationen och berättade gärna om den dramatiska räddningen av 7000 danska judar i oktober 1943. Både Erik och Poul var övertygade om att Gud är inblandad i att judarna återvänt till Palestina och att det är uppfyllelsen av bibliska profetior. 

I Romarbrevet bearbetar Paulus frågan om Israels plats i Guds plan. Det något komplicerade förhållandet sammanfattas på ett utmärkt sätt i Rom 11:28-29: "Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse." De verserna får bli utgångspunkten för min lilla reflektion, som går ut på att även om judarna förkastat Jesus som Messias och därigenom blivit Guds fiender, är de fortfarande hans älskade och med i hans plan för framtiden. Min syn kan sammanfattas under tre rubriker. 

1. De som tror på Jesus är Guds folk

Guds folk är de judar och hedningar som är födda på nytt och följer Jesus som Herre och Messias. Romarbrevet visar att man måste göra en skillnad mellan det andliga Israel, som består av alla dem som tror på Jesus, vare sig de är judar eller hedningar, och det fysiska Israel, som är det judiska folket. Paulus skriver: 

"Om nu en oomskuren följer lagens bud, skall inte han få räknas som omskuren? Då kommer han som till kroppen är oomskuren men fullgör lagen att döma dig som överträder lagen fast du har skriftens bokstav och omskärelsen. Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen. Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud och inte av människor" (Rom 2:26-29). 


Abraham är fader till detta trons folk: "Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, så att dessa kunde räknas som rättfärdiga. Han skulle också bli far till de omskurna, för dem som inte bara är omskurna utan också följer trons väg, den som vår fader Abraham vandrade redan innan han blev omskuren" (Rom 4:11b-12). 


Även bilden av olivträdet i Rom 11:17-24 visar att det bara finns ett enda gudsfolk. De judar som inte tror skärs bort från olivträdet och de hedningar som tror blir inympade. En annan bild som talar för samma sak är muren i det nya Jerusalem (Upp 21:9-14). Det nya Jerusalem symboliserar "lammets hustru", Guds folk i historien, den frälsta skaran. På stadsmurens portar står namnen på Israels tolv stammar och på de tolv grundstenarna står namnen på Jesus tolv apostlar. Detta visar klart att det är kontinuitet mellan Guds folk i det gamla och nya testamentet. Det är ett och samma folk genom tron på Gud. 


Man måste också förstå att Jesus är vägen till frälsning för både judar och hedningar. När Jesus säger att han är den enda vägen till Gud (Joh 14:6) och när Petrus säger att det inte finns något annat namn som kan ge frälsning än namnet Jesus (Apg 4:12) är det till judar de talar. Evangeliet om Jesus Kristus är först och främst för judarna, men också för hedningarna (Rom 1:16).

2. Gud har inte förkastat det judiska folket

Men det betyder inte att kyrkan helt har ersatt Israel i Guds plan. Det judiska folket, det fysiska Israel har fortfarande en roll att spela. Att så är fallet tycker jag blir helt klart i Romarbrevets elfte kapitel. När Paulus ställer frågan: "Kanske Gud har förskjutit sitt folk?" (Rom 11:1) är det tydligt att han talar om det judiska folket. Och han svarar nej på frågan dels för att en rest av judar liksom han själv tror på Jesus och dels för att han förväntar sig att hela Israel ska bli räddat i framtiden. 

Paulus skriver: "Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav världen rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?" (Rom 11:12) och  "Ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda?" (Rom 11:15). Detta tycker jag visar att han förväntar sig en omfattande omvändelse av det judiska folket i samband med historiens avslutning. Och när han sen fortsätter så här: "En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet." (Rom 11:25b-26a) kan jag inte förstå det på något annat sätt än att detta är han talar om, även om jag vet att det finns andra tolkningar. 

Jag tror att judarnas återvändande till landet i vår tid är en del av det profetiska skeendet och en förberedelse för deras slutliga erkännande av Jesus som Messias. Det står visserligen ingenting i Nya testamentet om att judarna ska återvända till landet, även om det antyds av Jesus i Luk 21:24 när han säger om det judiska folket: "De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till hednafolken, och Jerusalem skall trampas ner av hedningar tills hedningarnas tid är förbi." 

Men även om Nya testamentet inte talar om judarnas återvändande så finns det omtalat i profetior i det Gamla testamentet. Och åtminstone en del av dessa profetior tror jag handlar om det som sker i vår tid, inte minst Sakarjas tolfte kapitel, som jag tror beskriver judarna i Jerusalem under tiden strax före Jesus återkomst och hur de omvänder sig till Herren. Så min övertygelse är att judarnas återvändande till Palestina under 1900-talet har med profetiorna att göra. 

3. Vi bör arbeta för en rättvis fred i det heliga landet

Men detta betyder inte att man som kristen måste stödja allt som staten Israel gör. Som kristen bör man istället arbeta för fred och rättvisa för alla folk som lever i det heliga landet (det vi kallar Israel och Palestina). Man måste ställa höga moraliska krav på staten Israel (vilket även Mose lag gör) och bör inte försvara staten Israel ifall den handlar omoraliskt. Vi bör helt enkelt bygga relationer både till judar och araber och arbeta för en fred som omfattar alla och är rättvis. 

Vi måste också komma ihåg att många palestinier är våra bröder och systrar i Kristus och ge dem vårt helhjärtade stöd. Evangeliskt kristna palestinier kan man få kontakt med via Bethlehem Bible College eller Pentecostals and Charismatics for Peace and Justice. Samtidigt som man engagerar sig för palestiniernas situation bör man förstå att det finns mycket hat mot Israel och mycket propaganda som bottnar i ett hat mot Gud och hans löften. Judarna har följts av hat genom hela historien, helt enkelt därför att de påminner om att det finns en Gud som styr historien mot ett mål. Det är lätt att man hamnar på ena eller andra sidan i konflikten. En del kristna står helt på Israels sida och andra ställer sig helt på palestiniernas sida i konflikten. Det är lätt att bli ensidig. Jag tror att man bör se båda sidorna och verka för en hållbar fred. "Blessed are the peacemakers", sa Jesus i Matt 5:9. Det gäller även i det heliga landet. Det är i alla fall vad jag tror. /Jonas Melin.


Här är en intressant artikel av Krister Renard, bloggen Gluefox:


http://gluefox.blogspot.se/
"Betrakta nedanstående bild (klicka på bilden för att förstora) från BBC:s hemsida, hämtad för några dagar sedan från den avdelning som handlar om den kommande Olympiaden i London 2012.


Palestinas huvudstad är således, enligt BBC, Jerusalem medan Israels huvudstad (som är Jerusalem) inte nämns. Och då hör till saken att det inte ens existerar någon palestinsk stat, och en stat som inte existerar kan knappast ha någon huvudstad.

Palestinierna hävdar att de bebott det område, som idag kallas Israel plus Västbanken och Gaza, ”sedan urminnes tider” (ett uttryck som intill tröttsam upprepning används av muslimerna och som västerländska media kritiklöst accepterar, trots att det inte stämmer med fakta). Det som idag kallas Israel (plus Västbanken) var ett judiskt land redan 1240 f Kr, dvs nästan 1900 år innan det fanns några araber där (palestinierna är för övrigt inget eget folk, de är helt enkelt araber som bott i området kortare eller längre tid – de allra flesta har sina rötter där mindre än 100 år bakåt i tiden). Idag hävdar araberna (och många västerländska media) att judarna är inkräktarna, som den ursprungliga befolkningen, dvs araberna, i sin stora välvilja möjligen skulle kunna tillåta bo i landet om de underkastar sig islam och lever under förtryck (Hamas är mer inne på linjen att de skall utrotas).

I 1917 års svenska bibelöversättning förekommer i Gamla Testamentet (vilket är exakt samma sak som judarnas Heliga Skrift, bortsett från att böckerna står i annan ordning) ordet "Jerusalem" 529 gånger. ”Davids stad” (en synonym för Jerusalem) förekommer 49 gånger och ”Sion”, som i allmänhet syftar på Tempelberget i Jerusalem, förekommer 113 gånger i samma text. Det finns ingen stad på jorden som är så starkt förknippad med det judiska folket som Jerusalem! I Koranen förekommer inte ordet ”Jerusalem” explicit en enda gång (ange i så fall vilken sura och vers tack – men det kan du inte, eftersom ordet inte finns där). Det finns en sura, 17:1, som handlar om Muhammeds nattliga himmelsfärd, som enligt islams uttolkare nämner Jerusalem indirekt (Al Aqsa). Men det är en ren tolkning. Versen lyder:

Honom allena all ära, honom, som lät sin tjänare företaga en nattlig färd från det fridlysta templet till det allra avlägsnaste templet, vars hela omkrets vi välsignat, för att visa honom några av våra tecken! Han är förvisso den Hörande, den Seende. (Zetterstéens översättning från 1917)
"Tjänaren" i texten är uppenbarligen Muhammed. Vad som menas med "det allra avlägsnaste templet" (al-masdjid al-aksa), eller som det står i en annan översättning "den mest avlägsna böneplatsen", är långt ifrån klart, men enligt den islamska tolkningen så avses det som idag brukar kallas Tempelberget i Jerusalem. Al-Aqsa-moskén har fått sitt namn efter denna vers, men denna moské tillkom på 700-talet dvs ca 100 år efter att ovanstående vers skrevs. Denna moské är således i efterhand döpt efter ovanstående sura och bevisar inte på något sätt att den ursprungliga texten avser en plats i Jerusalem.

Trots att bevisen för judisk anknytning till Jerusalem är överväldigande (att förneka detta kräver oanade nivåer av hjärndödhet alternativt oärlighet) och trots att det knappast finns några som helst bevis för att islam har någon anknytning till Jerusalem (annat än att man med våld erövrade staden 634 e Kr), hävdar palestinierna att detta varit deras stad ”sedan urminnes tider” och att judarna inte har någon som helst anknytning till staden (detta påstod t ex Arafat gång på gång). Hur fräck får man vara egentligen? Men det värsta är inte arabernas fräckhet. De har ju i alla fall ett syfte med att ljuga. Det värsta är Godhetskörens ofattbara naivitet, när man köper detta budskap.

