Hur kan man veta något om Gud?

 Hur kan man veta om Gud finns, och i så fall något om Guds karaktär?


I Paulus brev till Romarna kapitel 1 vers 19 kan man läsa:

"Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. 20Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; 21de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom."

Igår var en helt underbart solig och vacker dag. Jag njöt av semestern och naturen. Enligt Bibeln har Gud skapat allt, både jorden, naturen, djuren och människan. I dessa verk kan man se vem Gud är, att Gud är god. Sedan har ju människan fått ansvar att förvalta det som finns på jorden. Något som vi gillar min make och jag är att forma en naturtomt på landet. Vi lägger ner rätt mycket tid på det. Tomten ser ut att vara helt naturlig, men det ligger ändå mycket arbete bakom. Annars hade den varit full av tistlar, brännässlor och annat. Nu blir den bara allt vackrare, tack vare de växter som finns naturligt och som ansas fram. Vi människor har getts möjlighet att forma det skapade. Tacksamhet och glädje över detta tror jag är en nyckel till glädje i livet. 


Den ovanstående bibelversen ser jag som en möjlighet för de folk i världen som aldrig hört talas om Bibeln eller Jesus, att ändå få möjlighet till frälsning.Tron är inte en intellektuell sak, utan tränger djupare än så, in i hjärtat genom tacksamhet.

Människan som kreativt skapande varelse

Nu på semestern passar jag på att damma av lite gamla skolarbeten som ligger i en hög. Kan vara bra att skriva ner dem digitalt och spara i datorn. Det första i högen är ett litet arbete, sk. "paper",  som jag skrev på socionomprogrammet inom ämnet arbete och boende. Jag har aldrig läst teologi, men har tyckt det vara kul att ta med lite perspektiv från teologin inom de flesta ämnesområden, även här:

Människan som kreativt skapande i arbete och boende:

Inledning

Johannes Olivegren, arkitekt, beskriver tre mänskliga utvecklingsvågor (1):  Den första vågen är då människan blir bofast efter nomadlivet, den andra vågen orsakas av industrialiseringen och då global handel börjar, 1650 - 1700. Den tredje vågen utvecklas 1950 - 60 då människan mera allmänt inser den globala marknadens, industrialismens och stadstillväxtens faror. För att då den andra vågens människor till fabrikerna och passa maskinernas tider i stället för solens och naturens tidscheman, inrättades bl.a. skolan som skulle fostra de unga att passa tide, följa instruktioner, lyda råd, kunna läsa och skriva, kommunicera och konsumera i industriålderns samhälle. Luther och andra stod till tjänst med lämpliga förmanande moralregler om arbetets värde och betydelse för ett framgångsrikt liv.

Ordet arbetslöshet kom in i språket först i slutet av 1800-talet. Förr var det otänkbart att vara annat än sysselsatt. Då antalet arbetslösa ökar, och mikroteknologin ytterligare kommer att minska antalet fullt sysselsatta, kommer troligen pendeln att slå tillbaka mot den produktionsinriktade synen som varit förhärskande i det västerländska samhället med dess betoning av rikedom, ekonomisk tillväxt och materiella värden. Vi färdas enligt Gorz i riktning mot ett "dualt samhälle", där produktionen kommer att verka för maximal effektivitet, medan individerna i en annan sektor sysslar med annat som inte har med lönearbete att göra men som ger dem mening och tillfredsställelse. (2).

Frågeställning

För en tid sedan samtalade jag med en företagare och en företagsekonom om arbetslivet, de var överens om att dagens arbete leder till förslitningar, stress m.m. och att vi måste gå tillbaka från början för att se hur människan är skapt egentligen för att bygga upp arbetslivet.
Har vi nya möjligheter i den postindustriella "tredje vågen" - tidsåldern, nu när mycket av tidigare arbete är automatiserat, att kunna utveckla ett mer kreativt arbetssätt? Hur ser den kreativt skapande verksamheten ut?

Kreativitet

Enligt psykologen och teologen Erik Ewalds härstammar människans inre drivkraft i att hon är en del av Guds skapelse och dess dynamiska livsprocess. Hon har därför ett behov av att vara kreativ (eng. creation - skapelse). I skapelsen har Gud lagt ner alla gåvor som finns som anlag i alla människor. Tillvaron vilar på evigt fortsatt skapelsedynamik och därför är kreativitet yttersta ontologiska realitet. Att förverkliga sig själv innebär då att förverkliga de gudagivna gåvorna. (3).

I Gamla Testamentet kan man läsa om hur hantverkare uppfylldes av Guds ande för att genom vishet, Förstånd, kunskap och slöjdskicklighet tänka ut konstarbetet i templet. (4).

Industrisamhällets identitetskris

Erich Fromm (1982) skriver om hur samhällsförändringar påverkar individen. Han anser att det moderna samhället befinner sig i en identitetskris som skapats av att dess medlemmar blivit själlösa maskiner, den alienerade människan.
Individen har upphört att vara sig själv, hon har blivit en robot, identisk med miljontals andra robotar i omvärlden. Tidens "stil" är väldiga städer, där individen försvinner, hur höga som berg, ett ständigt hamrande av radio, nya jätterubriker som föreskriver vad som anses viktigt. Den enskilde konfronterar med storheter, vilka han är en småpartikel i jämförelse med. Det återstår bara att falla in i takten som en marscherande soldat eller en arbetare vid det löpande bandet.

I det moderna samhället kännetecknas förhållanden mellan arbetsgivare och anställda av likgiltighet. Bägge begagnar varandra för att tillvarata ekonomiska intressen, båda är medel som tjänar ett syfte och båda är redskap för varandra. Samma saklighet är regel i förhållandet mellan köpman och kund. Kunden är ett föremål som ska behandlas på ett visst sätt, inte en konkret person vars syfte den köpmannen har intresse av att främja. I motsats till medeltidens hantverkare är den moderne fabrikanten inte direkt intresserad av vad hon framställer, han producerar beror i främsta rummet på om marknaden lovar tillräcklig avkastning på det som investeras i ett bestämt varuslag.
I gamla tiders småföretag kände arbetaren sin chef personligen, var förtrogen med hela företaget och kunde överblicka det. Han anställdes och avskedades visserligen efter marknadsläget, men han hade i alla fall ett konkret förhållande til chefen för företaget, vilket gav honom en känsla av samhörighet.
Mannen i ett företag som sysselsätter tusentals arbetare är i en annan situation. Arbetsgivaren har blivit en abstrakt figur som han aldrig får se. "Ledningen" är en anonym makt, som han endast indirekt har att göra med och för vilken han som individ ingenting betyder. (5).
Johannes Olivegren (1) skriver, i överensstämmelse med Fromm, att industrialismens förmåga var att snabbt och mekaniskt producera likadana ting utan närmare kontakt varken med dem som producerade dessa ting eller med dem som senare skulle bruka dem, eller konsumera dem.
Tidigare i människans utveckling var tingen en del av henne. Husgeråden gjorde hon själv. Även andra föremål som hon omgav sig med var en bit av de individer och kollektiv som frambragte dem. Föremålen blev en del av människan själv. Hennes gräns gick inte vid huden. Genom de kläder hon tillverkade, husgeråden, möblerna, byggnaderna reproducerade hon sig själv i sin fysiska omgivning. Överallt kunde hon iaktta sina händers och tankars verk och glädjas åt det hon skapat.
Individen var inbäddad och förankrad i sin närmaste fysiska och sociala omvärld. Ensamhetsupplevelsen torde inte haft stora chanser förrän denna förankring bröts i och med industrialismen. Industrialismen stötte ut människan ur gemenskapen med tingen och den fysiska omvärlden.
Individen får inte gå utanför sin fysiska hudsäck mer än i sina kläder och möbler. Dessa är också industriella massprodukter utan personlig förankring. Till och med det industrialistiska flerfamiljshuset är en isoleringsmaskin, inte en gemensamhetsskapande samhällskonstruktion. Människan har blivit relationslösa ting, separerade i industrialismens anda.

