Människan som kreativt skapande varelse

Nu på semestern passar jag på att damma av lite gamla skolarbeten som ligger i en hög. Kan vara bra att skriva ner dem digitalt och spara i datorn. Det första i högen är ett litet arbete, sk. "paper",  som jag skrev på socionomprogrammet inom ämnet arbete och boende. Jag har aldrig läst teologi, men har tyckt det vara kul att ta med lite perspektiv från teologin inom de flesta ämnesområden, även här:

Människan som kreativt skapande i arbete och boende:

Inledning

Johannes Olivegren, arkitekt, beskriver tre mänskliga utvecklingsvågor (1):  Den första vågen är då människan blir bofast efter nomadlivet, den andra vågen orsakas av industrialiseringen och då global handel börjar, 1650 - 1700. Den tredje vågen utvecklas 1950 - 60 då människan mera allmänt inser den globala marknadens, industrialismens och stadstillväxtens faror. För att då den andra vågens människor till fabrikerna och passa maskinernas tider i stället för solens och naturens tidscheman, inrättades bl.a. skolan som skulle fostra de unga att passa tide, följa instruktioner, lyda råd, kunna läsa och skriva, kommunicera och konsumera i industriålderns samhälle. Luther och andra stod till tjänst med lämpliga förmanande moralregler om arbetets värde och betydelse för ett framgångsrikt liv.

Ordet arbetslöshet kom in i språket först i slutet av 1800-talet. Förr var det otänkbart att vara annat än sysselsatt. Då antalet arbetslösa ökar, och mikroteknologin ytterligare kommer att minska antalet fullt sysselsatta, kommer troligen pendeln att slå tillbaka mot den produktionsinriktade synen som varit förhärskande i det västerländska samhället med dess betoning av rikedom, ekonomisk tillväxt och materiella värden. Vi färdas enligt Gorz i riktning mot ett "dualt samhälle", där produktionen kommer att verka för maximal effektivitet, medan individerna i en annan sektor sysslar med annat som inte har med lönearbete att göra men som ger dem mening och tillfredsställelse. (2).

Frågeställning

För en tid sedan samtalade jag med en företagare och en företagsekonom om arbetslivet, de var överens om att dagens arbete leder till förslitningar, stress m.m. och att vi måste gå tillbaka från början för att se hur människan är skapt egentligen för att bygga upp arbetslivet.
Har vi nya möjligheter i den postindustriella "tredje vågen" - tidsåldern, nu när mycket av tidigare arbete är automatiserat, att kunna utveckla ett mer kreativt arbetssätt? Hur ser den kreativt skapande verksamheten ut?

Kreativitet

Enligt psykologen och teologen Erik Ewalds härstammar människans inre drivkraft i att hon är en del av Guds skapelse och dess dynamiska livsprocess. Hon har därför ett behov av att vara kreativ (eng. creation - skapelse). I skapelsen har Gud lagt ner alla gåvor som finns som anlag i alla människor. Tillvaron vilar på evigt fortsatt skapelsedynamik och därför är kreativitet yttersta ontologiska realitet. Att förverkliga sig själv innebär då att förverkliga de gudagivna gåvorna. (3).

I Gamla Testamentet kan man läsa om hur hantverkare uppfylldes av Guds ande för att genom vishet, Förstånd, kunskap och slöjdskicklighet tänka ut konstarbetet i templet. (4).

Industrisamhällets identitetskris

Erich Fromm (1982) skriver om hur samhällsförändringar påverkar individen. Han anser att det moderna samhället befinner sig i en identitetskris som skapats av att dess medlemmar blivit själlösa maskiner, den alienerade människan.
Individen har upphört att vara sig själv, hon har blivit en robot, identisk med miljontals andra robotar i omvärlden. Tidens "stil" är väldiga städer, där individen försvinner, hur höga som berg, ett ständigt hamrande av radio, nya jätterubriker som föreskriver vad som anses viktigt. Den enskilde konfronterar med storheter, vilka han är en småpartikel i jämförelse med. Det återstår bara att falla in i takten som en marscherande soldat eller en arbetare vid det löpande bandet.