Allt fler västerländska media har som sagt börjat acceptera den arabiska historieversionen, vilket t ex framgår av bilden ovan. Vid flera tillfällen har man i västerländska media (bl a BBC) ifrågasatt om det överhuvudtaget funnits ett judiskt tempel i Jerusalem.

När jag ser denna bild grips jag av en stor sorg. En gång i tiden hade BBC:s program en oerhört hög nivå. Under mina år till sjöss (jag har säkert berättat om detta i tidigare bloggar) lyssnade jag och många andra ombord varje dag på BBC:s nyheter, som sändes på kortvåg (för dig som är ung kan jag nämna att kortvåg är radiovågor som ligger mellan 4 Mhz – uttalas ”megahertz” – och 30 Mhz och som i princip täcker hela jorden – innan kommunikationssatelliter fanns användes kortvågsbanden flitigt). Man kunde, tack vare att sändningarna var på kortvåg, lyssna på BBC oavsett var på jorden man befann sig. BBC var på den tiden oerhört noggranna när det gällde att vara objektiva, och åsikter var absolut förbjudna i själva nyhetsprogrammen. Där skulle man bara rapportera vad som hänt, utan några kommentarer (precis som det skall vara).

Idag har BBC tyvärr reducerats till en proarabisk propagandacentral (ungefär som SR och SVT), vilket kanske inte är så konstigt när man i programtablåerna och eftertexterna ser vad många av deras reportrar heter i förnamn (Muhammed, Abdullah, Omar etc). Detta gör mig sorgsen. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende men kan gå fort att förlora. Jag har sett diverse elaka förslag på nätet om att BBC (British Broadcasting Corporation) borde byta namn till PBC (Palestinian Broadcasting Corporation). Kanske mina läsare har några lämpliga förslag när det gäller motsvarande namnbyte för SR och SVT?

Vi kan idag se hur muslimer medvetet utbildar sig till journalister och infiltrerar västerländska media. På så sätt får man ett allt större inflytande över den offentliga debatten. Det är precis samma strategi som vänsterrörelserna tillämpade på 1970-talet och framåt, när man uppmanade sina medlemmar att bli journalister, lärare, poliser och militärer. Skälet är ganska uppenbart. Vill man påverka och på sikt ta över ett samhälle, underlättar det betydligt om man har så många anhängare som möjligt utspridda i statsapparaten och dess bihang. Det är av detta skäl muslimer (med undantag för druserna, som inte räknas som riktiga muslimer av de "riktiga" muslimerna) inte får göra militärtjänst i Israel eller bli poliser. Med tanke på att vi i Sverige ger bl a muslimer förtur till polishögskolorna, vill jag rekommendera svenska poliser att också ha ett öga bakåt vid eventuella kommande konfrontationer mellan polis och muslimska grupper i vårt land.

Bilden ovan avslöjar tyvärr tillståndet på BBC när det gäller objektivitet och sanningskärlek. Givetvis har många skrivit och klagat på de osanna påståendena om Jerusalems status, och eftersom BBC åtminstone (till skillnad från SR och SVT) försöker hålla ett sken av objektivitet (jag tror till och med att de vill vara objektiva, men har svårt att stå emot trycket från alla araber som smugit sig in på redaktionerna), har de ändrat texten så att man nu som Israels huvudstad anger ”Jerusalem, though most foreign embassies are in Tel Aviv” (Jerusalem, fastän de flesta utländska ambassader ligger i Tel Aviv), vilket formellt är korrekt. Beträffande Palestina så står det nu ”Intended seat of government: East Jerusalem. Ramallah serves as administrative capital” (Avsedd plats för regering: Östra Jerusalem. Ramallah tjänar som administrativ huvudstad).

Läsaren kan själv kolla genom att gå till BBC:s sida som räknar upp de länder, som deltar i Olympiaden 2012, och se vad som skrivs om Israel respektive Palestina. Klicka på respektive flagga!

Det var ju bra att de rättade, men ovanstående visar hur man instinktivt och per automatik missgynnar Israel, och först när man får påpekanden om felaktigheter så ändrar man (SR och SVT ändrar aldrig någonsin om de inte fälls av Granskningsnämnden, vilket är extremt ovanligt – Granskningsnämndens ledamöter tycks vara handplockade för optimal politisk korrekthet). Just här var BBC ju nästan tvingade att ändra, eftersom det är lätt att bevisa vad som gäller.

Apropå Olympiaden i London så har Israel begärt att man under öppningsceremonin skall hålla en tyst minut för offren vid massakern under Olympiaden i München 1972, där palestinska terrorister mördade 11 israeliska idrottsmän. Detta med anledning av att massakern skedde för 40 år sedan. IOC har vägrat att göra detta (vilket är lika väntat som FN:s antiisraeliska hållning – båda dessa organisationer styrs ju till största delen av icke-demokratiska skurkstater). NBC:s sportkommentator, Bob Costas, har dock sagt att han i sitt program kommer att framföra en protest under ceremonin.

Hatet mot Israel och det judiska folket är omöjligt att förstå med intellektets hjälp. Trots att psykologer och sociologer vetenskapligt studerat människa och samhälle i hundratals år, har man ännu inte kommit ett enda steg närmare att kunna förklara eller förhindra våld och hat. Hösten 1990 hade man ett symposium i Oslo på temat "hatets anatomi". Ledande psykologer, sociologer, politiker, författare etc hade samlats för att försöka förklara vad hat egentligen är och hur det uppstår (även USA:s förre president Jimmy Carter var där). En av de slutsatser man kom fram till var att det är omöjligt att finna en rationell förklaring till företeelser som Nazitysklands judeutrotningar eller röda khmerernas illdåd i Kampuchea.

Ondskans ursprung låter sig tydligen inte förklaras med hjälp av psykologins inomvärldsliga mekanismer. Orsaken till detta är att ondskan, enligt min mening, inte är ett psykologiskt eller medicinskt problem, utan ett andligt problem. Välkommen till Sagan om Ringen! I verkligheten finns både orcher och andra obehagliga varelser (du som läst eller sett
Sagan om Ringen vet vad jag menar). I den verkliga världen ser visserligen ondskans hantlangare inte lika läskiga ut som orcherna i sagans värld. Men ondskan, iklädd en vacker skepnad, är desto farligare. Det är därför som Djävulen i Bibeln kallas Lucifer – Ljusets Ängel. Han var den vackraste av alla Guds skapelser. Det är därför ondskan är så förförande.

Allt eftersom islams inflytande i Västvärlden ökar, kommer Europa och USA att bli alltmer fientliga gentemot den judiska staten Israel. Enligt Bibeln kommer hela världen att någon gång i framtiden (det kan röra sig om några 10-tals år eller kanske 50 år eller mer, ingen vet) dra upp mot Israel för att utplåna landet och det judiska folket (kanske var Natos angrepp på Khadaffis Libyen en generalrepetition inför detta – Sosialistiskt Venstreparti i Norge krävde för övrigt vid partistämman 2011 att Världssamfundet skall ingripa mot Israel nästa gång landet "angriper" Gaza, däremot har detta parti så vitt jag vet inte krävt att Världssamfundet skall ingripa mot President Assad i Syrien, som håller på och bombar ihjäl sitt eget folk).

När Israel någon gång i framtiden angrips av alla världens nationer, kommer enligt Bibeln, Gud att träda fram öppet och strida för sitt folk. Hur det då går för ondskans arméer kan man läsa om i Uppenbarelseboken. Bibeln säger mycket klart att den som förbannar Israel själv skall bli förbannad!"
Av Krister Renard.
Här kommer en till artikel från Newsmill:
 http://www.newsmill.se/artikel/2011/12/16/palestinierna-r-ett-p-hittat-folk

Palestinierna är ett påhittat folk


Roar Sørensen, utbildad vid Hebrew University och tidigare Israelbo: Republikanen Newt Gingrich orsakade en storm när han sade att det inte finns något palestinskt folk. Men han har rätt i att den palestinska identitet har skapats för att användas som ett vapen mot Israel. 