Jag tycker att både Erik Ewalds, Johannes Olivegren och Erich Fromm har en jämförbar syn på människan som skapande varelse, och som jag själv sympatiserar mycket med.
Erich Fromm, som var knuten till Frankfurtsskolan som från grunden var ett marxistiskt forskningsinstitut, grundar sina teorier om människan som skapande varelse, på Marx ungdomsskrifter. Både Marx och Fromm hade judiskt ursprung och var kanske därmed inspirerade av Gamla testamentet, vad gäller människan som kreativ.
Marxismen verkar dock vara lite kluven, då man inte sett så mycket av dessa idéer i öststaterna. Men Frankfurtskolan utvecklade marxismen till en kritisk teori som kritiserade både den existerande marxismen och det kapitalistiska samhället, vilket senare inspirerade 60 - talets "nya vänster", där ur Marx´ungdomsverk, den mänskliga frigörelsens kvalitet lyftes fram. Det var inte i första hand levnadsstandarden eller lönen som utsög arbetarklassen utan lönearbetets alienation.

Frågor som väcks är: Vilka kostnader medför det i både psykisk och fysisk ohälsa att negligera människans behov av skapande verksamhet? Finns det människor som mår bättre av taylorismens enformiga, strukturerade arbetssätt, eller är alla människor av naturen kreativa? Om inte alla har ett kreativt behov, beror detta då på arv eller miljö?

Litteratur:
1. Fant, M och Olivegren J. Ensamliv. Natur och Kultur, Lund -84.
2. Giddens. Sociologi. Studentlitteratur -98.
3. Ewalds, E. Från ångest till kreativitet. Libris -88.
4. 2 Mos. 35: 30-35.
5. Fromm, E. Flykten från friheten. Natur och Kultur, Lund - 82.
6. Fromm, E. Att ha eller att vara. Natur och Kultur, Lund - 80.
7. Asplund, J. Det sociala livets elementära former. Bokförlaget Korpen, Göteborg - 92.

-----------------------------------------

När jag nu läser om mitt gamla skolarbete, så känns kanske en del tankar då som lite "flummiga" men fortfarande intressanta. T.ex. så är det inte i dagsläget så lätt att leva efter medeltida sätt med hantverk. För att upprätthålla det välstånd vi har krävs mer effektiva arbetssätt. Men har det inte gått lite väl långt när vi "måste" ha två heltidslöner i en familj för att upprätthålla välståndet. Har vi det då så mycket bättre jämfört med andra kulturer där ofta bara maken arbetar och hustrun är hemma med barnen? Jovisst har vi det i viss mån bättre, både materiellt och genom bådas delaktighet i samhället, även om jag skulle jag tycka att deltid i viss utsträckning för båda föräldrarna är att föredra framför heltidsarbete. Men vi borde ha en väldigt hög materiell välfärd i jämförelse, men så verkar det inte alltid vara. Kanske är det så att ju mer vi tjänar, ju dyrare blir allting samtidigt.
När jag var yngre kunde det hända att jag sydde kläder, precis som min mamma och mormor, för att det var billigare än att köpa färdigsytt. Men det var längesedan. Dock har jag kvar en hel del hemmasydda kläder (som mamma sytt får jag tillägga - jag är inte lika duktig som hon) som är många år gamla eftersom de har en högre kvalitet. Överlag så känns inte kvalitén på produkter numera som det var tänkt att de skall hålla särskilt många år, eftersom modesvängar gör det onödigt.
Tempot är högt i samhället. En snabb flod av konsumtion genom internet, media, böcker, mode vad gäller kläder, inredning etc. gör att man kan bli sönderstressad på kuppen.
En del yngre människor har stora krav på yrkeslivet, att jobbet skall vara spännande och mer till för dem själva än för dem som de arbetar för. Det är orealistiskt förstås och håller inte i längden. Alla måste vi ju arbeta för att försörja oss. Man kan ju ägna sig åt sina intressen (t.ex. hantverk etc. på fritiden, men i regel inte som yrkesarbete eftersom det inte är kostnadseffektivt i dagens industrisamhället). Jag tror dock att samhället skulle tjäna på att möjliggöra fler deltidsarbeten istället för att tänka i normen att alla skall arbeta 40 timmar i veckan. Däremot tror jag det är en utopi att man skulle tänka sig bibehållen lön. Men om det fanns ett annat tänkesätt ang. ekonomin tror jag inte alls det vore omöjligt att arbeta deltid och ändå ha en hygglig livskvalité.
Varför inte börja med lagstadgad rättighet att arbeta deltid fram till det yngsta barnet fyllt 12 år? Jag läste nyligen en artikel om syskonvåld, att den vanligaste orsaken var frånvaro av föräldrar. I dag finns ingen rättighet att arbeta deltid när barnen fyllt 8 år. Många barn vill inte delta i fritids så länge som möjligheten finns utan går hem själva (vilket många föräldrar också tillåter dem att välja att göra). Jag tror det vore bra för barn och ungdomar att föräldrarna då har möjlighet att komma hem vid tre eller fyra på eftermiddagen istället för fem eller sex på kvällen. Det ger ett mycket lugnare tempo med tid för relationer, bakning, trädgårdsarbete, hantverk, promenader i naturen, filosoferande etc.

Jesu personlighet och karaktär

Hurdan är Gud egentligen? Är han sträng och dömande, eller kärleksfull och mild? Man kan ibland höra uttalande om att det spelar ingen roll hur man lever, Gud förlåter ju ändå allting. Eller så kan en människa drunkna i depression över sin egen upplevda ondska. Man kanske har en egen uppfattning om vem Gud är som kanske inte överensstämmer med den bild som framkommer i Bibeln där Guds karaktär visas genom Jesus. 

Jesus uppvisade samma karaktär som i Gal. 5:22 - där det står om att "andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, 23 ödmjukhet och självbehärskning".

Jesus uppvisade också vid vissa tillfällen en vrede, som i templet där man lurade av fattiga människor pengar, eller mot fariséerna som han kallade huggormas avföda och vitmenade gravar, och som Jesus sade, lade tunga bördor på människorna men inte lyfte ett finger för att hjälpa dem av med bördorna (Matt 23:4).

Här nedan har jag klippt in en bra artikel av Lennart Jareteg som har hemsidan Bibelfokus:

 

Jesu personlighet och karaktär

Utskriftsvänlig sida Tipsa om sidaJag fick för en tid sedan en fråga om hurdan Jesu personlighet och karaktär är. Bilden av Jesus har ofta förvanskats genom olika villfarelser, så många bär på en felaktig bild. Därför är det här en mycket intressant men också en enormt stor fråga som man måste vara försiktig med när man svarar på. Svaret på frågan får inte vara känslomässigt grundat, utan måste självklart vara grundat i Bibeln eftersom det främst är genom Bibeln vi objektivt kan lära känna Jesus. Jag skall försöka dela några av mina tankar om det här med stöd utifrån Bibeln då.

Jesus = Gud

Det riktigt stora med denna fråga är att Jesus ju är Gud i mänsklig gestalt. Han är både 100% människa och 100% Gud. Han är både ett med Fadern och en person i den treeniga gudomen. Det här gör att Jesus så klart har samma egenskaper som Gud, eftersom han ÄR Gud. Fadern, Sonen och den Helige Ande är tre ”personer” i en och samma gudom, och när det gäller personlighet, karaktär och egenskaper, så är det samma för alla dessa tre. Det handlar inte om tre gudar utan om en enda Gud som uppenbarar sig i tre olika skepnader. När vi därför svarar på frågan om hurdan Jesu personlighet och karaktär är, så kan vi svara på samma sätt som om frågan gällde hurdan Gud är.
Här är några texter jag tidigare publicerat om Jesu gudomlighet och treenigheten:

• Jesus - sann Gud och sann människa
• Den treenige Guden

Hur är Gud till sitt väsen?

Jo, Gud är först av allt Kärleken (1 Joh 4:8). Gud är även allsmäktig, allseende, allvetande, evig, helig, vis, nådefull, förlåtande, rättfärdig och rättvis! Gud är också den samme igår, idag och i morgon (Heb 13:8). Det innebär att det inte är någon skillnad på Guds personlighet och karaktär mellan Gamla testamentet/förbundet och Nya testamentet/förbundet. Gud är den samme och sig lik igenom hela Bibeln och hela frälsningshistorien. Därför kommer dessa egenskaper också till uttryck hos Jesus eftersom han är Gud.

