Vad är fattigdom?

1 Tess 5:18   "och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus."


Två socialsekreterare har prövat en månad att leva på försörjningsstödsnormen  här och känt sig väldigt stressade att inte kunna leva "som vanligt". Så har jag själv levt under väldigt många år, dock med inkomster från arbete eller CSN-lån. Anledningen har bl.a. varit för hög hyra etc. (svårt hitta billig lägenhet), deltidsarbete och att jag har flera barn. De unga socialsekreterarna har nog inte kommit in i stadiet med familjeliv, utan är troligen vana att använda sin, får man förmoda, heltidslön, på enbart sig själva, eftersom de inte alls kan leva "som vanligt" när de handlar mat för endast 56 kr/dag.
Jag kan hålla med om att det är mer stressande att vara fattig, än att inte behöva bekymra sig om inkomsterna räcker till utgifterna. Det är också stressande att inte ha råd att resa till nära anhöriga så ofta som man skulle vilja. För dem som har försörjningsstöd, räcker inte alltid pengarna om man har lån, eftersom det inte tas hänsyn till lån inom normen för försörjningsstöd.
Under den tidsperiod i livet då jag haft betydligt mindre pengar att röra mig med än om jag gått till socialen,  så har jag ändå inte tyckt att det varit så bekymmersamt som det ofta beskrivs i media. En del anser inte att man kan leva med 56 kr/dag för mat (för en person). För mig är det inget problem alls, så länge man lagar sin mat själv så är det en normal budget. Nu när jag har det bättre, behöver jag inte mer pengar till matkontot än så. Dock amorterar jag ganska rejält på bostadslån.

Varför talar inte media istället om de verkligt stora problemen, att människor med vana att konsumera hysteriskt inte är förberedda att klara en ekonomisk kris utan att bli stressade? Vad händer om räntorna blir lika höga som de var i min ungdom (ca 15 %) för människor som har flera miljoner i lån på sina hus? Vågar man ens tänka på hur stressad man skulle bli då? Vad händer om man då tvingas sälja sin bostad med kvarstående skuld att betala på? Är inte detta större problem att diskutera i media?

Fattigdom är så mycket mer än pengar. Visst är det torftigt att vara så fattig att man inte har råd att åka buss för att hälsa på sina kompisar, eller har råd att köpa en cykel att färdas med. Och visst är det torftigt att inte har råd att gå till simhallen eller något annat som man tycker är roligt. Så har jag levt. Men jag har tänkt att då tar jag en promenad istället och inte sett det som något större problem. Jag har också cyklat i 15 minusgrader mitt i natten för att pengarna inte räckt till bussen. Men då hade jag en ekonomi som kraftigt understeg normalt försörjningsstöd.

Fattigdom kan mätas på annat sätt. Det finns själslig fattigdom och socialt utanförskap. När man inte har råd att besöka sina nära och kära upplevs fattigdomen som tärande. Men ännu värre - om man inte har några nära och kära. Det mest värdefulla i livet är gratis sägs det. Det är inget välstånd i ett samhälle så länge alla invånare inte är delaktiga i samhället. Att känna att man inte behövs på arbetsmarknaden upplevs för många som ett betydligt större problem än att inte ha råd att äta ute på restauranger som det måste innebära om man inte får ihop en matbudget för en person med 56 kr/dag, 1680 kr/månad som är helt i linje med konsumentverkets kostnadsberäkning.

I många länder som vi betraktar som fattiga är det självklart att äga sitt hus, om än ett mycket enkelt sådant. I vårt land ägs det mesta av banken. Det vi ser av rikedom är därför till stor del ett luftslott. Så länge vi både som nation och individuellt är skuldsatta upp över öronen är man inte fri. Måtte man se detta och bekymra sig mer om lånekarusellen och den höga konsumtionen, än om att inte ha råd att äta för mer än 56 kr/dagen.