Mimmis teologiska frågor: 2016

Måste en god kristen vara för fri invandring?

Tidningen Världenidag skriver att kristna är oense i frågan om för eller emot fri invandring.
I en diskussion bör man definiera vad man menar. Med fri invandring, menar Micael Greenholm faktiskt totalt fri invandring med helt öppna gränser. (Här handlar det alltså inte om någon reglerad invandring av människor som flyr från krig). Det är ju i och för sig en snäll hållning, och som kristen är man ju starkt fostrad att vara snäll. Sedan kan man ju ifrågasätta om det är särskilt snällt att ha öppna landsgränser med fri invandring för ALLA från hela världen som faktiskt förespråkas som vill bo här. Vad skulle detta innebära? Inom extremliberalismen skall ju alla klara sig själva, eller få hjälp av frivilliga men inte av staten. Skall folk ligga på gatorna sjuka och fattiga, vilket det logiskt sett innebär med fria gränser utan något samhällsstöd. Extremliberalerna anser ju även att man t.o.m skall betala sin skolgång själv, så någon utbildning finns ju heller inte för de som inte kan försörja sig. Och vad händer när de röstar. Nöjer man sig då med att leva på lite ris, som en del extremliberaler anser att de ju är vana vid - och varför skulle de göra de om man har möjlighet att ändra på detta politiskt?? (Detta är en liten utvikning ur den politiska allmänna debatten som inte skall tillskrivas Greenholm).

I den kristna debatten har framförts frågor som att "varför skall vi i det rika Sverige ha det bättre än andra i världen" - alltså är åsikten att vi bör dela med oss till alla fattiga i hela världen ända tills vi är lika fattiga som resten av världen. Det framförs att rättvisa innebär total ekonomisk utjämning. Något som inte ens är möjligt om vi skulle t.ex. ha en filippinsk lön på en tusenlapp i månaden. Att det kostar mer i Sverige att t.ex. bygga ett hus än i Filippinerna där ett hus kan byggas för en tusenlapp per kvadratmeter, har ingen som helst betydelse i debatten har jag sett - utan rättvisa anses vara att man tjänar lika mycket i hela världen oavsett kostnader. Problem i sammanhanget är också att vi är skuldsatta upp över öronen, med vårt ekonomiska lånesystem - vilket i och för sig inte borde vara så om vi b.l.a. amorterade/sparade/inte byggde för stora bostäder - i stället för att överkonsumera. Sedan borde man definiera vad man menar med rättvisa. Skall alla tjäna lika mycket, oavsett omkostnader i landet, hur mycket man försakat i inkomster när man studerat, hur många timmar man arbetar i hushållet totalt - det uppges ju att vi i Sverige arbetar ovanligt mycket genom att de flesta kvinnor lönearbetar. Är det rättvist att ha en hög pensionsålder och samtidigt sponsra länder som har en lägre pensionsålder? Mäts rättvisa enbart i pengar? Är inte det en materialistisk syn???

Det tar verkligen emot som kristen att säga nej och sätta gränser. Därför är det en relevant fråga att ställa sig om det verkligen är kristendom att inte kunna säga nej eller sätta gränser? Jag har mött kristna som blivit svårt sargade efter att inte ha kunnat sätta stopp för bedragare eller komma ifrån destruktiva relationer p.g.a. kristna föreställningar av snällhet/ständig förlåtelse etc.

Som kristen är det självklart att vilja göra gott mot sin nästa. Men finns det någon gräns för godheten? Var går i så fall den gränsen? Kan man göra prioriteringar som kristen? Har man mer ansvar för sig själv och sin familj, sina vänner, grannar, sitt land - eller skall man sprida ut resurserna (så länge man har några resurser överhuvudtaget...) åt alla i hela världen som har större behov än man själv och de närmaste har? Är det inte då bäst att ge bort allt på en gång så man blir fattig så fort som möjligt? Vad har man då sedan att dela med sig av.... och finns det längre något incitament till att anstränga sig, studera och jobba överhuvudtaget??