Gud/Jesus vill allas frälsning

Vid en första anblick kan Gud te sig sträng, dömande och blodtörstig om man bara läser GT ytligt. Men Bibeln säger att Gud vill att alla skall bli frälsta och räddade till evigt liv (1 Tim 2:3-4). Hela Guds frälsningshistoria har som avsikt att föra så många människor som möjligt till frälsning och evigt liv, samtidigt som Gud skall eliminera synden från det kommande himmelriket. Det som vi kan uppfatta som stränghet hos Gud, är Guds metodik för att väcka människan över hennes behov av Guds frälsning för hennes eviga räddning (Rom 3:20, Rom 5:20). Följande bibelord pekar också på att Gud vill människans bästa och att han därför erbjuder henne frälsningens möjlighet helt fritt för intet i det försoningsverk han utfört genom Jesus Kristus:

Hes 33:11: ”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva.”
Joh 3:16-17: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.”
Joh 10:11: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.”

Jesus visade starka känslor

Såsom människa kunde Jesus visa starka känslor, och självklart har han samma känslor än idag. Jesus kunde bli både upprörd, arg och sträng, men han visade också stor mildhet mot lidande människor. Man kan säga att Jesus var tuff mot de högmodiga och mot all överhet, men mild mot de små, utsatta och utstötta. Mot de självgoda och självrättfärdiga prästerna och fariséerna var Jesus oerhört sträng (se hela Matt 23). När vi t.ex. läser om hur Jesus gick in i templet i Jerusalem och vände upp och ner på all ogudaktig kommers (Matt 21:12-13), så ser vi där något av den vrede som Jesus känner inför orättfärdighet och religiöst hyckleri.
Men mot t.ex. äktenskapsbryterskan (Joh 8:1-11) och den samariska kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:1-42) var Jesus mild och förlåtande – även om han samtidigt kunde vara rak i det han sa. Samma mildhet ser vi hos Jesus när han umgicks tillsammans med ”syndare” (Mark 2:13-17). Jesu avsikt med att vistas bland dessa syndare var alltid att vinna tillbaka ”de förlorade fåren” så att de inte skulle gå evigt förlorade – och samma är det än idag. Att det är de som är små i sig själva och de ringaktade som Jesus särskilt vurmar för ser vi i bl.a. detta bibelord:

Matt 11:25: ”Vid den tiden sade Jesus: ’Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små’.”

Jesus kunde också uppröras, ibland till gråt. I Johannesevangeliets kapitel 11 kan vi läsa om när Jesus uppväckte Lasarus från döden. När Jesus kom dit och såg alla som sörjde och grät, upprördes han i sitt innersta och brast ut i gråt.
En del menar att Jesus var skojfrisk och att han kunde skämta och skratta. Eftersom han förutom att vara Gud också var och är människa fullt ut, är det ju logiskt att tänka så. Men Jesus var såsom Gud också fullt medveten om mänsklighetens fruktansvärda situation, så jag har svårt att tro att han hade nära till skratt. Upprördhet och gråt låg nog närmare till hands. Jag kan inte heller minnas något enda bibelställe där man kan läsa att Jesus skämtade och skrattade. Kanske dessa starka ord från Jesus säger något om just detta:

Luk 6:21: ”Saliga är ni som nu hungrar, ni skall bli mättade. Saliga är ni som nu gråter, ni skall skratta.”
Luk 6:25: ”Ve er, ni som nu är mätta! Ni kommer att hungra. Ve er, ni som nu skrattar! Ni kommer att sörja och gråta.”
Matt 23:37: ”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.”

Jesus är förlåtande och full av barmhärtighet nåd

Jag har tidigare nämnt Jesu förlåtande inställning till äktenskapsbryterskan (förmodligen var hon prostituerad) samt kvinnan vid Sykars brunn (som också hade haft många män). I dessa exempel ser vi tydligt att Jesus vill förlåta oss våra synder och vår skuld. Detta är i själva verket kärnan i Jesu personlighet eftersom förlåtelsen är kärnan i den försoningsgärning Jesus utförde för att erbjuda oss frälsningen. Nåd och förlåtelse är därför utmärkande för Jesus!
Till och med när Jesus hängde på korset kom denna förlåtande inställning till starka uttryck.

Luk 23:32-34: ”Två andra brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med honom. Och när de kom till den plats som kallas Huvudskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. Men Jesus sade: ’Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.’ ”

Och när en av rövarna på ett kors jämte Jesus bad honom om hjälp, så gav Jesus honom sin förlåtelse och lovade honom en plats i Paradiset. Då skall man begrunda att denne rövare VAR skyldig eftersom han själv sa: ”Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat.”
Sedan vände rövaren sig till Jesus med sin bön:

Luk 23:42-43: ”Och han sade: ’Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike.’ Jesus svarade: ’Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.’ ”

Här är några ytterligare bibelord som talar om Guds/Jesu nåd och barmhärtighet för oss människor:

Ef 2:4: "Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek"

Mika 7:18: "Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning och inte tillräknar överträdelse för kvarlevan av sin arvedel. Han håller inte fast vid sin vrede för evigt, ty han har behag till nåd."

Ps 86:15: " Men du, Herre, är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning."

Ps 145:9: "HERREN är god mot alla och förbarmar sig över sina verk."

Jesu vänskap

Jesus är inte bara vår Gud, Herre och frälsare. Jag kan också få bli en nära och förtrogen vän med Jesus. Vi kan se exempel på denna djupa vänskap mellan Jesus och syskonen Marta, Maria och Lasarus. I Joh 11:5 står det att Jesus ”älskade Marta och hennes syster och Lasarus”, och detta kan vi tolka som en extra djup vänskap.
Denna Jesu vänskap kom till uttryck i det att han ofta låg till bords med (dvs. åt med) olika människor. I dessa mer privata stunder är det högst troligt att samtalen var mer personliga, kanske rent av själavårdande.
Vi som väljer att följa Jesus kan få honom som en sådan extra nära vän. Jag tycker det ligger ett evigt löfte i detta bibelord:

Joh 15:15: ”Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta.”

Jesus känner med oss i våra motgångar

Bibeln visar att Jesus har prövats och frestats i allt, men att han aldrig föll i synd. Det innebär att vår Gud och frälsare vet om hur vi har det på denna Jord som han också skapat. Han har känt på hur det är att leva här. Han vet vad frestelser och lidande innebär. Han är förtrogen med trötthet, sjukdom och nöd. När vi har det jobbigt och ropar till Jesus om hjälp, så känner han med oss. Ibland får vi uppleva att Jesus befriar oss ur nöden, men vanligen upplever vi inte en sådan omedelbar lindring. Då bär Jesus oss istället genom nöden.

Hebr 4:15: ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd.”
Jes 53:3: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.

Jesus har medlidande med de sjuka

Som vi sett ovan är Jesus väl förtrogen med nöd av allt slag. Han känner medlidande med de sjuka. Detta ser vi i det faktum att han botade alla de sjuka som han mötte på sin väg. Några starka exempel är berättelsen om den lame mannen (Mark 2:1-12) och berättelsen om den besatte bland gravarna (Mark 5:1-20).
Vi kan därför med frimodighet komma inför Jesus med bön om helande från sjukdom för Jesus har medlidande med oss. Som jag skrev tidigare befriar Jesus oss ibland från olika plågor och nöd. Det innebär också att Jesus kan bota oss från sjukdomar, men vanligen sker inte detta – om vi skall vara ärliga mot varandra. Vi skall trots det söka Gud när vi är sjuka, för ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom 8:28). Via nedanstående länk kan du läsa mer om helande:

• Kan alla troende bli helade från sjukdom?

Jesus vill hjälpa oss i allt

Nu är det inte bara sjukdom och annan nöd som tynger oss i vardagen. Även vanliga vardagliga bestyr och göromål kan tynga ner oss ordentligt. På samma sätt är det vanligen med religiösa bud och påbud som predikas från olika predikstolar. Följande bibelord säger mycket om att Jesus ingalunda vill pressa oss till ett tungt religiöst beteende med en laglydnad som är omöjlig. Han vill lyfta av alla våra bördor och även hjälpa oss med vardagens alla bekymmer:

Matt 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”
Matt 6:24-34: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Sök så skall du finna!

