Min pingstbakgrund

Jag är uppvuxen inom pingst och har från ungdomstiden erfarenhet från den karismatiska rörelsen och trosrörelsen. Idag tillhör jag svenska kyrkan med kanske en i huvudsak luthersk teologisk tillhörighet. Befinner mig i öknen, och har en grubblande läggning på gott och ont. Under min uppväxt var det väldigt annorlunda att vara med inom pingst. Det fanns på 70-talet en ganska negativ syn gentemot pingströrelsen i samhället som jag upplevde som barn. Jag har inte upplevt mina föräldrar (som varit pingstevangelister i sin ungdom) som dömande. Inte heller andra pingstvänner, som ofta är mycket vänliga och varma människor enligt min erfarenhet. Syndakatalogen – att inte få spela fotboll eller se på bio etc, hör till mina föräldrars uppväxterfarenhet inom pingst från 50-talet, och som jag också hört talas om. Bibeln är fantastisk och finns ständigt närvarande och levande inom mig. Men Bibeln/lagen för ju också fördömelse med sig, eftersom man aldrig räcker till. Men det paradoxala är ju att det heller inte är meningen att tro att man någonsin skulle kunna räcka till heller enligt bibelns budskap. Jag tror att just detta är omöjligt att förstå som människa.

Jag tror att det finns två diken. Det ena är att kyrkokristna utifrån sin önskan om att vara snälla och goda medmänniskor, tycker att allt är OK, och att kyrkans uppgift enbart är att vara en alternativ socialtjänst. Det leder inte till någon förändring av människohjärtat som är orsak till mycket av det lidande som man vill avhjälpa. Man ansar grenarna men gräver inte upp roten som är rutten.
Det andra diket är att hela tiden predika om att omvända sig från synden, som blir abstrakt och obegripligt eftersom man gör så gott man kan även som kyrkokristen. Kraven på vad som kan anses som rätt kristet handlande kan ibland bli oändlig, varför många mycket aktiva kristna i ungdomsåren har blivit så utmattade och ”utbrända” att man inte orkar med någon kyrklig gemenskap som medelålders.
Jag tror att mycket visdom finns att hämta i Första Johannesbrev för att hamna rätt på den smala vägen. Då blir fokus rätt.

I denna blogg försöker jag ta upp en del av de frågor för bearbetning som jag själv har gått och grunnat på.