Det sägs att den som inte är vänster när denna är ung inte har något hjärta och att den som inte är höger när denne är äldre inte har något hjärna. Själv tror jag både på att hjärtat och hjärnan måste vara med, men jag kan inte se att hjärnan alltid hänger med i den kristna debatten där hjärtat ofta har högsta prioritet. Nu finns det ju kristna principer som inte alltid är helt logiska. T.ex. att den som ger får mer tillbaka, medan den som håller inne får mindre tillbaka. Så fungerar bl.a. kärleken. Men det finns ändå en logik i detta som man ändå på nått sett kan förstå, och så länge hjärnan får vara med är det ju OK. Men jag blir beklämd av att höra vittnesbörd i kyrkan om hur man gett bort allt man fått av sina föräldrar till någon fattig, och sedan fick nya pengar på något oväntat sätt - undrar vad föräldrarna kände inför att ha jobbat och sparat ihop pengar som barnen gav bort, och om det är någon kristen naturlag att därefter få tillbaka nya pengar efter att ha givit bort de man hade (något som bedrägerimirakelpredikanter vill lura människor att tro när de tar in s.k. kärleksoffer direkt till mirakelpredikanten - något som jag vill tillägga är ovanligt i Sverige). Men om det inte finns några gränser för givandet eller för hur mycket man anses böra försaka av det materiella till förmån för hela världens fattigdom, så kan jag logiskt sett inte se annat än att man som kristen förr eller senare, blir utbränd och förhärdad och det är verkligen inte något gott. Därför lägger jag här ut det som Olof Edsinger bidragit i denna debatt som jag anser är LIVSVIKTIG kunskap för alla kristna:

Analys av Olof Edsinger

Olof Edsinger | 20 juni, 2016

Jag högaktar Micael Grenholm för hans engagemang för invandrare, tiggare och andra utsatta människor. Men intervjun med honom i dagens Världen idag gör ändå att jag vill problematisera några av de påståenden som Grenholm kommer med. Jag gör det för att han har blivit en så pass viktig opinionsbildare i frågor som har med migration och kristen tro att göra. Men jag gör det också för att jag menar att en del av hans påståenden – hur fina de än kan verka – riskerar att få motsatt effekt. Ett politiskt program som inte är genomförbart må låta tilltalande i många kristnas öron, men samtidigt riskerar det att skapa polariseringar som öppnar för helt andra krafter än dem som man från början hade avsikten att stödja. Idealism kan i förlängningen vara något farligt.
Innan jag kommenterar de enskilda frågorna vill jag dock säga att jag i likhet med Grenholm är en stor vän av såväl generositet som en enkel livsstil. Detta gäller både från samhällets och kyrkans sida, men som kristna har vi ju ett särskilt ansvar för detta eftersom vi följer den Herre som sa att ”det är saligare att giva än att taga” (Apg 20:35). På det privatekonomiska planet anser jag därför att vi alla bör ge tionde av vår inkomst, och gärna betydligt mer. Vi bör också göra vad vi kan för att stödja människor i nöd.
Men den här världen är också en komplicerad plats, och det är insikten om denna komplexitet som jag till stora delar saknar i intervjun med Micael Grenholm. I det följande vill jag därför dela med mig av några reflektioner angående detta. För enkelhets skull utgår jag från några citat direkt ur artikeln.
Att behandla invandrare och infödda på samma sätt
Grenholm säger: ”En princip som är tydlig i Bibeln är att man inte ska behandla invandrare och infödda olika, det är centralt. Invandraren ska inte förtryckas utan ska betraktas som infödd.”
På ett plan är förstås detta helt sant. Personer som har rätt att bo i vårt land och som från början kommer från ett annat land ska inte utsättas för någon negativ särbehandling. Främlingsfientlighet och rasism är förkastligt ur ett kristet perspektiv. Men samtidigt gäller det att hålla tungan rätt i mun när det gäller detta. För detta är ju inte samma sak som att alla människor skulle ha rätt till det sociala skyddsnät som vi i Sverige har byggt upp.
Varför inte? Låt mig ge tre skäl:
1) För att det på sikt skulle göra hela den svenska välfärdsstaten omöjlig. Man kan inte betala ut mer än man får in, och om fler ska dela på kakan innebär det antingen att alla får en mindre bit eller att man måste höja statens intäkter. Men eftersom skattehöjningar tenderar att minska människors vilja att jobba och ta risker, visar erfarenheten att ett högt skattetryck snarast får motsatt effekt: att hela kakan minskar. Det är därför den borgerliga regeringen införde de så kallade jobbskatteavdragen, som paradoxalt nog ökade statens sammanlagda skatteintäkter. Annorlunda uttryckt: välfärdssystemet så som vi nu känner det skulle med en sådan politik behöva monteras ned – om inte helt, så i alla fall delvis.
Detta är naturligtvis fullt möjligt. Det finns ingen naturlag som säger att ett system som man en gång har byggt upp måste bevaras också inför framtiden. Men innan vi går så långt som till att avskaffa den svenska välfärdsstaten måste vi rimligen söka stöd för detta från den svenska befolkningen i stort. Och personligen är jag säker på vad resultatet av en sådan omröstning skulle bli: ett rungande ”nej”.
Dessutom är det ju så att alternativet till en gemensamt finansierad välfärd rimligen måste vara mer av ett klansamhälle, där man tar ekonomiskt ansvar inom sin släkt eller sociala grupp. Så fungerar det i många u-länder – men mig veterligt inte i några i-länder. Och att övergå till ett sådant system i ett land som enligt internationella undersökningar har världens mest individualistiska befolkning är knappast någon enkel match.
Nu är ju Grenholm idealist, så jag tänker mig att hans egen respons på dessa båda invändningar skulle vara att ”även om det är politiskt svårgenomförbart är det detta samhälle som vi som kristna behöver sträva mot”. Men är det verkligen så? Kan man inte tvärtom tänka att vi som kristna bär på en gudsrikesvision som vi så långt som det är möjligt vill förkroppsliga i församlingen, men som vi faktiskt inte försöker driva igenom med politiska medel? Det är denna linje som Martin Kroon verkar driva i samma artikel.
För egen del skulle jag också vilja tillägga: är det rimligt att hävda att man är ”mindre kristen” om man inte tycker att ovanstående scenarior är rimliga ens att sträva emot, just för att de framstår som så orealistiska i den värld vi nu lever i? Är ett ”kristet” förhållningssätt så utopiskt att det i praktiken är omöjligt att genomföra? Och har då kristna över huvud taget i politiken att göra? Eller kräver det kanske en revolution för att kunna genomföras? Och vad skiljer i så fall kristen tro från kommunism (eller andra politiska utopier) som hittills bara har kunnat genomdrivas med våld?
Problemen med nya inkomstkällor
2) Om vi dramatiskt vill öka invandringen utan att dra ned på den generella välfärden återstår förstås en annan möjlighet, och det är att finna helt nya inkomstkällor. Om man avfärdar en generell skattehöjning brukar de vanligaste förslagen vara antingen att chockhöja skatten för de grupper som är särskilt rika, eller att ta pengar från de storbanker som på senare tid har kunnat göra stora vinster.
Men även här finns det betydande problem. Till exempel kan vi vara säkra på att en skattehöjning för våra rikaste medborgare skulle leda till att dessa helt enkelt flyttar sig själva och/eller sina pengar utomlands. Och angående storbankerna skulle ett statligt ingrepp i dessas ekonomi leda till en snedvridning av konkurrensen som rimligen måste betraktas som väldigt orättvis – förutsatt att inte precis alla banker och låneinstitut fick samma pålagor. (Ett alternativ hade förstås varit att göra bankerna återbetalningsskyldiga för det statliga stöd som de fick under finanskrisen, något jag själv gärna hade sett. Men tyvärr ställde man inte detta krav när det begav sig, och det är svårt att komma med sådana anspråk i efterhand.)