Om författaren

Roar Sørensen har två masters från Hebrew University i Jerusalem (en i Israelsk politik och samhälle och en annan i judisk civilisation) och har bott i Jerusalem i åtta år.
En av republikanernas presidentkandidater i USA, Newt Gingrich, orsakade en storm förra veckan när han sade att det inte finns något palestinskt folk. Gingrich, som leder i senaste opinions-undersökningen, sade: "Jag tror vi har uppfunnit ett palestinskt folk som i själva verket är araber och historiskt en del av den arabiska gemenskapen." Denna kommentaren har berört känsliga nerver - inte bara bland palestinska araber, utan också i politiska kretsar i västvärlden där den antagna förekomsten av ett palestinskt folk fungerar som en grund för stödet för en tvåstatslösning.
Huvudförhandlaren för den palestinska myndigheten (PA), Saeb Erekat, svarade med att säga att detta är "den mest rasistiska kommentar jag någonsin har hört." PA:s premiärminister, Salam Fayyad, beskrev Gingrichs kommentarer som "en helt oacceptabel snedvridning av historisk sanning... Det palestinska folket har bebott landet sedan historiens början. Människor som Gingrich måste rådfråga historien." Men Gingrich, som har en doktorsexamen i modern europeisk historia, backade inte i sitt uttalande dagen efter: "Är vad jag sade sakligt korrekt? Ja! Är det historiskt sant? Ja! Någon borde ha modet att säga sanningen."
Motståndet mot Gingrichs uttalande är förväntat. Tvåstatslösningen bygger på godkännandet av påståendet att det finns ett palestinskt folk som har berövats sin mark, sin nation och sina heliga platser. Om det aldrig funnits et sådant folk eller nation; aldrig funnits en palestinsk huvudstad i Jerusalem; aldrig funnits en palestinsk kung, sultan eller president; aldrig funnits en typisk palestinsk kultur; aldrig funnits ett specifikt palestinskt territorium; aldrig funnits palestinska nationalpoeter och aldrig funnits ett ärorikt förflutet, då är "det palestinska fallets" legitimitet idag allvarligt skadad.
Mycket av den senaste debatten har dock varit en meningslös övning eftersom debattanterna inte har kommit överens om definitionerna. Till exempel: Vad är ett folk? Vad är en nation? Vad är en stat? Är dessa unika, identiska eller överlappande? Hur kommer ett folk, en nation eller en stat till? Är detta en etnisk eller är det en kulturell och språklig fråga? Är det en fråga om gammalt upphov, om en gemensam historia, eller om politiska beslut? Är det et resultat av industrialisering och gemensamma intressen bland invånarna i ett visst område? Frågorna är många, och det finns delade åsikter bland forskare. Svaret är förmodligen att det är en kombination av allt detta i varierande grad.
I den gällande frågan finns det dock vissa fakta som måste klargöras för att kunna ta en välgrundad ställning. Gingrich sade "palestinierna" är ett påhittat folk - och i detta råder det inget tvivel om att han har rätt. "Palestinierna" är ett modernt påfund som kan dateras mindre än hundra år tillbaka. Men man kan också fråga; hur är det med USA eller "amerikanarna"? USA är en stat med många folkslag, dvs. många etniska grupper. "Amerikaner" är en konstgjord eller påhittad konstruktion. Man kan också fråga vad skillnaden är mellan Norge och Sverige. De har särskilda territoriella gränser, men finns det etniska skillnader? Blev inte dessa nationer, folk och identiteter också uppfunna; bara det att det var för omkring 1000 år sedan?
Faktum är att identitet är en utvecklingsprocess. Detta gäller också för nationell identitet även om detta oftast tar längre tid än personlig identitet. I princip är nästan alla arabstater uppfinningar från förra århundradet, europeiska uppfinningar som gjorts av kolonialmakterna. Till exempel fanns det inga jordanier på 1800-talet. Vad beträffar palestinierna, kallades alla medborgare i territoriet som utgjorde det britiske mandatet, vare sig de var judar eller araber, för palestinier. Under mandatperioden intensifierades konflikten mellan araber och judar. Om palestinierna som vi känner dem idag existerade vid den tidpunkten, hur kunde då britterna på ett meningsfullt sätt ha använt denna terminologi för båda grupperna? Men vid den tiden fanns det inga palestinier, och faktisk motsatte araberna i området sig starkt uttrycket. Det sågs som ett europeiskt och kolonialt påfund.
På samma sätt, varför krävde FN:s delningsplan från 1947 upprättandet av en judisk och en arabisk stat? Borde det inte ha varit "judisk och palestinsk"? Svaret är åter igen uppenbart; det fanns inga palestinier - det fanns araber. Araberna i det brittiska Palestinamandatet ansågs inte vara en separat enhet som ett folk, men en del av det arabiska folket. (Bland araberna finns också mångfald, men det kan lämnas åt sidan i denna diskussion.)
I debatten som följde Gingrichs kommentar, hävdades det att Israel också är en påhittad nation; dvs. en modern uppfinning. Om man ser på staten Israel, ja, då uppfanns- eller snarare återuppfanns den 1948. Men om vi talar om den judiska nationen som ett folk, är den inte ett modernt påhitt. Judarna är ett gammalt folk, erkända i tusentals år, oavsett var de bodde, som en separat enhet med en separat kultur, språk och religion. Det kan inte sägas om "palestinierna."

Om vi, till exempel, skulle ha frågat Galileo Galilei eller någon annan person som levde i början av 1600-talet vad han tycker om palestinierna, skulle han inte ha förstått frågan. Det fanns inget sådant. Vi kunde å andra sidan ha frågat honom om vad han anser om judarna, och han skulle förmodligen ha en stark åsikt på ett eller annat sätt. Detsamma gäller oavsett vilket århundrade vi väljer i historien. Om vi å andra sidan frågar om araber istället för palestinier, skulle svaret ha varit annorlunda. Det arabiska folket har funnits i århundraden, och de palestinska araberna är en del av detta gamla folk. (Sant nog blev araberna och muslimerna kallade saracener under långa perioder, men det er irrelevant i detta sammanhang.)
Uppfinnandet av ett folk och en nation är ett resultat av många faktorer bland vilka den etniska faktorn är dominerande. Men även om frågan om själva uppfinningen är viktig att förstå, är nog orsaken till denna uppfinning än viktigare. Om vi talar om de palestinska araberna, kan ursprunget till en palestinsk identitet spåras ganska specifikt till händelser som ägde rum 1920, men först efter bildandet av Israel och särskilt efter Sexdagarskriget 1967, vann denna identitet terräng bland mängder av folket.
Motiveringen bakom påhittandet av denna identitet var att bekämpa sionismen. På 1920-talet tog kampen form av attacker mot judiska bosättare och judisk egendom. Efter kriget 1948 vägrade arabstaterna att ta emot de palestinsk-arabiska flyktingarna för att kunna använda dem som ett vapen mot Israel. Dessa palestinska arabers lidande under de senaste 50 åren har i stor utsträckning lett till uppkomsten av den palestinska identiteten.
Så, är "palestinierna" ett påhittat folk? Absolut - liksom många andra! Men den mer relevanta frågan är: Är den palestinska identiteten en legitim identitet?

Och det är där de stora frågetecknen överflödar. Det huvudsakliga syftet bakom skapandet av "palestinierna" var, och verkar vara fram till denna dag, att bekämpa sionismen, att bekämpa Israel. (Detta är naturligtvis inte sant för alla som kallar sig palestinier, men här talar vi om uppkomsten till fenomenet en palestinsk identitet.) Om man skulleargumentera för detta skulle det kräva en längre artikel, men här kan det bara hänvisas till Fatah:s, PLO:s, och Hamas' charter samt deras officiella emblem som visar en palestinsk flagga som täcker hela Israel.
Mot bakgrund av judarnas urgamla existens och närvaro i landet Israel, och med tanke på det lidande som de genomgick under århundraden i diasporan, enbart på grund av att de identifierades som judar, är deras återvändande till sitt gamla hemland en rättvis sak. Detta bekräftades också av det internationella samfundet, och bildandet av en judisk stat i det bibliska Israel fick därför kraft av internationell rätt i San Remo 1920. Judarna är inte ockupanter eller kolonisatörer av Israel, de återvänder till den enda plats de någonsin på riktigt har kallat hemma. Skapandet av ett folk, "palestinierna", i syfte att besegra judarnas återkomst är därför inte en legitim sak.
Å detta måste tilläggas ett viktigt påpekande: Det faktum att den palestinska identitet har skapats för att användas som ett vapen mot Israel förnekar naturligtvis inte de palestinska arabernas individuella rättigheter. De har individuella och mänskliga rättigheter, liksom de judar som bor i området. Israel erkänner detta och fungerar därför enligt vedertagna demokratiska regler med lika rättigheter för alla. Men frågan som uppstår som ett resultat av allt detta är om de palestinska araberna har rätt till en stat? Ovanstående sätter ett stort frågetecken till legitimiteten bakom en palestinsk stat.
Röran som skapades i kölvattnet av Gingrichs uttalande avslöjar att frågan om ett palestinskt folk inte är självklar - inte ens hos dem som är för upprättandet av en palestinsk stat. Det finns en hel del politiska manövrar kopplat till detta kontroversiella ämne. Intressant är att även om många attackerade Gingrich för hans uttalande, lyckades få säga något substantiellt mot hans påstående. Men det är svårt att se hur det att dölja klara historiska fakta och stödja illegitima krav kan bidra till "en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern."

torsdag 19 juli 2012

Varför är svensk media så negativ till den egna religionen?

Enligt bloggen religionsvetenskapliga kommentarer tas frågan upp om beröringsskräck när det gäller religion i våra medier:

 

"Beröringsskräck och religion

http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2012/07/beroringsskrack-och-religion.html#comment-form
Enligt deltagarna på seminariet religion och medierna som organiserades under Almedalsveckan finns det en omfattande beröringsskräck när det gäller religion i våra medier. Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson menar till och med att det är ”som att komma ut ur garderoben” när man skriver om andlighet. Enligt deltagarna i debatten är journalister som skriver om religion antingen ointresserade eller rädda för att bli associerade med religion. Det finns till och med en slags ”garderobsreligiositet i den svenska journalistkåren som inte alltid syns så tydligt i spalterna” enligt Erik Helmerson. Enligt den kristna tidningen Dagen ger den liberala livsstil som dominerar bland journalister inte något utrymme för andlighet och religiositet.

Huruvida denna analys är korrekt eller inte kan diskuteras men det är tydligt att de flesta svenskar tycks uppfatta religion som något privat som inte skall synas i det offentliga livet. Denna förståelse av religion tycks därför försvåra ett offentligt samtal och hindra en seriös analys av religion i samhället och ur detta perspektiv har seminariedeltagarna en poäng. Kanske är det så att religion har blivit en allt för svår uppgift för många journalister och många är kanske rädda för att sammanblanda sin privata syn med en objektiv analys. För att kunna överbrygga detta problem och skapa utrymme för en välbehövlig rapportering, debatt och analys av religion i Sverige är det kanske på plats att utbilda journalistkåren i religionsvetenskaplig teori och metod. Journalister är ju inte rädda för att skriva om ekonomi eller politik trots att de alla har en privat ekonomi och en politisk övertygelse. Varför finns det inte en beröringsskräck för dessa områden men för religion?   