I det moderna samhället kännetecknas förhållanden mellan arbetsgivare och anställda av likgiltighet. Bägge begagnar varandra för att tillvarata ekonomiska intressen, båda är medel som tjänar ett syfte och båda är redskap för varandra. Samma saklighet är regel i förhållandet mellan köpman och kund. Kunden är ett föremål som ska behandlas på ett visst sätt, inte en konkret person vars syfte den köpmannen har intresse av att främja. I motsats till medeltidens hantverkare är den moderne fabrikanten inte direkt intresserad av vad hon framställer, han producerar beror i främsta rummet på om marknaden lovar tillräcklig avkastning på det som investeras i ett bestämt varuslag.
I gamla tiders småföretag kände arbetaren sin chef personligen, var förtrogen med hela företaget och kunde överblicka det. Han anställdes och avskedades visserligen efter marknadsläget, men han hade i alla fall ett konkret förhållande til chefen för företaget, vilket gav honom en känsla av samhörighet.
Mannen i ett företag som sysselsätter tusentals arbetare är i en annan situation. Arbetsgivaren har blivit en abstrakt figur som han aldrig får se. "Ledningen" är en anonym makt, som han endast indirekt har att göra med och för vilken han som individ ingenting betyder. (5).
Johannes Olivegren (1) skriver, i överensstämmelse med Fromm, att industrialismens förmåga var att snabbt och mekaniskt producera likadana ting utan närmare kontakt varken med dem som producerade dessa ting eller med dem som senare skulle bruka dem, eller konsumera dem.
Tidigare i människans utveckling var tingen en del av henne. Husgeråden gjorde hon själv. Även andra föremål som hon omgav sig med var en bit av de individer och kollektiv som frambragte dem. Föremålen blev en del av människan själv. Hennes gräns gick inte vid huden. Genom de kläder hon tillverkade, husgeråden, möblerna, byggnaderna reproducerade hon sig själv i sin fysiska omgivning. Överallt kunde hon iaktta sina händers och tankars verk och glädjas åt det hon skapat.
Individen var inbäddad och förankrad i sin närmaste fysiska och sociala omvärld. Ensamhetsupplevelsen torde inte haft stora chanser förrän denna förankring bröts i och med industrialismen. Industrialismen stötte ut människan ur gemenskapen med tingen och den fysiska omvärlden.
Individen får inte gå utanför sin fysiska hudsäck mer än i sina kläder och möbler. Dessa är också industriella massprodukter utan personlig förankring. Till och med det industrialistiska flerfamiljshuset är en isoleringsmaskin, inte en gemensamhetsskapande samhällskonstruktion. Människan har blivit relationslösa ting, separerade i industrialismens anda.

Jag tycker att både Erik Ewalds, Johannes Olivegren och Erich Fromm har en jämförbar syn på människan som skapande varelse, och som jag själv sympatiserar mycket med.
Erich Fromm, som var knuten till Frankfurtsskolan som från grunden var ett marxistiskt forskningsinstitut, grundar sina teorier om människan som skapande varelse, på Marx ungdomsskrifter. Både Marx och Fromm hade judiskt ursprung och var kanske därmed inspirerade av Gamla testamentet, vad gäller människan som kreativ.
Marxismen verkar dock vara lite kluven, då man inte sett så mycket av dessa idéer i öststaterna. Men Frankfurtskolan utvecklade marxismen till en kritisk teori som kritiserade både den existerande marxismen och det kapitalistiska samhället, vilket senare inspirerade 60 - talets "nya vänster", där ur Marx´ungdomsverk, den mänskliga frigörelsens kvalitet lyftes fram. Det var inte i första hand levnadsstandarden eller lönen som utsög arbetarklassen utan lönearbetets alienation.

Frågor som väcks är: Vilka kostnader medför det i både psykisk och fysisk ohälsa att negligera människans behov av skapande verksamhet? Finns det människor som mår bättre av taylorismens enformiga, strukturerade arbetssätt, eller är alla människor av naturen kreativa? Om inte alla har ett kreativt behov, beror detta då på arv eller miljö?