3) Till detta måste vi förstås lägga den principiella frågan om det är rättfärdigt att på det sätt som vi här talar om ”bestraffa” företagande och vinstdrivande verksamhet. Kristen generositet skiljer sig som bekant från kommunism i det att den förra är frivillig medan den senare är framtvingad. Och framtvingad generositet tenderar att få en väldigt besk eftersmak, både genom den bitterhet den skapar och genom de störningar den orsakar för marknaden i stort. I klartext: Att tvinga framgångsrika företagare och banker att mot sin vilja betala för en fri invandring riskerar att skapa helt nya problem för den gemensamma ekonomin. Och vad gör vi den dagen då bankerna inte längre går med vinst – var ska vi då ta pengarna ifrån?
Trots detta säger Grenholm: ”Månaden innan Stefan Löfven sa att vi inte har kapacitet att ta emot lika många flyktingar så slogs det fast att Sverige har världens sjätte rikaste befolkning. Det är en imaginär kapacitetsbegränsning som alla europeiska länder talar om.”
Min invändning mot detta är alltså det som jag har redogjort för i 1–3 ovan: Om fler ska dela på kakan utan att samtidigt vara med och bidra till den, kommer kakan obönhörligt att minska. Det är detta jag menar med en nedmontering av välfärdsstaten. Och även om Sverige är ett rikt land brukar det inte bli särskilt bra när man tvingar av människor/företag/banker pengar mot sin vilja. Personligen har jag också svårt att se det här som ett särskilt ”kristet” förfaringssätt. Snarare låter det som en kombination av kommunism och diktatorsfasoner. Självklart med goda motiv – men även många av kommunistdiktaturerna hade väl goda motiv?
Fri invandring förr och nu
Men använder jag inte dubbla måttstockar här? Kan inte dagens flyktingströmmar liknas vid den migrationsvåg som under 1800-talet rörde sig från fattig-Sverige till Amerika? Och om vi anser att den var befogad, med vilken rätt undanhåller vi dagens migranter att söka sin lycka i Sverige?
Det man glömmer när man använder sig av detta och liknande argument är att 1800-talssvenskarna kom till ett helt annat samhälle än vårt. (Samma sak kan för övrigt sägas om migrationen på Bibelns tid.) Amerika var visserligen ”möjligheternas land” – men ansvaret för att ta vara på dessa möjligheter låg ändå på individen. Det var genom hårt arbete och pionjäranda som man kunde bygga sig själv en framtid, och det fanns inte några färdiga välfärdssystem att kliva in i. En parallell till våra förfäders amerikaresor vore alltså snarast att säga till dem som i dag kommer till Sverige att ”varsågod och kom, vi har obebyggd mark i Norrlands inland där du kan försörja dig genom att med egna händer bygga en stuga och bruka jorden”. Jag är knappast den ende som finner en sådan strategi orealistisk.
Men trots detta tycks alltså Micael Grenholm argumentera för en helt fri invandring. På reporterns fråga om inte en ”reglerad invandring” ändå är att föredra får han som svar: ”Då säger man att man ska ta emot vissa men inte alla. Det handlar om att deportera människor till krig, förtryck och förföljelse. Sådana utvisningar skulle man sällan själv vilja utsätta sig eller sina barn för. De flesta vill inte tvingas mot sin vilja till något som är farligt, så bara utifrån den gyllene regeln (’Allt vad ni vill att andra ska göra er, det ska ni göra dem’) blir det fel.”
Lite tidigare säger han till och med: ”Utifrån biblisk moral och någorlunda korrekt verklighetsuppfattning, kan man inte [sic!] vända sig mot migration från fattiga, krisdrabbade länder till rika, stabila länder.”
Min respons på detta är följande:
1) Det är faktiskt inte möjligt med en totalt fri invandring. Det finns miljontals människor som skulle vilja komma till Sverige om det var möjligt att här – utan motprestation – få del av det svenska välfärdssystemet. Och som jag redan har försökt visa skulle systemet i ett sådant läge klappa ihop. På vilket sätt är detta ”kristet”?
2) Även när det gäller de invandrargrupper som Grenholm specifikt nämner – människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse – måste vi få en jämnare fördelning av mottagandet från de övriga europeiska länderna. Jag delar frustrationen över att detta hittills inte har fungerat, men fri invandring till Sverige med ett i övrigt restriktivt Europa är helt enkelt ett alltför riskabelt alternativ. Och då inte bara av ekonomiska skäl, utan lika mycket av integrationspolitiska skäl. I längden är det ju extremt destruktivt med stora grupper som lever utan nära kontakt med majoritetskulturen, utan jobb och i värsta fall utan att ha någonting alls att göra. För att inte tala om de spänningar som tenderar att uppstå mellan infödda och utrikes födda, om de senare uppfattas överutnyttja ett system som de förra har byggt upp.
3) Alternativet som jag ser det är därför att inom rimliga gränser bevilja uppehållstillstånd till särskilt utsatta grupper, men att i övrigt satsa betydligt mer på mottagandet av krigsflyktingar i de aktuella ländernas närområde. Enligt vissa beräkningar kommer Sveriges nuvarande flyktingmottagande att kosta mer än FN:s totala stöd till världens alla flyktingläger. Ett stöd som dessutom är kraftigt underfinansierat. Är detta verkligen rimligt? Är det alltså mer kärleksfullt att ge 100 personer ”all inclusive” i Sverige än att genom flyktingläger ge grundläggande förutsättningar för 1 000 personer, med målet att de så snart som möjligt ska kunna återvända till sina ursprungsländer?
Till detta kan läggas den nöd som präglar helt andra grupper än dem som just nu lyckas ta sig till våra europeiska gränser. I stora delar av östra Afrika pågår exempelvis en gigantisk svältkatastrof, och även där kommer rapporter om såväl stort lidande som bristande resurser. Borde vi inte satsa betydligt mer på denna nöd, som måste beskrivas som minst lika akut som den som många av våra nuvarande flyktingar flyr ifrån? Eller är det kanske ”mer kristet” att satsa resurser på dem som har tagit sig hit (och alltså har haft råd att betala för detta) än på dem som aldrig skulle ha en chans att finansiera ett sådant företag? Min poäng med detta är inte att avvägningen skulle vara enkel, utan att det inte är självklart var våra pengar faktiskt gör störst nytta.