Det finns så klart mycket mer att skriva om Jesu person, egenskaper och karaktär, men avsikten är inte att skriva en bok om det här. Jag vill bara överlämna några bibelförankrade tankar på vägen. Många böcker har skrivits i ämnet, men bäst är alltid att läsa Bibeln när vi har funderingar om hurdan Gud/Jesus är. Hela poängen med Bibeln är ju att vi genom den skall lära känna Gud/Jesus och att vi sedan i våra egna liv skall få erfara honom sådan han är – mitt vardagen!
/Lennart

Varför är orden "Gud välsigne er" på en skolavslutning så farliga?

De senaste åren har det förts diskussioner angående traditionen kring skolavslutningar. http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/battre-skolavslutningar-utan-politiker_7265699.svdbattre-skolavslutningar-utan-politiker_7265699.svd

Genom livet har jag gång på gång slagits av den negativa bild som ofta kommer fram i kultur och media om kristendomen. På senare år har jag också förvånats över hur det samtidigt som man är starkt kritisk mot den religion som präglat Sverige under många sekler, samtidigt är nästan helt okritisk till andra religioner utan att studera grunderna utifrån de skrifter som religionen härstammar från. 

Nu är det ju så förstås att det är mycket annat som formar en människa än religionen. Men man kan heller inte komma ifrån att ett lands religion på något sätt har format det tänkesätt och lagar som finns i landet, dock inte sagt att människans tänkesätt i ett land speglar den dominerande religionen i landet.

I Sverige tycker vi det är självklart att man tar hand om människor som inte klarar sig på egen hand. Vi tycker det är självklart att man får uttrycka sin åsikt. Vi tycker det är självklart att kvinnor, barn och män har samma värde. Vi tycker det är självklart att ge människor som misslyckats en ny chans. Vi tycker det är självklart att skydda människor som är utsatta för våld. Ibland möter jag en förvåning hos människor som möter helt andra värderingar än de man tror är universella. Men värderingar är inget medfött som jag ser det. 

Jag har här tagit med en artikel från missionspastor Torsten Åhman ang. diskussionen nyligen om en präst på en skolavslutning får säga "Gud välsigne er" eller inte:

"Inte underligt att föräldrar är livrädda för att barnen ska ha skolavslutning i kyrkan.

Posted on 6 juni, 2012 by Torsten Åhman

Ett märkligt fenomen är vi med om dessa dagar. När fulla ungdomar åker skränande genom stan på lastbilsflak står stolta föräldrar vid sidan och applåderar. Samma föräldrar kan vara livrädda för att barnen ska sjunga ”den blomstertid nu kommer” och höra en präst be en bön.
Men det är kanske inte märkligt att man har den rädslan. I media pumpas hela tiden bilden upp hur farlig den kristna tron är.
Här är några exempel från den allra senaste tiden.
I Aftonbladet skrev Robert Aschberg (25 maj) om internatskolan Lundsberg och den mobbing och penalism som förekommer där och om ”upprepade fall av våldsbrott och en del grova sexuella övergrepp mot minderåriga”.                                                         ”Lundsberg vilar enligt stiftelsens stadgar på kristen grund”, skriver han … Det ”kan vara en förklaring till en del av missförhållandena”.
Så här skrev Anna Laestadius Lagerström i Svenska Dagbladet den 17 maj:
”Låt oss ta det från (kristendomens) början. I begynnelsen var kvinnan blott en sämre man, skapad av Adams revben. Slidan var en inverterad penis. På grund av hennes släktskap med fresterskan Eva var kvinnans sexdrift starkare än mannens (vilket också är förklaringen till varför så många kvinnor på 1600-talet beskylldes för att ha kopulerat med djävulen, de kunde helt enkelt inte låta bli)”
Idag den 6 juni skriver Karin Olsson på Kultursidan i Expressen om ”den kristna terroristen Anders Behring Breivik”.
Det är klart att föräldrar som får sin enda information om kristen tro via media och de bilder media skapat i opinionen blir livrädda. Vem vill att ens barn ska utsättas för det som inspirerar till våldsbrott och sexuella övergrepp som dem som skett på Lundsberg? Vem vill att ens barn ska se på kvinnan som en sämre man? Vem vill att ens barn ska påverkas att begå våldsbrott likt dem som Anders Behring Breivik gjort?
Kunskapen om det mest elementära inom den kristna tron är i många sammanhang närmast obefintlig. Det är klart att de som fått sin enda information genom artiklar liknande de citerade kan få en ohygglig bild.
Vi skulle behöva någon eller några som kunde träda fram, få förtroende på den offentliga arenan, skingra dimmorna och förklara att verkligheten egentligen är den rakt motsatta den som dessa tidningsartiklar beskriver. Men det räcker inte vi behöver alla hjälpas åt."

Gud älskar en glad givare..

I min barndoms pingströrelse var det vanliga kollekttalet från 2 Kor 9:7 att "Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare."
Tiondet ansågs självklart och var en förutsättning för att kunna driva verksamheten, men kanske inte direkt predikades om.
Inom trosrörelsen fanns en helt annan betoning på vikten av tiondet, och det utgicks ofta utifrån berättelsen om sådd och skörd från Mark 4, att skörden kunde bli tiofalt, trettiofalt, sextiofalt eller hundrafalt. Det ansågs alltså att man egentligen fick tillbaka mer än det man gav som en gudomlig lag som fanns i naturen. Jag har också hört i samband med kollekt läsas från Malaki kap. 3, att den som inte ger tioende stjäl från Gud...

I en artikel i tankesmedjan aletheia förs fram att tiondet hör till det gamla förbundet, och finns inte nämnt i nya testamentet (nya förbundet):

"Tionde – Guds princip för den kristna församlingen?