Litteratur:
1. Fant, M och Olivegren J. Ensamliv. Natur och Kultur, Lund -84.
2. Giddens. Sociologi. Studentlitteratur -98.
3. Ewalds, E. Från ångest till kreativitet. Libris -88.
4. 2 Mos. 35: 30-35.
5. Fromm, E. Flykten från friheten. Natur och Kultur, Lund - 82.
6. Fromm, E. Att ha eller att vara. Natur och Kultur, Lund - 80.
7. Asplund, J. Det sociala livets elementära former. Bokförlaget Korpen, Göteborg - 92.

-----------------------------------------

När jag nu läser om mitt gamla skolarbete, så känns kanske en del tankar då som lite "flummiga" men fortfarande intressanta. T.ex. så är det inte i dagsläget så lätt att leva efter medeltida sätt med hantverk. För att upprätthålla det välstånd vi har krävs mer effektiva arbetssätt. Men har det inte gått lite väl långt när vi "måste" ha två heltidslöner i en familj för att upprätthålla välståndet. Har vi det då så mycket bättre jämfört med andra kulturer där ofta bara maken arbetar och hustrun är hemma med barnen? Jovisst har vi det i viss mån bättre, både materiellt och genom bådas delaktighet i samhället, även om jag skulle jag tycka att deltid i viss utsträckning för båda föräldrarna är att föredra framför heltidsarbete. Men vi borde ha en väldigt hög materiell välfärd i jämförelse, men så verkar det inte alltid vara. Kanske är det så att ju mer vi tjänar, ju dyrare blir allting samtidigt.
När jag var yngre kunde det hända att jag sydde kläder, precis som min mamma och mormor, för att det var billigare än att köpa färdigsytt. Men det var längesedan. Dock har jag kvar en hel del hemmasydda kläder (som mamma sytt får jag tillägga - jag är inte lika duktig som hon) som är många år gamla eftersom de har en högre kvalitet. Överlag så känns inte kvalitén på produkter numera som det var tänkt att de skall hålla särskilt många år, eftersom modesvängar gör det onödigt.
Tempot är högt i samhället. En snabb flod av konsumtion genom internet, media, böcker, mode vad gäller kläder, inredning etc. gör att man kan bli sönderstressad på kuppen.
En del yngre människor har stora krav på yrkeslivet, att jobbet skall vara spännande och mer till för dem själva än för dem som de arbetar för. Det är orealistiskt förstås och håller inte i längden. Alla måste vi ju arbeta för att försörja oss. Man kan ju ägna sig åt sina intressen (t.ex. hantverk etc. på fritiden, men i regel inte som yrkesarbete eftersom det inte är kostnadseffektivt i dagens industrisamhället). Jag tror dock att samhället skulle tjäna på att möjliggöra fler deltidsarbeten istället för att tänka i normen att alla skall arbeta 40 timmar i veckan. Däremot tror jag det är en utopi att man skulle tänka sig bibehållen lön. Men om det fanns ett annat tänkesätt ang. ekonomin tror jag inte alls det vore omöjligt att arbeta deltid och ändå ha en hygglig livskvalité.
Varför inte börja med lagstadgad rättighet att arbeta deltid fram till det yngsta barnet fyllt 12 år? Jag läste nyligen en artikel om syskonvåld, att den vanligaste orsaken var frånvaro av föräldrar. I dag finns ingen rättighet att arbeta deltid när barnen fyllt 8 år. Många barn vill inte delta i fritids så länge som möjligheten finns utan går hem själva (vilket många föräldrar också tillåter dem att välja att göra). Jag tror det vore bra för barn och ungdomar att föräldrarna då har möjlighet att komma hem vid tre eller fyra på eftermiddagen istället för fem eller sex på kvällen. Det ger ett mycket lugnare tempo med tid för relationer, bakning, trädgårdsarbete, hantverk, promenader i naturen, filosoferande etc.