Mot detta antar jag att Grenholm skulle invända det han säger i intervjun: att vi inte ska spela ut ”bistånd mot gästfrihet”. Men då kvarstår ju ändå frågan om finansieringen. Och som jag visar här ovan finns det stora problem både med skattehöjningar och bestraffande av vinstdrivande verksamhet. På lång sikt tenderar det helt enkelt att få hela ekonomin att gå i baklås, och då saknar vi ändå de resurser som vi skulle använda för att finansiera flyktingmottagandet. Tänk Venezuela …
Vad är rättvisa?
I slutändan kan man nog säga att de avvägningar som jag här försöker peka på har med vår generella syn på vad som är ”rättvist” att göra. Det är förstås sant att de flesta skulle vilja födas i ett land utan krig och med ett politiskt system som gör det möjligt för människor att leva fritt och utan fruktan. I den meningen är det djupt orättvist att jag själv har blivit född i Sverige, medan andra har blivit födda i exempelvis Syrien, Eritrea eller Nordkorea. (Även om många som bor där förstås älskar sin kultur, och i den meningen inte alls har något intresse av att flytta till Sverige.)
Men som bekant finns det inte någon magisk formel som kan ändra på denna typ av orättvisa. Att tömma alla länder med förtryckarregimer för att i stället förflytta hela befolkningen till rika och starka demokratier är förstås omöjligt. Och även om det skulle gå skulle det i förlängningen rasera den stabilitet som i dag kännetecknar våra västerländska demokratier, eftersom det med nödvändighet skulle exportera dessa ”problemländers” konflikter till oss andra. Något som för övrigt redan håller på att ske i stora delar av Europa.
Varje land måste därför lösa sina egna problem. Däremot är det viktigt att övriga länder bistår i detta arbete, och det är ju bland annat därför som vi har ett sådant organ som FN. Det faktum att FN fungerar så dåligt illustrerar samtidigt hur komplicerade dessa frågor är. Ett alternativ vore förstås en världsregering, som dikterar villkoren för alla världens länder. Men inte minst som kristna har vi skäl att frukta för ett sådant scenario. En världsregering med sådan makt att den kunde tvinga alla länder att leva i fred skulle ju kräva sådana långtgående befogenheter att det vore svårt att inte likställa den med det apokalyptiska odjuret.
Återstår alltså att faktiskt försöka göra vad vi kan genom de organ som står till vårt förfogande – i första hand FN och EU. Och framför allt: att fortsätta verka för mission och evangelisation, till upprättelse för såväl individer som nationer. Just detta bör därför också vara den kristna kyrkans huvudprioritet. Bara förvandlade hjärtan kan ju på djupet hela den här världens trasighet.
Några konkreta förslag
Nu förstår jag att det här kan låta på tok för defensivt. Världen är ju så full av lidande människor! Men att inte propagera för fri invandring och öppna gränser är faktiskt inte detsamma som att inte göra någonting alls. Låt mig därför få avsluta med ett antal konkreta förslag, som jag personligen tycker går alldeles utmärkt att kombinera (och i vissa fall även härleda) från min kristna tro:
1) Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva fly vare sig från krig eller svält. Dels genom katastrofbistånd, dels genom stöd till sådana projekt som i längden gör att samhällen och ekonomier kan utvecklas i rätt riktning. Inte minst stöd till ett fungerande företagsklimat har faktiskt visat sig vara en effektiv åtgärd – det är ju så som den gemensamma välfärden kan utökas på plats.
2) Så långt som det är möjligt bör vi i detta arbete använda oss av organ som FN och EU, som trots allt har kommit till med bland annat detta syfte.
3) Vi bör även fortsätta att sätta press på övriga EU-länder, för att på så sätt fördela ansvaret för de människor som just nu söker sig till Europa.
4) De människor som trots allt kommer till Sverige – antingen tillfälligt i väntan på asylprövning, eller som har beviljats asyl – bör få det varmast tänkbara mottagandet. Både som kristna och som medmänniskor har vi ett ansvar dels att möta tillfälliga besökare med värme, dels att hjälpa människor med permanent uppehållstillstånd till en god integration.
5) Som kristna har vi självklart också en kallelse att dela evangeliet med dessa människor, oavsett hur länge de får stanna i vårt land. Parallellt med detta ska vi även verka för en fortsatt och fördjupad förvandling av världens alla nationer genom mission och evangelisation.
6) När flyktingströmmarna blir så stora att vi inte mäktar med dem utifrån vårt nuvarande samhällssystem får vi se det som en morot att kraftsamla för att skapa drägligare villkor i de krisdrabbade ländernas närområden – om inte annat för att behovet av att ta sig till Väst ska upplevas som mindre akut.
7) Redan utifrån vår nuvarande situation behöver vi även verka för ett systemskifte på så sätt att vi introducerar enklare (och lägre betalda) jobb, enklare bostäder med mera. Detta för att undvika det utanförskap som just nu riskerar att uppstå för de människor som inte har vad som krävs för att ta sig in på den svenska jobb- och bostadsmarknaden.
För fortsatt läsning
Som ni märker blev det här mitt klart längsta blogginlägg hittills. Och ändå finns det gott om lösa trådar som jag tyvärr inte har kunnat nysta i här och nu. Just detta illustrerar å andra sidan dessa frågors komplexitet. Och det visar varför vi inte kan nöja oss med en retorik som får det att låta som att det i själva verket är lätt att avgöra vad som är ett kristet förhållningssätt i dessa frågor.
Om du vill läsa mer av vad jag själv har skrivit på temat får du gärna kolla in några av mina tidigare inlägg på opinionsbloggen: Kristen tro kontra snällism, Migrationsströmmar, nybyggaranda och Kristina från Duvemåla, Motmedlet mot Front National, samt Låglönejobb – gränsen för vår solidaritet? Även min krönika Är den kristna tron regeringsduglig? kan vara värd att läsa i anslutning till detta.