Kommentarer I denna artikel ska vi ta en genomgång av ämnet tionde. Gäller tiondeprincipen i den kristna församlingen, eller gäller andra principer under det nya förbundet? Varför använder sig kristna församlingar av tionde för att finansiera sin verksamhet, och varför tror många att de stjäl från Herren om de inte ger tionde? Vi ska se på en del lagar och princip som gällde för tiondet, och så kan man fråga sig utifrån det Skriften säger, om det är rätt att överföra dessa till dagens kristna verksamhet. I många församlingar medför de stora visionerna att man behöver mycket pengar in på konto för att driften ska fungera, och det är närliggande att tro att man därför viktlägger tiondet så starkt.
Tionde innan lagen.
Låt oss börja med tiden innan lagen, för bibeln nämner två tillfällen där tionde omtalas. Det första är Abraham som gav tionde till Melkisedek av bytet han tog under slaget mot Kedorlaomer (1 Mos 14:18-20), och Paulus omtalar denna händelse som ett bevis för att Kristi prästedöme (på Melkisedeks sätt) är bättre än det levitiska prästerdömet på grund av att Levi, som ännu var i Abrahams länd, på sätt och vis betalade tionde till Melkisedek. Det andra exemplet som nämns, är Jakob som avgav ett löfte vid Betel om att ge Gud tionde av alla sina ägodelar. I båda dessa exempel gavs tiondet frivilligt, och vi läser ingenstans om att Abraham eller Jakob gav sina efterkommare befallning om att göra det samma, och att det i sin tur resulterade i att det blev en religiös skick eller lag. Om Jakob redan hade förpliktat sig att ge tionde så fanns det ju ingen orsak till att han skulle avlägga det löfte han gjorde. Det är m.a.o. tydligt att man under patriarkernas tid inte hade någon skick eller lag som befallde människor att ge tionde. Det var först när förbundet med Lagen trädde i kraft att en sådan lag infördes.
Tionde under Moselagen
När Gud gav israeliterna lagarna om tionde, hade han förutbestämda mål med det. Det finns de som menar att det fanns flera ”tionden,” men det ser ut som om israeliterna betalade två tiondelar av sin årliga inkomst, förutom under sabbatsåren i och med att de då inte kunde räkna med någon inkomst. (3 Mos 25:1-12) Tionden skulle ges i tillägg till den första grödan israelerna var förpliktade att ge till Herren. (2 Mos 23:19 & 34:26) Det första tiondet, som bestod av en tiondel av det jorden och fruktträden gav, och av nötboskap och småboskap (tydligen av tillväxten hjordarna hade), fördes till helgedomen och gavs till leviterna eftersom de inte hade något arv i landet, men var vigda till tjänsten i helgedomen. (3 Mos 27:30-32 & 4 Mos 18:21+24) Också leviterna gav tionde av det vad de mottog, och det gavs för att underhålla Arons präster. (4 Mos 18:25-29)
Kornet skördades och frukten från vinrankorna och olivträden omgjordes till vin och olja innan man gav tionde. (4 Mos 18:27, 30 & Nehemja 10:37). Om en israelit önskade ge pengar istället för produkter, kunde han göra det under förutsättning att han lade till 20% av produkternas värde. (3 Mos 27:31) Med boskapen var det annorlunda. ”Av allt som går under herdestaven skall vart tionde djur vara helgat åt HERREN.” Här skulle de inte undersöka djuret först, men märka vart tionde djur oavsett i vilket skick det var. (3 Mos 27:32-33)
Som tidigare nämnt, ser det ut som det fanns en sekundär tionde, som varje år sattes till sida. Den var inte direkt menat för leviterna, men indirekt fick de ändå del i den, men vanligtvis användes den för att glädja israeliska familjer som möttes vid de nationala högtiderna. När vägen till Jerusalem var för lång m.t.p att ta med sig tionde, omsattes den istället i pengar för att så användas till underhåll för familjerna under dessa högtider (5 Mos 12:4-7, 11, 17-18, 14:22-27). Som Haggaj tidigare påpekat, ska det finnas en översättning som tillsäger att de köpte öl och mat för pengarna, och jag har tidigare hört andra som påpekat att man istället för att ge detta tionde kunde ha en fest.
Vid slutet av det tredje och sjätte året i den sju år långa sabbatscyklusen satte man denna tionde till sida till elviterna, de fastboende utlänningarna, änkorna och de farlösa pojkarna i det lokala samhället i stället för att användas som betalning vid de nationala högtiderna. (5 Mos 14:28-29 & 26:12)
De israeliska lagarna i förbindelse med tionde var inte orimliga. Det är också viktigt att komma ihåg att Gud lovade att ”himlens fönster” skulle öppnas över israeliterna så att de blev välsignade, förutsatt att de lydde dessa lagar. (Mal 3:10 & 5 Mos 28:1-2, 11-14) När folket inte gav sitt tionde, gick det ut över leviterna eftersom de då var tvungna att använda tid på vanligt arbete och att prästtjänsten då blev lidande. (Nehemja 13:10)
En sådan trolöshet fick också konsekvenser för den sanna tillbedjan. När de tio stammarna gick bort ifrån den sanna tillbedjan och började dyrka kalvar, använde de sorgligt nog tionden för att stödja den falska religionen. (Amos 4:4-5) När israeliterna däremot var trofasta mot Gud och styrdes av rättfärdiga män, gavs det åter tionde till leviterna, och enligt Guds löften var det då ingen som led nöd. I Moselagen fanns det inget straff för de som inte gav tionde. Gud hade ändå gjort så att hela folket kände sig förpliktade att ge tionde, för vid slutet av den treåriga tiondecyklusen skulle de erkänna inför Herren att de betalat tionden. (5 Mos 26:12-15) Allt som oregelmässigt hölls tillbaka, betraktades som stöld från Gud. (Mal 3:7-9)
Tionde på Jesu tid
De judiska ledarna i det första århundradet, och speciellt bland de skriftlärda och fariséerna, gjorde ett stort nummer av att de gav tionde och gjorde andra synliga gärningar i förbindelse med sin gudsdyrkan, men deras hjärtan var långt borta frän Gud. (Matt 15:1-9) Jesus tillrättavisade dem för deras hycklande inställning och uppmärksammade det faktum att de var noga med att ge ”tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.”. (Matt 23:23) F.ö gällde samma tiondeprincip under Jesu tid på jorden, men då innan försoningen på Golgata.
Tionde i den kristna församlingen
De första kristna i det första århundradet fick ingen befallning om att ge tionde. Huvudorsaken med tiondet under Moselagen var att stödja Israels tempel och prästerskap. Plikten att ge tionde upphörde när Moselagens förbund uppfylldes och blev upphävd vid Kristi död på Golgata kors. Den som är en aning bevandrad i judisk historia, vet att leviterna fortsatte sin tempeltjänst fram till templet förstördes i år 70 e.Kr, men från och med år 33 hade de kristna blivit en del av ett nytt, andligt prästerskap som inte ”finansierades” av en tiondeordning. (Rom 6:14, Hebr 7:12 & 1 Petr 2:9) De kristna gav efter den förmåga de hade, och pålades inte att ge fasta bidrag till församlingens utgifter. Ingen gav av tvång, men i samsvar med det beslut han fattade i sitt hjärta. Gud älskar en glad givare! (2 Kor 8:12 & 9:7) De uppmintrades att fölga vissa principer, som f.ex ”Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning. Ty Skriften säger: Du skall inte binda för munnen på oxen som tröskar* och: Arbetaren är värd sin lön.” (1 Tim 5:17-18) Paulus visade ett gott exempel genom att inte vara en ekonomisk börda för församlingarna, och tjänade pengar genom sitt yrke som tältmakare. (Apg 18:3 & 1 Tess 2:9) Kanske ett tips till många önödigt betalda pastorer i små församlingar som har en ansträngd ekonomi…
Slutsats
Principerna om tionde som var nedlagt i Moselagen hade en tidsbegränsad period fram till Kristus, och som vi också sett hade lagen om tionde mycket bestämda regler. Vilka ”leviter” är det runt omkring i våra kristna församlingar idag som ska ta emot tiondet? Det levitiska prästerdömet avslutades på Golgata, och man kan inte vidareföra dessa principer att gälla den kristna nytestamentliga församlingen. Om apostlarna inte krävde tionde av de hednakristna, så ska heller inte dagens kristna församlingar basera sina inkomster på dessa mosaiska regler.
Om du inte ger tionde så stjäl du inte från Herren, och välsignelsen kommer heller inte att tas ifrån dig. Du är redan välsignad i Jesus Kristus, och Ef 1:3 säger: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse…” Självklart kan du ge tionde om du vill, men ge det med glädje, inte av fruktan och en felaktig tro om att om du ger så blir du välsignad. Många har gett sig in i fattigdom, och jag vill undvika historier som bekräftar detta, men säkerligen finnes det någon av er läsare som vet mer om det. Ge av ett glatt hjärta till allt Guds verk, men kom ihåg att Guds välsignelse är inget du måste be om, eller ge pengar och tionde för att få. Du har ALLT i Kristus, så finn vilan i Herren och gläd dig över det kristna livet, utan lagens krav som påminner dig om dina fel och brister hela tiden. Lagen gäller inte dig, den avskaffades på Golgata i år 33!"

http://aletheia.se/2008/01/13/87/

Min egen reflektion i ämnet är att tiondet är ursprunget till det skattesystem vi har idag. En procent av skatten går för de flesta svenskar till svenska kyrkan, eller till någon annan frikyrka som man valt att kyrkoskatten skall gå till. Det är samma procentsats som i GT, där en procent gick till templet och prästerna. I GT gick därutöver 9 % till fattiga, faderlösa, änkor och främlingar. I vårt nutida skattesystem ingår denna omsorg inom ramen för den skatt vi betalar. Det är därför helt onödigt att överhuvudtaget ha något dåligt samvete i form av att man skulle stjäla från Gud om man inte ger tionde till en kyrka. 


Sedan är det ju en annan sak att om man deltar i en kyrkoverksamhet, så kan man inte förlita sig på bidrag från staten, utan man får ju dela på omkostnaderna för denna - men det har inte med begreppet tionde att göra. Jag tror inte det går att komma ifrån att inte det kristna budskapet skulle påverka ens ekonomi och synen på hur man använder sina pengar på ett ansvarsfullt sätt (vilket inte innebär att man skall ge till första bästa tiggare som man möter på - för att lätta sitt eget samvete). Jag tror inte att det är någon vits att ge bort allt vad man äger och leva urfattig. Dock kanske man kan tänka om t.ex.  att följa modet inom olika områden som kläder och inredning med onödig konsumtion som följd, att inte köpa en större eller lyxigare bil än vad man behöver, eller att köpa största möjliga bostad som banken tillåter en att ta lån för, istället för att köpa en mindre/billigare bostad som man kan amortera av inom rimlig tid.



