Att dela sitt bröd med den fattige - vad innebär det?

På Newsmill framfördes en diskussion av Fredrik Segerfelt om att man borde införa fri rätt till inflyttning till Sverige för alla som vill i hela världen, men att man i så fall inte skulle ge människorna några bidrag utan de skulle försörja sig själva genom eget arbete. http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/14/egoism-bakom-krav-p-minskad-invandring

När jag läser diskussioner där jag inte får ihop logiken, anstränger jag mig för att förstå hur personen tänker, men i detta fall får jag överhuvudtaget inte ihop ens en logik. Tänker sig författaren verkligen att man skall ha mängder av människor från hela världen boendes på gatan, ev. med barn, utan någon rätt till bidrag och försörjning? Hur skulle ett sådant samhälle se ut? Han menar att de enbart skall försörja sig på eget arbete i så fall. Men hur lätt är det att flytta in till ett främmande land och börja försörja sig på en gång? Man måste ju då ha ett mycket stort kapital eller någon sorts internationellt företag. Att redan ha ett arbete som väntar på en när man kommer hit, kan ju redan i dagsläget resultera i ett uppehållstillstånd.

Författaren till artikeln menar alltså att om vem som helst har rätt att flytta till Sverige utan att därmed vara berättigad till några bidrag, att barnkonventionen då inte skall gälla? Vuxna som har barn som medflyttar, eller föder barn i Sverige som inte kan försörja sig själva, skall ändå inte ha rätt till några bidrag menar författaren i så fall? Hur menar han då? Skall de arbeta med att tigga på gatorna? Var skall de bo någonstans om de inte har någon inkomst? Författaren måste ju mena att de först har rätt att flytta hit, och sedan försöka ordna sig en försörjning. Och om det inte lyckas? Vem tror att det är lätt att lyckas med detta? Vad är skillnaden i författarens förslag med att komma hit på turistvisum och försöka hitta ett arbete under tiden, eller att ansöka redan från hemlandet om arbetstillstånd om man redan är erbjuden ett arbete vilket nu är möjligt med nuvarande lagstiftning?

Artikeln i Newsmill ger inga svar på dessa frågor. Jag ser förslaget som fullständigt ologiskt. Samtidigt finns det en god tanke och avsikt i artikeln, som jag också ser som lite typisk svensk med en lång kristen (kanske ibland nu bortglömd) tanketradition. Den kristna tanken att bry sig om hur andra har det och inte enbart kretsa kring sitt eget liv. Jesus säger ju till den rike mannen som frågar vad han mer skall göra då han redan följer allt i lagen till punkt och pricka, är att “gå och sälj allt vad du äger, och kom sedan hit och följ mig..” Vad betyder detta för mig idag? Betyder det att jag verkligen skall bli fullständigt utblottad och inte ha något eget ägande överhuvudtaget? Betyder det att vi som svensk nation skall utjämna de ekonomiska skillnaderna i hela världen så att alla blir lika fattiga?

I Nya Testamentet levde den första kristna kyrkan så. Man trodde att slutet var nära, och delade alla tillgångar med varandra. Gud såg mycket strängt på den som försökte hålla undan något för egen del, som i berättelsen om Ananias och Zafira som föll döda ner till marken när de ljög om att de inte höll undan något. Det skiljer sig mycket från den teologi där rikedom och välstånd snarare ses som en välsignelse och gåva från Gud. Rikedomen skulle försvinna mycket snabbt om man följde Jesu uppmaning till den rike mannen om att sälja allt vad man äger och ge åt de fattiga.

Hur ställer jag mig då till detta som kristen? Jag klagar aldrig på skatten, som jag ser det har den ett ursprung i Guds bud i gamla testamentet om att Israels folk skulle samla in 10 % för att kunna ta hand om främlingar, faderlösa och änkor som inte kunde försörja sig själva. Svenskarna är ju mycket benägna att betala hög skatt för att jämna ut skillnader i samhället. Det är ju fantastiskt att bo i ett sådant land med en sådan inställning tycker jag. Samtidigt finns det ju någon gräns eftersom behoven i världen är oändliga. Behöver jag ha dåligt samvete om jag inte ger pengar till tiggare? Jag tycker inte det. Om jag ger till tiggare har jag överhuvudtaget ingen aning om hur den personens situation ser ut. Socialtjänsten administrerar min skatt till att fördela samhällets gemensamma resurser på ett rätt sätt. Det kan vara lätt att ge till en tiggare för att själv känna sig god när man ser personen framför sig. Att betala skatt som också delvis går till människor i nöd, eller till en hjälporganisation, blir mer anonymt. Men jag ser samhällets myndigheter som Guds redskap att på ett rättfärdigt sätt bistå de människor i samhället som behöver stöd.

Allting har två sidor. Jag tror att den kristna förkunnelsen som jag har med mig i bagaget mer talar om skyldigheten att dela med sig till den fattige, än om personens eget ansvar att bidra till sin egen försörjning. Vem har hört någon predikan från 2 Tess 3:10 om att "När vi (Paulus) var hos er, gav vi er också den föreskriften att den som inte vill arbeta inte heller skall äta"? Viktigt att betona ordet VILL. Det finns ju människor som pga. handikapp överhuvudtaget inte kan arbeta. Det finns också tyvärr hinder av arbetspolitiska orsaker. Hur som helst..om man bara talar om rättigheter och inte skyldigheter så får man inte med helheten. Kristendomen blir då “dumsnäll”. Svensken betraktas ju ibland som lite blåögd och lättlurad.

Min egen tolkning av Jesu ord till den rike mannen (Luk 18:22 "Jesus hörde det och sade till honom: Ett fattas dig ännu. Sälj allt vad du äger och dela ut till de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen, och kom sedan och följ mig":) är att få honom att inse att han aldrig i egen kraft har möjlighet att uppfylla Guds krav på människan. Kraven, om än goda för att uppnå ett gott samhälle, är omöjliga att uppfylla helt och fullt. Hur ofta har man inte själv insett att hur man än försökt att göra rätt, så lyckas man ändå inte? Paulus uttrycker ju också detta ”Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" (Rom. 7:19).

Det är liksom meningen för att bli beroende av Guds nåd. Paulus säger ju ”Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves" Gal. 2:21.

Jag kan ändå inte komma ifrån att Guds krav på människan inte skulle påverka mitt förhållningssätt till pengar. Jag tror inte på att utblotta sig själv, eller den svenska nationen, för att utjämna alla skillnader i världen. Då skulle man snart inte kunna stödja någon alls överhuvudtaget.

I Sverige kanske vi inte heller är så rika som det verkar när man ser sig omkring på alla fina bostäder etc. Men vad som kan skilja, enligt min lilla erfarenhet från utlandsvistelse i u-land, är att i ett fattigt land bor man hemma tills man sparat ihop pengar till en egen bostad, som man sedan bygger ev. på föräldrarnas tomt. Det är inget alls självklart att bo i en belånad bostad.

I Sverige är det inte så. Här lånar man ofta maximalt enligt bankens lånelöfte och köper största möjliga bostad. Det innebär att bankerna i princip äger det mesta av svenskarnas bostäder. Bankerna är heller inte så intresserade av att man amorterar på bostaden inom rimlig tid. Då förlorar ju banken ränteinkomster. Vi är kanske inte så rika som det verkar? Kanske man skulle tänka om här. Jag och min make bor på ovanligt liten yta (i svenska ögons mått), inte för att vi inte skulle kunna låna mer pengar och bo på större yta. Men vi vill inte vara belånade upp över öronen. Som nation borde man också tänka så, att inte leva på framtida generationers inkomster.