Oberoende av hur vi svarar på ovan nämnda fråga är intresset för religion och religiositet stort enligt Åsa Furuhagen som arbetar på "Människor och tro" på Sveriges Radio. Detta program har uppskattningsvis 130,000 – 140,000 lyssnare. Intresset för religion och religiositet är omfattande, vilket vi har sett här på bloggen som på ca 2 månader har haft nästan 20.000 besökare. Det tycks därför finnas ett behov av att analysera, diskutera och försöka förstå religionens plats och funktion i det offentliga samhället. Hur kan till exempel människors tolkningar av religion knytas till och förstås i relation till rådande samhällsförhållanden och vilken plats och funktion kan religion fylla i det svenska samhället med tanke på gällande lagar? Eftersom så många människor är intresserade av dessa och liknande frågor borde journalister kanske skriva mycket mer om religion än vad de gör idag. Intresset saknas inte, men kanske kompetensen för att skriva och rapportera om dessa frågor.

Men måste journalister vara religiösa eller ”andliga” för att skriva om religion? Är det nödvändigt att själv ha en tro för att kunna analysera, belysa och förklara religion i samhällsdebatten? Blir man mer kompetent att skriva om religion om man själv är troende? Dessa frågor kan givetvis besvaras på flera sätt – men enligt mig är det tveksamt om den svenska journalistkåren automatiskt skulle bli bättre på att bevaka religion om de själva vore religiösa. Att ha en tro innebär inte nödvändigtvis att individen är bättre rustad att kunna analysera vilken plats och funktion religion kan ha i det offentliga rummet i historia och nutid. Kanske journalister istället borde gå en kurs i religionsvetenskap eller så borde de läsa om journalistkårens riktlinjer om en objektiv och saklig journalistik?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet "

Min reflektion är att det finns en stark inkonsekvens i media vad gäller inställningen till den egna religionen i landet i förhållande till andra religioner, främst Islam. Jag får den uppfattning att det är OK att vara positiv till alla religioner utom kristendomen. Ännu mer förvånad blir jag när vänster, som starkt förespråkar kvinnors rättigheter, föraktar kristendomen men istället försvarar Islam. Så fort det begås någon terrorhandling etc. från muslimska aktivister, uttalas direkt i media att det utförs sådana handlingar i kristendomens namn också. 

Ett exempel är från bloggen religionsvetenskapliga kommentarer den 17 juni:

"Att muslimer precis som andra religiösa grupper kan tolka sin religion på ett sådant sätt att den anses legitimera våld är inget nytt eller unikt för muslimer. På Irland och i USA har vi till exempel flera fall där våldsdåd legitimeras utifrån och med hjälp av kristendom (till exempel mot abortläkare)"

Visst finns det sjuka människor som dödar abortläkare. Men frågan är om dessa människor har stöd i religionens skrifter eller ej. Jag blir förvånad över att man inte studerar detta närmare utan drar religionerna över en kam. Men det borde väl ändå ha betydelse om man får stöd för sin handling från de skrifter och läromästare som har grundat religionen eller?

Här finns lite mer att läsa ang. detta: 
Vad är kärlek?
Vad har Bibeln att säga om kärlek?

måndag 16 juli 2012

Vad är kärlek?

 Alla religioner menar nog att Gud är kärlek. Innebörden i detta kan dock vara olika. Inom judendomen som grundas på Mose lag i gamla Testamentet kan man läsa om att människor som inte följer Guds lag skall straffas, ibland med stening som dödsstraff. Det förekommer dock inte idag bland judarna. Inom Islam finns länder som följer Koranens sharialag med stränga kropps- och dödsstraff, för moraliska misstag som hos oss överhuvudtaget inte är straffbart. I USA finns dödsstraff för en del mördare. Syftet med straffen är att avskräcka människor från att begå felaktiga handlingar och därmed skydda oskyldiga.

Inom Nya Testamentet som kristendomen grundar sig på, finns överhuvudtaget inga föreskrifter om några kropps- eller dödsstraff. Människan har överhuvudtaget inte rätt att döma någon, och Nya Testametntet uppmanar överhuvudtaget aldrig till något våldsamt beteende. Endast Gud känner människans hjärta och har rätt att döma. Det betyder förstås inte att man förespråkar ett laglöst samhälle, Men kristendomen kan aldrig blir politisk i sin karaktär eftersom det är Gud som dömer och inte människor.

När man talar om ett begrepp, som t.ex. kärlek, är det alltid bra att definiera vad man menar med begreppet.
Krister Renard har skrivit en ingående artikel i ämnet i sin blogg Gluefox: 