Så här skriver Jonas Melin, lärare inom pingströrelsens bibelskola i sin blogg:

"Några viktiga bibeltexter

Jesus talar mycket om pengar. Här är några texter att läsa: Matt 6:1-4, 19-34, Luk 6:12-27, 12:13-15, 14:33, 16:10-12. Han säger att vi inte ska göra oss bekymmer för morgondagen, att vi inte ska samla skatter på jorden, att vi ska försaka allt och akta oss för allt habegär och ge åt den som ber oss och mycket mer.

Apostlagärningarna berättar hur dessa principer tillämpades i den första församlingen i Jerusalem. Här är Apg 2:44-45 och 4:32-35 viktiga texter. De berättar att de första lärjungarna hade allting gemensamt och tog hand om varandra och att ingen led nöd, utan alla fick vad de behövde.

Breven ger oss mycket undervisning om pengar. Här är tre viktiga texter att läsa: 1 Tim 6:6-10, 17-19, Hebr 13:5-6, 2 Kor 9:6-15. Paulus skriver om att vi ska akta oss för girighet och kärlek till pengar, att vi ska vara nöjda om vi har det nödvändiga, att vi ska göra gott och dela med oss och inte ha vår trygghet i rikedomar utan i Gud. Han skriver också att den som ger generöst blir välsignad.

Gamla testamentet visar på samma principer. Några exempel är Ords 3:9-10, 11:25, 19:17 och Ps 37:21.

Utifrån dessa bibeltexter (och några till) vill jag peka på fyra viktiga attityder och sex praktiker som bör prägla oss som följer Jesus.

Fyra viktiga attityder

Det börjar med hjärtat. Vi behöver utveckla rätt attityder i våra liv. Här presenterar jag fyra viktiga attityder när det gäller pengar

1. Förnöjsamhet – att vara nöjd med det man har

Paulus skriver att vi ska vara nöjda om vi har det nödvändiga, mat, kläder och husrum (1 Tim 6:6-8). Vi ska vara nöjda med det vi har (Hebr 13:5). Detta betyder inte att man inte får ha önskningar, eller att man inte ska sträva efter förändring och utveckling. Det måste förstås på rätt sätt. Men förnöjsamhet är en viktig kristen attityd.

2. Förtröstan – att lita på Gud för sin försörjning

Jesus talar om att vi inte ska göra oss bekymmer för morgondagen, utan lita på Gud för vår ekonomi och vår försörjning. Gud vill ta hand om oss. Därför kan vi utveckla förtröstan som en attityd i livet. Detta uppfylls också genom att vi lever i gemenskap och tar hand om varandra. Det är en förtröstan som riktar sig främst till Gud, men också till den kristna gemenskapen.

3. Förvaltande – att se allt man har som Guds egendom

Jesus talar om att en lärjunge måste försaka allt. Det handlar först och främst om att inte se på det man äger som sitt eget. Allt jag har är Guds egendom och jag är bara en förvaltare av hans saker (se Luk 16:10-12). Därför behöver jag utveckla en attityd av förvaltande.

4. Generositet – att vara frikostig och givmild

”Den rättfärdige är frikostig och givmild”, skriver David (Ps 37:21). Jesus uppmanar oss att dela med oss till den som behöver (Matt 5:42). Att vara givmild och generös borde känneteckna varje kristen. Snålhet och girighet borde inte finnas ibland oss. Dessutom lovar Bibeln att den som är generös mot andra, själv blir rikligt välsignad. Som man sår får man skörda.

Sex praktiker – sex saker att göra

Det får inte stanna vid bara attityder. Det börjar i hjärtat, men det får inte stanna där. Det måste bli praktisk handling. Här ger jag sex praktiska förslag. Du kan säkert komplettera listan.

1. Arbeta för att försörja dig

Att förtrösta på Gud för sin ekonomi, betyder inte att man inte ska ta ansvar själv och arbeta. Det är en kristen plikt att arbeta för att försörja sig, så att man har något att dela med andra (se tex Ef 4:28, 1 Thess 4:11-12, 2 Thess 3:10-12). Det kan förstås finnas orsaker till att man inte kan arbeta, som t.ex sjukdom eller arbetslöshet och då ska vi hjälpa varandra när det behövs. Men grundregeln är att vi ska arbeta för att försörja oss.

2. Sträva efter att leva enkelt

Oavsett hur mycket man tjänar kan man välja att leva enkelt och vara nöjd med det nödvändiga. Man behöver inte lägga mycket på egen konsumtion bara för att man har möjlighet. Det är förstås svårt att säga vad som är enkelt. Det är ett relativt begrepp och beror på vem man jämför med. Det är också svårt att säga vad man behöver och vad som är nödvändigt. Det kan man samtala om. Hur som helst kan man sträva att leva enklare.

3. Ge tionde

Att ge tionde är en ordning från Gamla testamentet. Det handlade om att ge 10 % av sin inkomst. Tiondet gick till leviterna, till de fattiga och till templet (se t.ex Mal 3:8-12). Tiondet symboliserar att allt tillhör Gud. Nya testamentet talar inte mycket om tionde. Jesus är mycket radikalare. Han säger att vi ska ge allt. Men att ge tionde är en bra minimigräns. Det är ett golv för givandet, inte ett tak. Du kan ge ditt tionde till din församling, till missionen och till de fattiga. Jag tror inte att tionde är en lag i NT. Ibland kanske man inte ens klarar att ge 10%, men det är en bra grund för givandet, en minimigräns när ekonomin inte är så stark. Kom ihåg att Gud har lovat att välsigna den som ger sitt tionde. Så mitt tips är att du gör det till en ekonomisk praktik i ditt liv.

4. Dela med dig till dem som har behov

Många av oss kan ge mer än 10%. Det är en utmaning att ge så mycket man kan. Gud älskar en glad givare och den som sår mycket får skörda mycket. Paulus skriver att vi ”kan ge i överflöd till varje gott ändamål” (2 Kor 9:8). Bibeln talar mycket om att dela med sig. Det kan man göra till dem som finns nära och dem som finns långt borta. Liksom församlingen i Jerusalem bör vi hjälpa varandra och se till att ingen i församlingen lider nöd. Det finns många behov ute i världen, både att sprida evangeliet och att hjälpa de fattiga och mycket mer. Gör det till en del av ditt liv att ge generöst till dem som har behov.

5. Gör en ekonomisk planering

Det är bra att ha en ekonomisk planering och inte bara följa sina känslor när det gäller vad man ska göra med sina pengar. Så jag föreslår att du gör en plan för hur mycket du ska spara, hur mycket du behöver som buffert för oförutsedda utgifter, hur mycket du ska ge varje månad och till vad. Du kanske ska göra en budget och om du har svårt att hålla ordning på pengarna kanske du ska skriva upp vad du gör med dem. Ords 6:6-11 talar om vikten av att arbeta och planera för framtiden. Har man en plan som grund kan man förstås improvisera när situationer och behov uppstår.

6. Samtala om pengar

Den sjätte och sista praktiken jag vill föreslå är att vi ska börja samtala mer om pengar. Pengar är en privatsak i vår kultur och vi pratar inte gärna om våra ekonomiska behov, våra inkomster eller våra bankkonton. Jag tror att vi behöver prata mer om pengar i den kristna gemenskapen. Vi behöver uppmuntra och utmana varandra, så att vi verkligen vågar trotsa världens sätt att leva och följa Guds rikes principer.

Jag säger inte att det blir lätt att leva ut Guds rikes principer när det gäller pengar, men jag är övertygad om att det är nödvändigt. Vill du vara med på den resan?"

http://barnabasbloggen.blogspot.se/2012/06/vad-ska-vi-gora-med-vara-pengar.html

Är all överhet tillsatt av Gud?

