Har invandrare rätt att fritt utöva sin religion?

 I bloggen religionsvetenskapliga kommentarer kan man läsa följande artikel:

 http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2012/07/starkt-stod-for-religionsfriheten.html?showComment=1341809391138#c6134984026124207322

"Starkt stöd för religionsfriheten

I SOM-institutets nya rapport I framtidens skugga (Red. Annika Bergström, Lennart Weibull och Henrik Oscarsson, Göteborg 2012) som vi har skrivit om tidigare här på bloggen återfinns dels ett kapitel om världsreligionerna i Sverige och dels ett kapitel om svenskars attityder till invandring. Det senast kapitlet som är författat av professor Marie Demker från Göteborgs universitet visar bland annat att det finns ett stort stöd för mottagandet av invandrare och flyktingar i Sverige. Graden av utbildningsnivå är avgörande och den som har en längre utbildning är generellt sett mer positiv till mottagandet av flyktingar.

Det finns också ett omfattande stöd bland svenskar för religionsfrihet för invandrare enligt rapporten. Demker sammanfattar resultaten genom att skriva: ”63 procent av svenska folket anser att det är helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige” och endast 13 procent anser att påståendet att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är ”helt felaktigt” (s. 97).

De som sympatiserar med Sverigedemokraterna avviker från ovan nämnda mönster och till skillnad från övriga partisympatisörer är dessa negativa till både flyktinginvandring och invandrares möjlighet till religionsfrihet enligt Demker. Endast fyra procent av de tillfrågade i undersökningen skulle dock kunna tänka sig att jobba aktivt för att stoppa invandringen jämfört med 57 procent som skulle tänka sig att engagera sig i arbetet mot rasism. Till skillnad från tidigare undersökning innehåller 2011 års rapport också frågor om invandring som hotbild. Om detta område skriver Demker:

”Resultaten tyder på att det finns en mindre andel svenskar som tydligt uppfattar invandring som ett problem och som hotande samtidigt som man inte heller litar på den svenska mediebilden av invandringens konsekvenser. Av de svarande uppger 10 procent att invandringen är ett hot mot svensk kultur och svenska värden, 16 procent anger att de ”känner många” som tycker att invandringsproblemen är den viktigaste samhällsfrågan och 23 procent litar inte på att svenska medier ger en sanningsenlig bild av invandringens problem.” (s. 100)

Av Sverigedemokraternas sympatisörer anser 90 procent att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värderingar. En negativ attityd till flyktinginvandring samvarierar också med en uppfattning om att invandring är ett samhällsproblem och att media inte berättar ”sanningen” om detta problem. Framför allt är det äldre personer (65-85 år) som omfamnar dessa uppfattningar och de negativa uppfattningarna samvarierar även med längd på utbildning. Sammanfattningsvis pekar Demker på att ”Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser” (s. 103).

Demkers kapitel visar på ett tydligt sätt att den stora majoriteten av svenskar är positiva till invandring och dess konsekvenser. Vad som avses med dess konsekvenser utöver en positiv attityd till religionsfrihet är dock oklart. Samtidigt är det tydligt att ett mindre antal svenskar – i huvudsak de som sympatiserar med Sverigedemokraterna – är negativa till samma utveckling. Dessa tenderar i högre utsträckning vara negativa till medias bevakning av frågor som uppfattas röra invandring och dess konsekvenser. Samtidigt som det finns en utbredd skepsis gentemot media bland denna population är det rimligt att anta att det är de som sympatiserar med invandringsfientliga åsikter som också tar del i diskussioner och kommentarfält i sociala media när dessa frågor debatteras. Huruvida detta antagande är korrekt eller inte är en viktig forskningsuppgift inför framtiden. Kanske SOM-institutet skulle kunna infoga ett antal frågor som rör detta fält i nästa års undersökning. 

Avslutningsvis tycks det vara den stora majoritetens tystnad som skapar en känsla av att negativa uppfattningar gentemot invandrare och deras religionsutövning dominerar. Hur kommer det sig att den stora majoritetens åsikter sällan framkommer i media och vilka effekt har denna tystnad på det offentliga samtalet? Så vem representerar vem i den mediala och samhälleliga debatten?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet"
 

Mina reflektioner är att den stora majoritetens tystnad kan bero på att vi redan har en större invandring än våra grannländer, och därför inte protesterar mot för lite invandring. Sedan tror jag att frågeställningen är för allmän. Man kan vara positiv mot inflyttning av folk från andra länder, som bidrar till den svenska ekonomin och som är allmänt trevliga och skötsamma, samtidigt som man kan vara negativ till inflyttning av folk som inte bidrar till ekonomin, eller som inte vill följa svenska lagar.

Frågeställningen om invandrare fritt skall kunna utöva sin religion, är också för vagt ställd. Menar man rätten att utöva sharialagar i Sverige?

Själv har jag träffat invandrare som uttryckt att de flyttat från det religiösa förtrycket i hemlandet, för att sedan mötas av samma förtryck från hemlandets religiösa i Sverige. Svenska samhället har inte underlättat för dem att slippa ifrån detta. I Sverige tar man ofta för givet att alla muslimer önskar samlas i en moské med vilken inriktning av Islam som helst (t.ex. Saudi-arabisk wahabism, som är den strängaste formen). Jag har den erfarenheten att åtskilliga muslimer hellre går in i en svensk kyrka, än till en moské. Diskussionen om skolavslutningar skall få föras i kyrkor, brukar föras av svenskar som säger sig tala för muslimerna, men inte av muslimerna själva. Muslimerna har det inte lätt om de vill byta religion, vilket är förenat med dödsstraff enligt Koranen.