"Kärleken, det dyraste av allt

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst. (Hjalmar Söderberg)
I stort sett allt vad människan företar sig är uppfyllt av en längtan efter den sanna, den äkta och den rena kärleken. Längtan efter kärlek genomsyrar de flesta böcker, filmer, sånger och konstverk. Inget kan väcka så starka känslor som sann, äkta kärlek. Ingenting kan framkalla så mycket förlösande tårar som en film eller en bok, där ren, självuppoffrande kärlek skildras. Kärleken är den absolut dominerande kraften i alla människors liv, vare sig de erkänner detta eller ej. Ingen människa kan leva utan kärlek. Får vi inte kärlek dör vi sakta som människor, även om de biologiska livsprocesserna fortsätter. Om den sanna kärleken säger aposteln Paulus:
Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delat ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (1 Kor 13:1-7)
Varför jagar alla människor efter kärlek? Varför är kärleken livsnödvändig? Svaret är att människan kommer från kärleken. Vårt ursprung är kärleken själv — Gud. Kärleken är det viktigaste i en människas liv, på grund av att hon är skapad till Guds — den högsta kärlekens — avbild. Vi har kommit till jorden i och för kärlek. Gud har ingjutit kärlekens ande i oss. Kärleken är livets andes lag, från födelse till död.
Det djupaste behovet hos varje människa är att älska och att bli älskad. Människan kan inte bli det hon är avsedd att bli, om hon inte får kärlek. Utan kärlek försvinner livsviljan. Varje människa, vare sig hon är ett litet barn, en beundrad företagsledare eller en grym, sadistisk mördare ropar ständigt från sitt allra innersta, "Älska mig, älska mig!"
Under en predikan berättade pastorn om gamle Albert. Han var en enstörig gamling på ålderdomshemmet och utan en enda vän. De flesta tyckte illa om honom, eftersom han var bitter och bitsk i sitt tal. Dessutom luktade han illa. Av någon anledning stank han nämligen nästan alltid av gammal fisk, trots att personalen på hemmet gjorde sitt bästa för att hålla honom ren. Nästan varje dag tog han en promenad och var borta flera timmar. Fisklukten var speciellt stark när han kom tillbaka. Han berättade aldrig vad han gjorde under sina ensamma promenader. Till slut så bestämde man sig för att försöka ta reda på hans förehavanden. När han nästa dag lämnade hemmet, hade han därför en "skugga" hängande efter sig.
Det första han gjorde var att gå till en fiskaffär och köpa en stor påse färsk strömming. Från affären promenerade han så ut i skogen, där han satte sig ner i en glänta. Efter en stund kom en halvt förvildad strykarkatt försiktigt smygande och gick efter viss tvekan fram till den ensamme gamle mannen. Denne öppnade påsen och började mata katten med strömming, samtidigt som han varsamt smekte den med sina fårade gammelmanshänder. Hela hans ansikte strålade av lycka.
"Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst", sade Hjalmar Söderberg. Har man inga mänskliga vänner duger en katt eller en hund. Någon form av kärlek är bättre än ingen kärlek alls. Tonåringar som klottrar och vandaliserar, ropar egentligen desperat efter kärlek. "Se mig! Jag är en människa!", ropar de. När ett gäng ungdomar skär sönder sätena i en tunnelbanevagn i Stockholm och de vuxna i vagnen bara tittar ännu djupare i sina tidningar i stället för att reagera, är detta totalt förödande för ungdomarna. Det yttersta beviset på att man är värdelös, är när man kan begå brott och förstöra egendom utan att någon ens reagerar. Då betraktas man inte längre som en människa, utan som ett störande moment. Som någonting man viftar bort ungefär som en fluga. Det ligger mycket i vad Hjalmar Söderberg säger i sin dikt. Kan man inte bli älskad eller beundrad, försöker man åtminstone bli fruktad eller avskydd. Vad som helst är bättre än likgiltighet.
Erich Fromm definierar i sin bok The Art of Living skillnaden mellan moders- och faderskärleken på följande sätt:
Moderskärleken ställer inga villkor, den är alltigenom beskyddande, omslutande; då den är villkorslös kan den inte heller kontrolleras eller förvärvas. Modern älskar sina barn därför att de är hennes, inte därför att de är snälla och lydiga... Å andra sidan; faderskärleken är sådan att den ger befallningar, uppställer regler och lagar och kärleken till sonen är beroende av att sonen lyder hans befallningar.
Hos Gud finns dessa båda sorters kärlek förenade. Kristendomen erbjuder därför det som den mänskliga naturen kräver, det som alla människor innerst inne längtar efter. Gud är "nåd och sanning" som Skriften säger — både mild och fruktansvärd. Mild mot den människa som brottas med synden och ondskan i sitt liv och som full av ånger erkänner sin ofullkomlighet, men fruktansvärd mot den som medvetet och högmodigt och utan samvetskval väljer det ondas väg. Hos Gud möts nåden och lagen och blir ett, blir till den fullkomliga kärleken, den som befriar och som består! Gud är antingen det mest skrämmande som finns eller det mest underbara man kan tänka sig. För den människa som står under lagen säger Bibeln, "Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer" (Heb 10:30-31). Men för den som vädjar till Guds nåd, har Skriften ett helt annat budskap. Gud känner våra svagheter och har medlidande med oss, "han vet vad för ett verk vi är, han tänker på att vi är stoft" (Ps 103:14).
...han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister. ...Han handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. (Ps 103:3, 10-11)
Ingenstans framgår Guds två sidor tydligare än vid Jesu korsfästelse på Golgata. Guds absoluta helighet och rättvisa kräver att all synd och all ondska måste dömas. Hans natur förbjuder varje form av kompromiss med det onda. Den rättvisa domen för synden är "den eviga döden". Varje människa har därför ett dödsstraff hängande över sig. Guds oerhörda kärlek till människan fick honom emellertid att själv komma ned till jorden för att ta detta straff på sig. På så sätt kunde både hans krav på absolut rättvisa och hans överflödande nåd uppfyllas. Genom undret på Golgata förenades kärleken och lagen på ett övernaturligt sätt.
Människan är beroende av både moders- och faderskärlek. Barn som växer upp utan att få uppleva båda dessa slag av kärlek, blir emotionella krymplingar. Unga flickor som aldrig fått möta sann, äkta kärlek från sin pappa, söker ofta desperat efter denna dyrbara gåva genom vidlyftiga sexuella relationer. Dock utan att någonsin finna den. Den inre tomheten bara tilltar. 80 procent av alla svarta barn i USA:s innerstäder växer idag upp utan en man i familjen. Och de män de ser i sin närmaste omgivning är till stor del drogberoende, kriminella eller saknar riktiga arbeten. Detta är antagligen den största orsaken till att antalet familjer och personer med sociala problem växer lavinartat i dessa områden.
Brist på kärlek skapar bitterhet och hat och därmed destruktiva handlingar — brott, perverst sex, grymhet, vandalisering och mobbning för att nämna några. En missionär, som arbetar bland homosexuella i London, berättade vid ett tillfälle om när han för första gången gick runt i gaykvarteren och gaybarerna där. "Jag såg en massa små pojkar som letade efter sina pappor", var hans kommentar.
Utan kärlek blir människan en ful karikatyr av vad hon kunde ha varit under kärlekens lag! Kärlek är liv, frånvaro av kärlek är död!
Problemet för många ensamma och bittra människor är att man bara ser sig själv och sina egna problem. Man tror att de problem man har är så unika att det inte finns någon lösning. Tankarna mal, "Ingen har lidit så mycket som jag. Ingen är så missförstådd och ensam". Ofta blir man fången i förkastelse och självförakt. Ibland börjar man i stället själv förakta andra människor. "De förstår inte hur speciell jag är, de förtjänar inte min vänskap." Och ensamheten bara växer.
Ett sätt att bryta denna onda cirkel är att engagera sig i andra människor och deras behov. Jag är övertygad om att en majoritet av människor, som sitter hemma och tycker synd om sig själva, skulle få sina liv totalt förvandlade om de insåg att det faktiskt finns en värld utanför dem själva, en värld som de har ansvar för. Sedan måste de givetvis också börja handla utifrån denna insikt.
Vid ett tillfälle berättade någon för mig om en deprimerad affärsman i New York som av en klok psykolog fick rådet att "gå till Central Station och hjälpa någon". Affärsmannen löd rådet och hann inte mer än in i vänthallen, så mötte han en ensam, gråtande kvinna. Hennes dotter som skulle möta henne hade inte kommit, och hon själv var från landet och helt bortkommen i den stora staden. Mannen ringde dottern, som tagit fel på vilken dag mamman skulle komma, köpte blommor till kvinnan och ordnade taxi. Kvinnans tårar förvandlades till glädjetårar och affärsmannens depression var plötsligt som bortblåst. Han glömde sig själv för en annan människas skull.
Den sanna kärleken är alltid ren. Den lämnar aldrig dålig eftersmak, har aldrig ånger eller äckel som följd. Den är inte klädd i åtsmitande läderkläder med kedjor, har inte piskor och gummidräkter som attribut. Den bygger upp, lyfter av bördor, ger glädje och frid. Den sanna kärleken ger alltid mer än den tar, eftersom dess natur är utgivande och inte mottagande. Den är ivrig att tyda allt till det bästa. Den är aldrig kopplad till fruktan, utan innebär barnslig tillit. Den kan inte köpas för pengar, utan är gratis. Ändå är den mer dyrbar än något annat i denna värld. Den som har ett rent hjärta och är beredd att böja sig under kärlekens lag, kan finna den överallt, medan den som är oren, som inte kommer till kärleken på dess egna villkor, aldrig kommer att hitta den någonstans. Likt vinden flyr kärleken från det orena.
Ty kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den. Om någon ville ge alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bli försmådd. (Höga Visan 8:6-7)
Gud är den sanna kärlekens källa. Guds innersta väsen är kärlek och sanning. Kärleken kan aldrig isoleras från sanningen, det som då återstår är bara en kletig, sötsliskig sirap, som inte kan hjälpa en enda människa. Guds kärlek är en kärlek med klara gränser, och att bryta mot hans helighet och hans absoluta rätt, medför alltid negativa konsekvenser. Den som är tyngd av skuld och självförakt blir inte befriad från detta genom att man förnekar de negativa känslorna. En sådan människa behöver inte höra ett likgiltigt "jag förstår", hon behöver i stället höra den sanning som kan sätta henne fri.
Lika lite som kärleken kan existera utan sanningen, kan sanningen existera utan kärleken. Det senare leder alltid till iskall lagiskhet, som i stället för att lyfta av människor deras bördor, lägger på dem nya och ännu värre sådana. Kärlek och sanning är därför oskiljaktigt förenade.
Lagisk kristendom utan kärlek är någonting fruktansvärt och ger upphov till ett iskallt förtryckarsystem, fullt av kontroll och manipulation. Många av de lite äldre människor som idag har tagit avstånd från kristendomen har tyvärr fått möta en sådan perverterad vrångbild av Jesu lära. Frestelsen finns här att pendeln svänger över åt andra hållet, vilket tyvärr skett i vissa sammanhang, och att man inte längre vågar tala om sanningen överhuvudtaget, utan bara "flödar i kärlek". Detta är inte heller kristendom och konsekvenserna är lika fruktansvärda, om än inte lika omedelbart uppenbara. Människor luras då att tro att de inte behöver omvända sig, utan att de kan fortsätta att leva som de gjorde tidigare. Jesus sade, "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja" (Matt 7:21). Människor måste därför få undervisning om vad som är sant när det gäller Guds vilja. De måste få veta att Gud inte accepterar allt, utan att vissa saker är helt oacceptabla för honom, och att vi först måste vara beredda att lägga ned detta innan vi kan bli hans barn.