Jag har här klippt in en artikel av Nicklas Piensoho, pastor i pingströrelsens största kyrka Filadelfia i Stockholm som har en artikel om överheten. En person ställer följande fråga:


"Hur kan Paulus uttala sig så positivt om överheten enligt Romarbrevet 13? Skulle en god Gud ha så dåligt omdöme att han tillsatt så usla ledare som till exempel Hitler och Stalin? Eller kan usla ledare vara Guds straff? Straffet drabbar i så fall även oskyldiga.
För mig verkar resonemanget om överheten i Guds och det godas tjänst mest vara ett önsketänkande om idealiska förhållanden som inte existerar i vår värld. Paulus måste väl ha läst om kungarna i Israel och Juda, som ?gjorde vad ont var i Herrens ögon? och ändå skrev han som han gjorde."


http://www.filadelfia.nu/viewNavMenu.do?menuID=504

Svar från Niklas Piensoho:


"Den bibeltext du syftar på väcker en del frågor. Det verkar som om Paulus auktoriserar all överhet utan undantag. "Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom" (Rom13:1). Om man sätter punkt efter denna läsning verkar det som om överheten kan göra vad som helst med Guds stöd i ryggen. Men Paulus fortsätter sitt resonemang och skriver: "den (överheten) står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda" (Rom 13:4).


Vad säger Paulus om överheten och vad säger han inte?
1. Bibeln talar om att Gud i sin försyn, osynlig och okänd men verklig, är närvarande och verksam i människors samhällsbyggen. Världen utanför kyrkan är inte gudlös. Gud verkar långt utanför församlingens ramar. Skillnaden är att församlingen är en gemenskap som känner Gud på ett personligt och ömsesidigt sätt. Utanför församlingen är Gud okänd eller i alla fall inte igenkänd. Men Gud finns närvarande och aktiv även i de politiska, samhällsbyggande systemen.


2. Paulus tycks ta för givet att människor i allmänhet känner igen det som är gott, sant och rätt. Det är som om alla människor bär fragment från Edens lustgård i sitt innersta som gör att de kan bejaka det som är gott. Denna urskiljning är inte problemfri eller självklar men Paulus verkar mena att även överheten av sig själv har förmågan att inse sin uppgift att befrämja det som är gott och människovänligt.


3. Paulus säger ingenstans att en överhet som begår övergrepp och utövar förtryck har Gud på sin sida. Hela hans resonemang bygger, precis som du skriver, på att överheten står i det godas tjänst.


4. Paulus resonemang är inte ett resonemang om överheten som sådan utan ett resonemang om hur man ska förhålla sig till den rådande samhällsordningen. Man kan ana att det fanns en sådan diskussion i Rom. Vilket ansvar har en kristen till samhället? I församlingen i Rom, liksom i Thessaloniki verkar det ha funnits strömningar som talade för ett exodus, ett uttåg ur samhället. Man tillhörde inte längre denna värld och följaktligen behövde man inte bry sig om vare sig skatter, tullar, respekt eller vördnad eftersom man inte längre var medborgare i Romarriket utan i Guds rike. Paulus vänder sig mot ett sådant resonemang och talar i stället för ett förhållningssätt som drivs av kärlek och ödmjukhet inför både samhälle och överhet.


Vad händer då när överhetens krav kolliderar med det som en kristen håller för sant och rätt? Paulus säger att överheten står i Guds tjänst för att vi ska nå det goda, men historien är full av exempel på överhet som har gått åt precis motsatt håll. De har stått i djävulens tjänst och närt hat och ondska. Vad gör man då?
I Apostlagärningarna 4:19 säger Petrus och Johannes: ?Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom?? Detta säger de till överheten som försökte förbjuda dem att predika evangelium. Deras ord är värda att ta med i detta sammanhang. ?Tänk efter själva?, med de orden vädjar Petrus och Johannes till det sunda förnuftet. Det tror jag också att man kan göra i frågan om lydanden inför överheten.
Det finns naturligtvis situationer då man inte ska böja sig under överheten, då olydnad är det enda alternativet för en kristen. "Man måste lyda Gud mer än människor" står det i Apostlagärningarna 5:29.
Både när det gäller överheten och när det gäller Gud är det en fråga om lydnad. När lydnaden inför Gud kolliderar med lydnaden inför överheten har lydnaden inför Gud alltid förkörsrätt."


Niklas Piensoho

Min reflexion:

Jag tycker att Niklas belyser frågan på ett bra sätt. Jag har också funderat över hur en god Gud skulle kunna ha sanktionerat alla maktstyren som finns eller har funnits. I GT kan man se att Gud avsätter kungar som är orättfärdiga och onda mot sitt folk. Är Gud verkligen allsmäktig om det inte vore så. Eller är Gud verkligen god om han tillsatt alla onda maktstyren? Det är ett ex. på det kända Teodiceproblemet som är och alltid varit olöst - hur kan Gud vara allsmäktig och samtidigt god.
Paulus skriver som förklaring i Rom 4:3 att "Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den."
Paulus verkar här uppenbarligen utgå från att överheten gör gott mot dem som gör det goda. Då krockar detta med att all överhet, även den onda skulle vara tillsatt av Gud. 

Jag tror frågan här handlar om "överheten" som system i syfte att tjäna folket genom att t.ex skapa och upprätthålla lagar och inte förtrycka det, inte om vilka personer eller typ av regering i detalj som för tillfället har tillgång till makten i ett land. 
Själv jobbar jag i en myndighet och fattar beslut. Jag känner stor respekt för hur detta påverkar människor och anstränger mig till det yttersta för att utföra mitt uppdrag på ett ansvarsfullt sätt. Jag ser detta som något gott, och en förutsättning för att ett samhälle skall fungera där gemensamt insamlade skattemedel stöttar upp människor som behöver stöd på olika sätt. Det är också viktigt att skapa rättvisa bland de människor som behöver stöd, så att även den som har svårt att tala för sig inte missgynnas av detta gentemot dem som är mer talföra och uttrycksfulla/påstridiga.

Ibland kan jag tycka att politiker och makthavare kan bli hårt åtgångna av media etc. så det är inte alltid en särskilt tacksam uppgift men ändå en nödvändig funktion för ett gott samhälle. Ett samhälle där den starkaste roffar åt sig på den svagas bekostnad utan någon "överhet" som fördelar resurserna rättvist vore anarkistiskt och otryggt. 

Jag är tacksam för att vi har ett samhälle som vill göra gott för invånarna, dock har jag svårt att se att Gud skulle ligga bakom om det för tillfället är en röd eller blå regering, och att Gud då skulle ändra sig var och vartannat val. I Sverige är de politiska skillnaderna inte så stora som det kan verka i debatterna. Det finns en självklar kristen grundsyn i landet - med en vilja att alla skall ha ett drägligt liv, som svenskar ibland tror är universella utan att reflektera så mycket varifrån värderingarna kommer ifrån.

Att dela sitt bröd med den fattige - vad innebär det?

På Newsmill framfördes en diskussion av Fredrik Segerfelt om att man borde införa fri rätt till inflyttning till Sverige för alla som vill i hela världen, men att man i så fall inte skulle ge människorna några bidrag utan de skulle försörja sig själva genom eget arbete. http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/14/egoism-bakom-krav-p-minskad-invandring

När jag läser diskussioner där jag inte får ihop logiken, anstränger jag mig för att förstå hur personen tänker, men i detta fall får jag överhuvudtaget inte ihop ens en logik. Tänker sig författaren verkligen att man skall ha mängder av människor från hela världen boendes på gatan, ev. med barn, utan någon rätt till bidrag och försörjning? Hur skulle ett sådant samhälle se ut? Han menar att de enbart skall försörja sig på eget arbete i så fall. Men hur lätt är det att flytta in till ett främmande land och börja försörja sig på en gång? Man måste ju då ha ett mycket stort kapital eller någon sorts internationellt företag. Att redan ha ett arbete som väntar på en när man kommer hit, kan ju redan i dagsläget resultera i ett uppehållstillstånd.

Författaren till artikeln menar alltså att om vem som helst har rätt att flytta till Sverige utan att därmed vara berättigad till några bidrag, att barnkonventionen då inte skall gälla? Vuxna som har barn som medflyttar, eller föder barn i Sverige som inte kan försörja sig själva, skall ändå inte ha rätt till några bidrag menar författaren i så fall? Hur menar han då? Skall de arbeta med att tigga på gatorna? Var skall de bo någonstans om de inte har någon inkomst? Författaren måste ju mena att de först har rätt att flytta hit, och sedan försöka ordna sig en försörjning. Och om det inte lyckas? Vem tror att det är lätt att lyckas med detta? Vad är skillnaden i författarens förslag med att komma hit på turistvisum och försöka hitta ett arbete under tiden, eller att ansöka redan från hemlandet om arbetstillstånd om man redan är erbjuden ett arbete vilket nu är möjligt med nuvarande lagstiftning?

Artikeln i Newsmill ger inga svar på dessa frågor. Jag ser förslaget som fullständigt ologiskt. Samtidigt finns det en god tanke och avsikt i artikeln, som jag också ser som lite typisk svensk med en lång kristen (kanske ibland nu bortglömd) tanketradition. Den kristna tanken att bry sig om hur andra har det och inte enbart kretsa kring sitt eget liv. Jesus säger ju till den rike mannen som frågar vad han mer skall göra då han redan följer allt i lagen till punkt och pricka, är att “gå och sälj allt vad du äger, och kom sedan hit och följ mig..” Vad betyder detta för mig idag? Betyder det att jag verkligen skall bli fullständigt utblottad och inte ha något eget ägande överhuvudtaget? Betyder det att vi som svensk nation skall utjämna de ekonomiska skillnaderna i hela världen så att alla blir lika fattiga?

I Nya Testamentet levde den första kristna kyrkan så. Man trodde att slutet var nära, och delade alla tillgångar med varandra. Gud såg mycket strängt på den som försökte hålla undan något för egen del, som i berättelsen om Ananias och Zafira som föll döda ner till marken när de ljög om att de inte höll undan något. Det skiljer sig mycket från den teologi där rikedom och välstånd snarare ses som en välsignelse och gåva från Gud. Rikedomen skulle försvinna mycket snabbt om man följde Jesu uppmaning till den rike mannen om att sälja allt vad man äger och ge åt de fattiga.

Hur ställer jag mig då till detta som kristen? Jag klagar aldrig på skatten, som jag ser det har den ett ursprung i Guds bud i gamla testamentet om att Israels folk skulle samla in 10 % för att kunna ta hand om främlingar, faderlösa och änkor som inte kunde försörja sig själva. Svenskarna är ju mycket benägna att betala hög skatt för att jämna ut skillnader i samhället. Det är ju fantastiskt att bo i ett sådant land med en sådan inställning tycker jag. Samtidigt finns det ju någon gräns eftersom behoven i världen är oändliga. Behöver jag ha dåligt samvete om jag inte ger pengar till tiggare? Jag tycker inte det. Om jag ger till tiggare har jag överhuvudtaget ingen aning om hur den personens situation ser ut. Socialtjänsten administrerar min skatt till att fördela samhällets gemensamma resurser på ett rätt sätt. Det kan vara lätt att ge till en tiggare för att själv känna sig god när man ser personen framför sig. Att betala skatt som också delvis går till människor i nöd, eller till en hjälporganisation, blir mer anonymt. Men jag ser samhällets myndigheter som Guds redskap att på ett rättfärdigt sätt bistå de människor i samhället som behöver stöd.

Allting har två sidor. Jag tror att den kristna förkunnelsen som jag har med mig i bagaget mer talar om skyldigheten att dela med sig till den fattige, än om personens eget ansvar att bidra till sin egen försörjning. Vem har hört någon predikan från 2 Tess 3:10 om att "När vi (Paulus) var hos er, gav vi er också den föreskriften att den som inte vill arbeta inte heller skall äta"? Viktigt att betona ordet VILL. Det finns ju människor som pga. handikapp överhuvudtaget inte kan arbeta. Det finns också tyvärr hinder av arbetspolitiska orsaker. Hur som helst..om man bara talar om rättigheter och inte skyldigheter så får man inte med helheten. Kristendomen blir då “dumsnäll”. Svensken betraktas ju ibland som lite blåögd och lättlurad.

Min egen tolkning av Jesu ord till den rike mannen (Luk 18:22 "Jesus hörde det och sade till honom: Ett fattas dig ännu. Sälj allt vad du äger och dela ut till de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen, och kom sedan och följ mig":) är att få honom att inse att han aldrig i egen kraft har möjlighet att uppfylla Guds krav på människan. Kraven, om än goda för att uppnå ett gott samhälle, är omöjliga att uppfylla helt och fullt. Hur ofta har man inte själv insett att hur man än försökt att göra rätt, så lyckas man ändå inte? Paulus uttrycker ju också detta ”Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" (Rom. 7:19).

Det är liksom meningen för att bli beroende av Guds nåd. Paulus säger ju ”Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves" Gal. 2:21.

Jag kan ändå inte komma ifrån att Guds krav på människan inte skulle påverka mitt förhållningssätt till pengar. Jag tror inte på att utblotta sig själv, eller den svenska nationen, för att utjämna alla skillnader i världen. Då skulle man snart inte kunna stödja någon alls överhuvudtaget.

I Sverige kanske vi inte heller är så rika som det verkar när man ser sig omkring på alla fina bostäder etc. Men vad som kan skilja, enligt min lilla erfarenhet från utlandsvistelse i u-land, är att i ett fattigt land bor man hemma tills man sparat ihop pengar till en egen bostad, som man sedan bygger ev. på föräldrarnas tomt. Det är inget alls självklart att bo i en belånad bostad.

I Sverige är det inte så. Här lånar man ofta maximalt enligt bankens lånelöfte och köper största möjliga bostad. Det innebär att bankerna i princip äger det mesta av svenskarnas bostäder. Bankerna är heller inte så intresserade av att man amorterar på bostaden inom rimlig tid. Då förlorar ju banken ränteinkomster. Vi är kanske inte så rika som det verkar? Kanske man skulle tänka om här. Jag och min make bor på ovanligt liten yta (i svenska ögons mått), inte för att vi inte skulle kunna låna mer pengar och bo på större yta. Men vi vill inte vara belånade upp över öronen. Som nation borde man också tänka så, att inte leva på framtida generationers inkomster.

Min pingstbakgrund

Jag är uppvuxen inom pingst och har från ungdomstiden erfarenhet från den karismatiska rörelsen och trosrörelsen. Idag tillhör jag svenska kyrkan med kanske en i huvudsak luthersk teologisk tillhörighet. Befinner mig i öknen, och har en grubblande läggning på gott och ont. Under min uppväxt var det väldigt annorlunda att vara med inom pingst. Det fanns på 70-talet en ganska negativ syn gentemot pingströrelsen i samhället som jag upplevde som barn. Jag har inte upplevt mina föräldrar (som varit pingstevangelister i sin ungdom) som dömande. Inte heller andra pingstvänner, som ofta är mycket vänliga och varma människor enligt min erfarenhet. Syndakatalogen – att inte få spela fotboll eller se på bio etc, hör till mina föräldrars uppväxterfarenhet inom pingst från 50-talet, och som jag också hört talas om. Bibeln är fantastisk och finns ständigt närvarande och levande inom mig. Men Bibeln/lagen för ju också fördömelse med sig, eftersom man aldrig räcker till. Men det paradoxala är ju att det heller inte är meningen att tro att man någonsin skulle kunna räcka till heller enligt bibelns budskap. Jag tror att just detta är omöjligt att förstå som människa.

Jag tror att det finns två diken. Det ena är att kyrkokristna utifrån sin önskan om att vara snälla och goda medmänniskor, tycker att allt är OK, och att kyrkans uppgift enbart är att vara en alternativ socialtjänst. Det leder inte till någon förändring av människohjärtat som är orsak till mycket av det lidande som man vill avhjälpa. Man ansar grenarna men gräver inte upp roten som är rutten.
Det andra diket är att hela tiden predika om att omvända sig från synden, som blir abstrakt och obegripligt eftersom man gör så gott man kan även som kyrkokristen. Kraven på vad som kan anses som rätt kristet handlande kan ibland bli oändlig, varför många mycket aktiva kristna i ungdomsåren har blivit så utmattade och ”utbrända” att man inte orkar med någon kyrklig gemenskap som medelålders.
Jag tror att mycket visdom finns att hämta i Första Johannesbrev för att hamna rätt på den smala vägen. Då blir fokus rätt.

I denna blogg försöker jag ta upp en del av de frågor för bearbetning som jag själv har gått och grunnat på.