Bibelns Gud älskar inte mänskligheten, han älskar varje enskild människa. Äkta kärlek är alltid personlig. Den är inte riktad mot människomassor utan mot individer. Eftersom kärleken är personlig kan ändamålet aldrig helga medlen. Varje enskild människa är oändligt värdefull och får därför aldrig bli ett medel för att nå politiska eller sociala mål.
Fred på jorden kan inte åstadkommas genom att människor går omkring med någon vag, halvt likgiltig känsla av sympati för andra länder och folk. Sann fred kräver att kärleken bor i varje människas hjärta. Man måste först älska sina närmaste och sina grannar, innan man kan börja älska andra länders folk. Detta kan varken åstadkommas av politiska eller ideologiska system, eller av alla världens fredsrörelser och fredsföreningar tillsammans. Endast genom att mänskligheten föds på nytt, får ett nytt hjärta, kan krig, fattigdom och lidande utrotas. Detta är Bibelns radikala budskap, och det var för att möjliggöra detta som Gud själv kom till världen genom Jesus Kristus.
För ett antal år sedan intervjuade en psykologiprofessor vid Columbia University i New York 200 pojkar från ett slumområde i USA. Han förutsade utifrån sina psykologiska teorier att i stort sett varenda en av dessa skulle sluta som brottsling. 20 år senare beslöt sig en annan professor och hans studenter att följa upp denna undersökning. Det visade sig då att prognosen helt slagit fel. Bara 4 % av pojkarna hade blivit brottslingar. Förklaringen till det oväntade resultatet visade sig vara en kristen lärarinna som alla pojkarna haft, och som överöst dem med kärlek under deras skoltid. Uppenbarligen hade den kände psykologen Carl Menninger rätt när han sade, "Det finns bara en metod att få in brottslingar i samhället igen och det är kärlek". Endast kärlek kan övervinna hat och bitterhet. Den berömde svenske mordutredaren, kriminalkommissarie Otto Wendel, vars lärobok i brottsplatsundersökning har använts av polisskolor i mer än 30 länder, berättar i sina memoarer om en överkonstapel som brukade säga att den enda fungerande behandlingen av ungdomsbrottslingar var "ÖKB", dvs "Öm och Kärleksfull Behandling".
Äkta kärlek är alltid kopplad till handling. Kärlek utan handling är ingen kärlek! Evangelisten Johannes skriver om hur "Ordet blev kött". Ordet materialiserades och blev fysiskt verkligt. Sann kärlek är alltid fysiskt verklig. Jesus är den ende religionsgrundare som genom sitt eget liv bevisat det han förkunnade. Han levde sin egen lära till hundra procent. Han sa inte ofta till människor att han älskade dem, i stället visade han ständigt sin kärlek genom sina handlingar. Han pratade inte om kärlek, han var kärlek!
I Apg 1:1 talas om att Jesus "gjorde och lärde". Det unika med Jesus är att han genom sitt eget liv visade att hans lära höll, att den var möjlig att leva efter. Ingen annan religionsstiftare eller ideolog har själv lyckats leva efter sin egen lära (enda undantaget är kanske Hitler, som förmodligen var lika ond som hans egen lära var ond). Jesus gjorde således först och undervisade sedan. Buddha undervisade först och försökte förmodligen sedan att göra. Jag är dock ganska övertygad om att han misslyckades. Ingen människa kan leva vare sig efter Guds lag eller efter Buddhas åttafaldiga väg. När det gäller Muhammed lärde han först andra hur de skulle leva, medan det är ytterst tveksamt om han ens försökte leva efter sin egen lära. Marx skall vi inte ens nämna i sammanhanget. Läsaren rekommenderas att t ex läsa Paul Johnsons bok De intellektuella[1], där författaren visar på det avgrundsdjup som finns mellan de flesta ideologers läror och deras egna personliga liv.
I Bibelns första elva kapitel får alla filosofins stora frågor sitt svar. De frågor som filosofer och andra grubblat över i tusentals år. "Varifrån kommer universum? Vem är människan och vad är meningen med hennes liv? Varför ser världen ut som den gör, med lidande och ondska? Finns det någon lösning på ondskans problem? Vad händer efter döden?" Ingen filosofi har hittills tillfredsställande lyckats besvara en enda av dessa frågor. Orsaken till att alla världens filosofer och intellektuella misslyckats, är att deras utgångspunkt hela tiden varit att allting kan förklaras och förstås enbart med hjälp av förnuft och intellekt. Detta antagande har sin grund i syndafallet. Då människan åt av den förbjudna frukten, förmörkades hennes andliga "ögon" och från och med nu så var hon begränsad till att förstå världen enbart utifrån sitt förnuft. Om nu alltings ursprung, som Bibeln säger, är av andlig natur, måste varje förklaring som bortser från detta, självklart misslyckas. Gud var därför tvungen att på ett övernaturligt sätt ge oss sanningen. Vi hade aldrig på egen hand kunnat finna den. Och detta är således Bibelns uppgift. Att uppenbara Guds sanning för människan.
Existensen av en Skapare förklarar mycket bättre än slump, materia och blinda naturlagar den fysiska världens skönhet, moralen i form av samvetets röst och människans särställning i skapelsen. Bibeln, som är en väldigt praktisk bok, handlar i främsta rummet emellertid varken om vetenskap, historia eller filosofi, utan om frälsning. Ordet frälsning har hos många människor tyvärr fått en lite löjlig klang av inskränkt egoism och självgodhet. Ett sätt att fegt undgå konsekvenserna av sina egna handlingar. Frälsning innebär emellertid oerhört mycket mer än ett personligt salighetsrus och en sörgårdsidyll i den egna lilla isolerade vrån. Den inbegriper hela Guds plan för att återlösa och återupprätta människosläktet, ja hela skapelsen. Att en gång för alla utplåna lidande, sjukdom och död. Bibeln ger oss all information vi behöver för att förstå och kunna bli en del av det som Gud har planerat. När en människa blir en verklig Jesu lärjunge, får detta därför alltid konsekvenser långt utanför det egna personliga planet.
Under senare delen av 1700-talet levde i England en man vid namn John Newton. Han var kapten på ett slavskepp. I åratal sysslade han med den grymma och vedervärdiga hantering som slavhandeln utgjorde. Så småningom böjde han knä för Jesus Kristus och överlämnade sig till honom. Historien om hans väg till Gud är en fascinerande berättelse, som visar hur Gud kan upprätta vilken människa som helst, bara hon ödmjukar sig i sitt hjärta. Ingen synd är så stor att den inte kan tvättas bort av Jesu blod, eller som Jesaja säger, "Om era synder än är blodröda, så kan de bli snövita" (Jes 1:18). I en bok av John Pollock berättas om John Newtons händelserika liv. Efter att ha blivit frälst ägnade han sig helhjärtat åt att bekämpa slaveriet och bidrog på ett avgörande sätt till att slavhandeln avskaffades i England 1807, samma år som han dog. John Newton blev så småningom kyrkoherde i en av de mest anrika församlingarna i hela London, där självaste borgmästaren ingick i hans "flock". Höjdpunkten i hans liv kanske inträffade när han skulle vittna om slavhandeln inför premiärministerns kommitté. John Pollock skriver:
Han steg uppför trappan, något mödosamt på grund av det onda benet och en del andra skavanker, och väntade sedan i en lång korridor under porträtten av monarker och prinsar, till dess han hörde sitt namn utropas och den ene vaktmästaren ropa till den andre: "Kyrkoherde John Newton!"
Han gick fram mot den öppna dörren till kommittérummet. När han kom dit in, såg han att premiärministern själv väntade på honom. Mr Pitt bugade sig. Medlemmarna av Privy Council och alla i rummet reste sig. Den en gång piskade sjömannen, den f d otuktige hädaren, slavskepparen som själv räddats ur slaveri, eskorterades till sin plats av kungens främste minister.
"Oh, Herre, alltsammans är Ditt verk, Din är också äran. Mig tillhör skammen och blygseln, för jag är en stackars eländig usling ännu i denna stund!"[2]
John Newton upphörde aldrig att förundras över Guds oerhörda nåd som till och med kunde rädda en skurk som han. Med hjärtat fullt av tacksamhet till Gud skrev han en av alla tiders mest berömda psalmer, "Amazing Grace".
Amazing grace (how sweet the sound)
That saved a wretch like me!
I once was lost, but now am found,
Was blind, but now I see.
[Förunderlig nåd (hur ljuvt är inte ditt namn)
som räddade en usling som mig!
En gång förlorad, men nu återfunnen,
Jag var blind, men nu jag ser.]
Marx och Lenin lärde oss att man förändrar människan genom att först förändra samhället. Att Marx och Lenin hade fel är väl vid det här laget ganska uppenbart. Man behöver inte gå längre än till det forna Sovjetunionen för att inse att så är fallet. Jesu budskap var diametralt annorlunda. Enda sättet att förändra samhället är enligt honom att först förändra människan. Historien om John Newton är ett underbart bevis på detta. Denne upphörde inte med sin slavhandel på grund av att samhället förändrades. Turordningen var i stället den rakt motsatta. Slavhandeln upphörde och slaveriet avskaffades på grund av att John Newton förändrades!
Om Marx' och Lenins fördelningsprincip ungefär var att "allt ditt är mitt", så förkunnade Jesus det rakt motsatta, nämligen att "allt mitt är ditt". Utgivande i stället för tagande. Marx och Lenin var egentligen inga revolutionärer. Deras utopi var bara spegelbilden av det gamla. Och spegelbilden innehåller som bekant inget nytt. Höger har bara blivit vänster. Har du en vårta på höger kind, har din spegelbild en likadan vårta på vänster kind. Vårtan har inte försvunnit. Och på samma sätt är det med marxismen. Makten har bara hamnat i nya händer, men det är fortfarande fråga om samma maktkamp och samma ofullkomliga människor. Samma hat och samma grymhet. Den sanne revolutionären är i stället Jesus Kristus. Han kom med något fullständigt nytt, inte bara spegelbilden av det gamla. Jesus visade att problemet ligger hos människan själv, inte i omständigheterna, och att det därför endast kan lösas genom att människan förvandlas i sitt inre, blir "född på nytt".
En pånyttfödd alkoholist, med ett levande minne av en tidigare hopplös kamp och en ny känsla av kraft genom Kristus, svarade en gång på påståendet "att hans religion var en illusion". Han sa, "Tack Gud för den illusionen; den har gett kläder till mina barn, skor på deras fötter och bröd i deras munnar. Den har gjort en man av mig och har skapat glädje och frid i mitt hem, vilket tidigare varit ett helvete. Om detta är en illusion, må Gud sända denna till spritens slavar överallt, för deras slaveri är en fruktansvärd realitet."[3]
Guds kärlek förvandlade den tidigare alkoholisten så att hans fru fick sin man tillbaka och hans barn en ny far. Tack vare Guds kärlek kunde han nu ge sin hustru den kärlek och ömhet som en man är skyldig att ge sin hustru, och sina barn den faderskärlek de måste ha för att bli harmoniska människor. När Guds kärlek kom in i mannen, upprättades hela familjen.
För att bli hela människor behöver vi alla slag av kärlek. Vi behöver Guds kärlek, vi behöver faders- och moderskärlek när vi är barn, vi behöver sanna, trofasta vänner och vi behöver en man eller en hustru att älska och att älskas av. Gud har skapat både föräldrakärlek, vänskap och kärlek mellan man och kvinna. Även sexualiteten är skapad av Gud. Den sexuella njutningen i sitt rätta sammanhang, dvs mellan man och kvinna inom äktenskapet, är en underbar gåva från Gud, som binder parterna samman. Fel använd leder den emellertid till olycka, slaveri och ibland till och med död. Att Gud har begränsat sexualiteten till äktenskapet, betyder inte att han missunnar oss något gott. Det är av kärlek och omtanke som han gjort detta. Oren sexualitet eller sexualitet utanför äktenskapet leder nämligen alltid förr eller senare, oavsett hur skönt det kanske verkar vara just nu, till negativa konsekvenser; till ett liv långt sämre än vad Gud hade avsett!
Guds vilja är att varje människa skall få del av alla sorters kärlek i sitt liv. Jesus säger att detta endast kan ske genom att vi först tar emot honom själv i våra hjärtan. Först Guds kärlek, sedan människors.
Sök först hans rike, och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)"

Artikeln skriven av Krister Renard i bloggen Gluefox http://www.gluefox.com/krist/kaerl.shtm

Vad säger Bibeln om kärlek?

torsdag 12 juli 2012

Vad har Koranen att säga om kärlek?

Vad har Koranen att säga om kärlek?

Ofta hör man en uppfattning om att Bibeln och Koranen är lika vad gäller vem Gud är, och att det bara beror på hur man tolkar skrifterna som har betydelse. Visst kan man tolka olika, men om man väljer att betona vissa skriftställen mer än andra, så har det ju ändå betydelse vilka skriftställen som överhuvudtaget finns nedskrivna att lyfta fram och grunda sin tolkning på.

Nedanstående lista visar de koranverser där ordet kärlek (love) förekommer (träffarna är angivna med fetstil). Den engelska översättningen är Abdullah Yusuf Alis översättning, som bland muslimer allmänt anses vara den bästa och mest trogna översättningen till engelska. http://www.gluefox.com/orel/koranlove.shtm.
I nästkommande artikel jämförs vad Bibeln har att säga om kärlek.


(1) Yet there are men who take (for worship) others besides Allah, as equal (with Allah.: They love them as they should love Allah. But those of Faith are overflowing in their love for Allah. If only the unrighteous could see, behold, they would see the penalty: that to Allah belongs all power, and Allah will strongly enforce the penalty.
(Al-Baqara, Chapter #2, Verse #165)
(2) It is not righteousness that ye turn your faces Towards east or West; but it is righteousness — to believe in Allah and the Last Day, and the Angels, and the Book, and the Messengers; to spend of your substance, out of love for Him, for your kin, for orphans, for the needy, for the wayfarer, for those who ask, and for the ransom of slaves; to be steadfast in prayer, and practice regular charity; to fulfil the contracts which ye have made; and to be firm and patient, in pain (or suffering) and adversity, and throughout all periods of panic. Such are the people of truth, the Allah-fearing.
(Al-Baqara, Chapter #2, Verse #177)
(3) Fight in the cause of Allah those who fight you, but do not transgress limits; for Allah loveth not transgressors.
(Al-Baqara, Chapter #2, Verse #190)
(4) And spend of your substance in the cause of Allah, and make not your own hands contribute to (your) destruction; but do good; for Allah loveth those who do good.
(Al-Baqara, Chapter #2, Verse #195)
(5) When he turns his back, His aim everywhere is to spread mischief through the earth and destroy crops and cattle. But Allah loveth not mischief.
(Al-Baqara, Chapter #2, Verse #205)
(6) Fighting is prescribed for you, and ye dislike it. But it is possible that ye dislike a thing which is good for you, and that ye love a thing which is bad for you. But Allah knoweth, and ye know not.
(Al-Baqara, Chapter #2, Verse #216)
(7) They ask thee concerning women's courses. Say: They are a hurt and a pollution: So keep away from women in their courses, and do not approach them until they are clean. But when they have purified themselves, ye may approach them in any manner, time, or place ordained for you by Allah. For Allah loves those who turn to Him constantly and He loves those who keep themselves pure and clean.
(Al-Baqara, Chapter #2, Verse #222)
(8) Allah will deprive usury of all blessing, but will give increase for deeds of charity: For He loveth not creatures ungrateful and wicked.
(Al-Baqara, Chapter #2, Verse #276)
(9) Fair in the eyes of men is the love of things they covet: Women and sons; Heaped-up hoards of gold and silver; horses branded (for blood and excellence); and (wealth of) cattle and well-tilled land. Such are the possessions of this world's life; but in nearness to Allah is the best of the goals (To return to).
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #14)
(10) Say: "If ye do love Allah, Follow me: Allah will love you and forgive you your sins: For Allah is Oft-Forgiving, Most Merciful."
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #31)
(11) Say: "Obey Allah and His Messenger.: But if they turn back, Allah loveth not those who reject Faith.
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #32)
(12) "As to those who believe and work righteousness, Allah will pay them (in full) their reward; but Allah loveth not those who do wrong."
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #57)
(13) Nay. — Those that keep their plighted faith and act aright — verily Allah loves those who act aright.
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #76)
(14) By no means shall ye attain righteousness unless ye give (freely) of that which ye love; and whatever ye give, of a truth Allah knoweth it well.
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #92)
(15) And hold fast, all together, by the rope which Allah (stretches out for you), and be not divided among yourselves; and remember with gratitude Allah.s favour on you; for ye were enemies and He joined your hearts in love, so that by His Grace, ye became brethren; and ye were on the brink of the pit of Fire, and He saved you from it. Thus doth Allah make His Signs clear to you: That ye may be guided.
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #103)
(16) Ah! ye are those who love them, but they love you not — though ye believe in the whole of the Book. When they meet you, they say, "We believe": But when they are alone, they bite off the very tips of their fingers at you in their rage. Say: "Perish in you rage; Allah knoweth well all the secrets of the heart."
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #119)
(17) Those who spend (freely), whether in prosperity, or in adversity; who restrain anger, and pardon (all) men; — for Allah loves those who do good; —
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #134)
(18) If a wound hath touched you, be sure a similar wound hath touched the others. Such days (of varying fortunes) We give to men and men by turns: that Allah may know those that believe, and that He may take to Himself from your ranks Martyr-witnesses (to Truth). And Allah loveth not those that do wrong.
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #140)
(19) How many of the prophets fought (in Allah.s way), and with them (fought) Large bands of godly men? but they never lost heart if they met with disaster in Allah.s way, nor did they weaken (in will) nor give in. And Allah loves those who are firm and steadfast.
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #146)
(20) And Allah gave them a reward in this world, and the excellent reward of the Hereafter. For Allah loveth those who do good.
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #148)
(21) It is part of the Mercy of Allah that thou dost deal gently with them Wert thou severe or harsh-hearted, they would have broken away from about thee: so pass over (Their faults), and ask for ((Allah)'s) forgiveness for them; and consult them in affairs (of moment). Then, when thou hast Taken a decision put thy trust in Allah. For Allah loves those who put their trust (in Him).
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #159)
(22) Think not that those who exult in what they have brought about, and love to be praised for what they have not done, — think escape the penalty. For them is a penalty Grievous indeed.
(Aal-e-Imran, Chapter #3, Verse #188)
(23) Serve Allah, and join not any partners with Him; and do good — to parents, kinsfolk, orphans, those in need, neighbours who are near, neighbours who are strangers, the companion by your side, the wayfarer (ye meet), and what your right hands possess: For Allah loveth not the arrogant, the vainglorious; —
(An-Nisa, Chapter #4, Verse #36)
(24) All who obey Allah and the apostle are in the company of those on whom is the Grace of Allah, — of the prophets (who teach), the sincere (lovers of Truth), the witnesses (who testify), and the Righteous (who do good): Ah! what a beautiful fellowship!
(An-Nisa, Chapter #4, Verse #69)
(25) Contend not on behalf of such as betray their own souls; for Allah loveth not one given to perfidy and crime:
(An-Nisa, Chapter #4, Verse #107)
(26) Allah loveth not that evil should be noised abroad in public speech, except where injustice hath been done; for Allah is He who heareth and knoweth all things.
(An-Nisa, Chapter #4, Verse #148)
(27) But because of their breach of their covenant, We cursed them, and made their hearts grow hard; they change the words from their (right) places and forget a good part of the message that was sent them, nor wilt thou cease to find them — barring a few — ever bent on (new) deceits: but forgive them, and overlook (their misdeeds): for Allah loveth those who are kind.
(Al-Maeda, Chapter #5, Verse #13)
(28) (Both) the Jews and the Christians say: "We are sons of Allah, and his beloved ." Say: "Why then doth He punish you for your sins? Nay, ye are but men, — of the men he hath created: He forgiveth whom He pleaseth, and He punisheth whom He pleaseth: and to Allah belongeth the dominion of the heavens and the earth, and all that is between: and unto Him is the final goal (of all)"
(Al-Maeda, Chapter #5, Verse #18)
(29) (They are fond of) listening to falsehood, of devouring anything forbidden. If they do come to thee, either judge between them, or decline to interfere. If thou decline, they cannot hurt thee in the least. If thou judge, judge in equity between them. For Allah loveth those who judge in equity.
(Al-Maeda, Chapter #5, Verse #42)
(30) O ye who believe! if any from among you turn back from his Faith, soon will Allah produce a people whom He will love as they will love Him, — lowly with the believers, mighty against the rejecters, fighting in the way of Allah, and never afraid of the reproaches of such as find fault. That is the grace of Allah, which He will bestow on whom He pleaseth. And Allah encompasseth all, and He knoweth all things.
(Al-Maeda, Chapter #5, Verse #54)
(31) The Jews say: "(Allah)'s hand is tied up." Be their hands tied up and be they accursed for the (blasphemy) they utter. Nay, both His hands are widely outstretched: He giveth and spendeth (of His bounty) as He pleaseth. But the revelation that cometh to thee from Allah increaseth in most of them their obstinate rebellion and blasphemy. Amongst them we have placed enmity and hatred till the Day of Judgment. Every time they kindle the fire of war, Allah doth extinguish it; but they (ever) strive to do mischief on earth. And Allah loveth not those who do mischief.
(Al-Maeda, Chapter #5, Verse #64)
(32) Strongest among men in enmity to the believers wilt thou find the Jews and Pagans; and nearest among them in love to the believers wilt thou find those who say, "We are Christians": because amongst these are men devoted to learning and men who have renounced the world, and they are not arrogant.
(Al-Maeda, Chapter #5, Verse #82)
(33) O ye who believe! make not unlawful the good things which Allah hath made lawful for you, but commit no excess: for Allah loveth not those given to excess.
(Al-Maeda, Chapter #5, Verse #87)
(34) On those who believe and do deeds of righteousness there is no blame for what they ate (in the past), when they guard themselves from evil, and believe, and do deeds of righteousness — (or) again, guard themselves from evil and believe — (or) again, guard themselves from evil and do good. For Allah loveth those who do good.
(Al-Maeda, Chapter #5, Verse #93)
(35) When the night covered him over, He saw a star: He said: "This is my Lord." But when it set, He said: "I love not those that set."
(Al-Anaam, Chapter #6, Verse #76)
(36) It is He Who produceth gardens, with trellises and without, and dates, and tilth with produce of all kinds, and olives and pomegranates, similar (in kind) and different (in variety): eat of their fruit in their season, but render the dues that are proper on the day that the harvest is gathered. But waste not by excess: for Allah loveth not the wasters.
(Al-Anaam, Chapter #6, Verse #141)
(37) O Children of Adam! wear your beautiful apparel at every time and place of prayer: eat and drink: But waste not by excess, for Allah loveth not the wasters.
(Al-Araf, Chapter #7, Verse #31)
(38) Call on your Lord with humility and in private: for Allah loveth not those who trespass beyond bounds.
(Al-Araf, Chapter #7, Verse #55)
(39) So Salih left them, saying: "O my people! I did indeed convey to you the message for which I was sent by my Lord: I gave you good counsel, but ye love not good counsellors!"
(Al-Araf, Chapter #7, Verse #79)
(40) It is He Who created you from a single person, and made his mate of like nature, in order that he might dwell with her (in love). When they are united, she bears a light burden and carries it about (unnoticed). When she grows heavy, they both pray to Allah their Lord, (saying): "If Thou givest us a goodly child, we vow we shall (ever) be grateful."
(Al-Araf, Chapter #7, Verse #189)
(41) If thou fearest treachery from any group, throw back (their covenant) to them, (so as to be) on equal terms: for Allah loveth not the treacherous.
(Al-Anfal, Chapter #8, Verse #58)
(42) (But the treaties are) not dissolved with those Pagans with whom ye have entered into alliance and who have not subsequently failed you in aught, nor aided any one against you. So fulfil your engagements with them to the end of their term: for Allah loveth the righteous.
(At-Taubah, Chapter #9, Verse #4)
(43) How can there be a league, before Allah and His Messenger, with the Pagans, except those with whom ye made a treaty near the sacred Mosque? As long as these stand true to you, stand ye true to them: for Allah doth love the righteous.
(At-Taubah, Chapter #9, Verse #7)
(44) O ye who believe! take not for protectors your fathers and your brothers if they love infidelity above Faith: if any of you do so, they do wrong.
(At-Taubah, Chapter #9, Verse #23)
(45) Never stand thou forth therein. There is a mosque whose foundation was laid from the first day on piety; it is more worthy of the standing forth (for prayer) therein. In it are men who love to be purified; and Allah loveth those who make themselves pure.
(At-Taubah, Chapter #9, Verse #108)
(46) They said: "Truly Joseph and his brother are loved more by our father than we: But we are a goodly body! really our father is obviously wandering (in his mind)!
(Yusuf, Chapter #12, Verse #8)
(47) Ladies said in the City: "The wife of the (great) 'Aziz is seeking to seduce her slave from his (true) self: Truly hath he inspired her with violent love: we see she is evidently going astray."
(Yusuf, Chapter #12, Verse #30)
(48) Those who love the life of this world more than the Hereafter, who hinder (men) from the Path of Allah and seek therein something crooked: they are astray by a long distance.
(Ibrahim, Chapter #14, Verse #3)
(49) "O our Lord! I have made some of my offspring to dwell in a valley without cultivation, by Thy Sacred House; in order, O our Lord, that they may establish regular Prayer: so fill the hearts of some among men with love towards them, and feed them with fruits: so that they may give thanks.
(Ibrahim, Chapter #14, Verse #37)
(50) Undoubtedly Allah doth know what they conceal, and what they reveal: verily He loveth not the arrogant.
(An-Nahl, Chapter #16, Verse #23)
(51) This because they love the life of this world better than the Hereafter: and Allah will not guide those who reject Faith.
(An-Nahl, Chapter #16, Verse #107)
(52) On those who believe and work deeds of righteousness, will ((Allah)) Most Gracious bestow love.
(Maryam, Chapter #19, Verse #96)
(53) "'Throw (the child) into the chest, and throw (the chest) into the river: the river will cast him up on the bank, and he will be taken up by one who is an enemy to Me and an enemy to him': But I cast (the garment of) love over thee from Me: and (this) in order that thou mayest be reared under Mine eye.
(Taha, Chapter #20, Verse #39)
(54) So We listened to him: and We granted him Yahya: We cured his wife's (Barrenness) for him. These (three) were ever quick in emulation in good works; they used to call on Us with love and reverence, and humble themselves before Us.
(Al-Anbiya, Chapter #21, Verse #90)
(55) Verily Allah will defend (from ill) those who believe: verily, Allah loveth not any that is a traitor to faith, or show ingratitude.
(Al-Hajj, Chapter #22, Verse #38)
(56) Those who love (to see) scandal published broadcast among the Believers, will have a grievous Penalty in this life and in the Hereafter: Allah knows, and ye know not.
(An-Noor, Chapter #24, Verse #19)
(57) It is true thou wilt not be able to guide every one, whom thou lovest; but Allah guides those whom He will and He knows best those who receive guidance.
(Al-Qasas, Chapter #28, Verse #56)
(58) Qarun was doubtless, of the people of Moses; but he acted insolently towards them: such were the treasures We had bestowed on him that their very keys would have been a burden to a body of strong men, behold, his people said to him: "Exult not, for Allah loveth not those who exult (in riches).
(Al-Qasas, Chapter #28, Verse #76)
(59) "But seek, with the (wealth) which Allah has bestowed on thee, the Home of the Hereafter, nor forget thy portion in this world: but do thou good, as Allah has been good to thee, and seek not (occasions for) mischief in the land: for Allah loves not those who do mischief."
(Al-Qasas, Chapter #28, Verse #77)
(60) And he said: "For you, ye have taken (for worship) idols besides Allah, out of mutual love and regard between yourselves in this life; but on the Day of Judgment ye shall disown each other and curse each other: and your abode will be the Fire, and ye shall have none to help."
(Al-Ankaboot, Chapter #29, Verse #25)
(61) And among His Signs is this, that He created for you mates from among yourselves, that ye may dwell in tranquillity with them, and He has put love and mercy between your (hearts): verily in that are Signs for those who reflect.
(Ar-Room, Chapter #30, Verse #21)
(62) That He may reward those who believe and work righteous deeds, out of his Bounty. For He loves not those who reject Faith.
(Ar-Room, Chapter #30, Verse #45)
(63) "But if they strive to make thee join in worship with Me things of which thou hast no knowledge, obey them not; yet bear them company in this life with justice (and consideration), and follow the way of those who turn to me (in love): in the end the return of you all is to Me, and I will tell you the truth (and meaning) of all that ye did."
(Luqman, Chapter #31, Verse #15)
(64) "And swell not thy cheek (for pride) at men, nor walk in insolence through the earth; for Allah loveth not any arrogant boaster.
(Luqman, Chapter #31, Verse #18)
(65) And he said, "Truly do I love the love of good, with a view to the glory of my Lord," — until (the sun) was hidden in the veil (of night):
(Sad, Chapter #38, Verse #32)
(66) That is (the Bounty) whereof Allah gives Glad Tidings to His Servants who believe and do righteous deeds. Say: "No reward do I ask of you for this except the love of those near of kin." And if any one earns any good, We shall give him an increase of good in respect thereof: for Allah is Oft-Forgiving, Most Ready to appreciate (service).
(Ash-Shura, Chapter #42, Verse #23)
(67) The recompense for an injury is an injury equal thereto (in degree): but if a person forgives and makes reconciliation, his reward is due from Allah. for ((Allah)) loveth not those who do wrong.
(Ash-Shura, Chapter #42, Verse #40)
(68) If two parties among the Believers fall into a quarrel, make ye peace between them: but if one of them transgresses beyond bounds against the other then fight ye (all) against the one that transgresses until it complies with the command of Allah; but if it complies then make peace between them with justice and be fair: for Allah loves those who are fair (and just).
(Al-Hujraat, Chapter #49, Verse #9)
(69) beloved (by nature), equal in age.
(Al-Waqia, Chapter #56, Verse #37)
(70) And those who believe in Allah and His apostles — they are the Sincere (lovers of Truth), and the witnesses (who testify), in the eyes of their Lord: They shall have their Reward and their Light. But those who reject Allah and deny Our Signs — they are the Companions of Hell-Fire.
(Al-Hadid, Chapter #57, Verse #19)
(71) In order that ye may not despair over matters that pass you by, nor exult over favours bestowed upon you. For Allah loveth not any vainglorious boaster.
(Al-Hadid, Chapter #57, Verse #23)
(72) O ye who believe! Take not my enemies and yours as friends (or protectors) — offering them (your) love, even though they have rejected the Truth that has come to you, and have (on the contrary) driven out the Prophet and yourselves (from your homes), (simply) because ye believe in Allah your Lord! If ye have come out to strive in My Way and to seek My Good Pleasure, (take them not as friends), holding secret converse of love (and friendship) with them: for I know full well all that ye conceal and all that ye reveal. And any of you that does this has strayed from the Straight Path.
( Al-Mumtahina, Chapter #60, Verse #1)
(73) It may be that Allah will grant love (and friendship) between you and those whom ye (now) hold as enemies. For Allah has power (over all things); And Allah is Oft-Forgiving, Most Merciful.
(Al-Mumtahina, Chapter #60, Verse #7)
(74) Allah forbids you not, with regard to those who fight you not for (your) Faith nor drive you out of your homes, from dealing kindly and justly with them: for Allah loveth those who are just.
(Al-Mumtahina, Chapter #60, Verse #8)
(75) Truly Allah loves those who fight in His Cause in battle array, as if they were a solid cemented structure.
(As-Saff, Chapter #61, Verse #4)
(76) And another (favour will He bestow,) which ye do love — help from Allah and a speedy victory. So give the Glad Tidings to the Believers.
(As-Saff, Chapter #61, Verse #13)
(77) Nay, (ye men!) but ye love the fleeting life,
(Al-Qiyama, Chapter #75, Verse #20)
(78) And they feed, for the love of Allah, the indigent, the orphan, and the captive.
(Al-Insan, Chapter #76, Verse #8)
(79) As to these, they love the fleeting life, and put away behind them a Day (that will be) hard.
(Al-Insan, Chapter #76, Verse #27)
(80) And ye love wealth with inordinate love!
(Al-Fajr, Chapter #89, Verse #20)
(81) And violent is he in his love of wealt

Vad har Bibeln att säga om kärlek?