Kategori: Opinionsbloggen

Om författaren (Profil)

Teolog, bibellärare och samhällsdebattör. Författare till ett dussintal böcker om Bibeln och det kristna livet. Kursföreståndare för distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår.

Olof Edsingers svar till Micael Greenholm

Postat: 23 juni, 2016 av olofedsinger i Insändare & Debatt

Jag och Micael Grenholm tävlar visst i att skriva långa resonerande inlägg, och jag får börja med att uttrycka min beundran för er som trots allt orkar ta er igenom våra texter.
Samtidigt är jag knappast den ende som känner frustration över Micaels tonläge. Att han beskyller mig för ”väldigt många argumentationsfel” som bara är effektiva ”på ett emotionellt plan” kan jag väl ta. Mer besvärad blir jag över att han hävdar att hans egen hållning är ”det moraliskt riktiga från ett bibliskt perspektiv” och att jag själv därmed ”debatterar … mot Gud”. Det är inga små anspråk, och de vittnar knappast om vare sig ödmjukhet eller insikt om dessa frågors komplexitet. När Grenholm dessutom avslutar sin text med att ”den position [jag] tar … är otroligt oförenligt med att följa en Herre som själv var flykting” blir det närmast övertydligt att dialog egentligen är överflödig. Grenholm vet ju bäst, och jag själv är förtappad.
Redan så här i början kan jag därför säga att jag INTE menar mig veta bäst i dessa frågor. Tvärtom tycker jag faktiskt att de är jättesvåra. Och det är just därför som Grenholms tvärsäkra och självrättfärdiga hållning provocerar mig.
Bristfälliga återgivningar av mina argument
En annan sak som stör mig när jag läser hans text är att en hel del av de argumentationslinjer som han tillskriver mig inte är mina egna formuleringar eller nyanseringar. Till exempel sammanfattar han mina skäl för att inte sätta likhetstecken mellan å ena sidan Bibelns maning att behandla invandrare och infödda på ett likvärdigt sätt, och å andra sidan full tillgång till de svenska välfärdssystemen, på följande sätt:

det gör den svenska välfärdsstaten omöjlig och att försöka avskaffa eller ändra den är närmast diktatoriskt tänkande som strider mot befolkningens vilja;
vi kan inte beskatta rika individer och banker mer än i nuläget till att betala för invandrares välfärd;
och vi ska inte försöka öka finansieringen av välfärdsstaten genom att bestraffa vinstdrivande verksamhet.

Men förutom att Grenholm i nästa mening påstår att jag därmed debatterar mot Gud, är det här en väldigt orättvisande sammanfattning av vad jag säger. I dessa frågor är det nämligen just nyanserna som räknas. Några exempel:
Angående 1 pekar jag dels på att det knappast är möjligt att på demokratisk väg driva igenom en så radikal försämring av den allmänna välfärden. Här talar vi ju inte bara om några mindre kronor i plånboken eller några färre föräldradagar, utan hela sektorer av den generella välfärden som måste tas bort. (Tänk: ingen gemensam äldrevård, alla får ta hand om sina åldrande föräldrar; inga pengar till stödpersoner åt våra multihandikappade; mångdubbelt längre köer till att bli opererad på sjukhuset – etcetera.) Som jag också skriver skulle detta i praktiken tvinga oss tillbaka till ett gammaldags klansamhälle, där var och en tar hand om sin egen släkt, något som jag själv tror skulle bli väldigt svårt i den individualistiska kultur som vi i dag lever i.
Angående 2 säger jag inte att vi inte ”kan” beskatta individer och banker mer. Vad jag däremot säger är att detta i en global ekonomi kommer att leda till en sådan person- och kapitalflykt att det i slutändan skulle motverka sitt eget syfte. Och vad har vi då vunnit, annat än några käcka slagord? (Vissa på FB dömer ut detta som ”konservativ” politik. Men jag har svårt att se att detta sakförhållande skulle förändras om jag i stället kallade mig socialist?)
Angående 3 är mitt resonemang likartat.
Olika syn på begreppet ”bibliskt”
Men nu är det ju inte ovanstående punkter som är huvudfrågan. Grenholm skriver: ”Edsingers påstående om att den bibliska likabehandlingen inte gäller på ett socioekonomiskt plan behöver exegetiskt stöd, något han inte ger.” Men detta, menar jag, är bara sant om man tänker utifrån Grenholms på förhand givna premisser. T ex har jag svårt att tolka honom på annat sätt än att principerna för GT:s teokrati är fullt ut överförbara, inte bara på den kristna församlingen, utan faktiskt också på den sekulära svenska staten. Något som jag själv menar är fullkomligt ohållbart – och faktiskt obibliskt. I motsats till vad Grenholm verkar anse ger oss nämligen inte NT något konkret politiskt program.
På FB förtydligar Grenholm att ”Edsingers misstag är att han argumenterar mot min tes om att biblisk moral inte motsätter sig migration från fattiga till rika länder utan att ge något argument för varför det skulle vara bibliskt acceptabelt att utvisa människor från rika till fattiga länder.” Men detta är faktiskt att vända på hela frågan. Jag menar inte alls att biblisk moral ”motsätter sig migration från fattiga till rika länder”. Däremot vänder jag mig emot Grenholms påstående att biblisk moral kräver migration (eller snarare: fri invandring) från fattiga till rika länder. Och det är faktiskt något helt annat.
Fortsättningsvis pekar Grenholm på att invandrarna i det gamla Israel ”gavs särskilda förmåner såsom tionde och rätt att plocka ax från åkrarna”. Men detta är väl knappast att likställa med hans eget förslag om fri invandring och fri tillgång till hela det svenska välfärdssystemet? Dessutom kvarstår grundfrågan om man verkligen kan likställa en konkret lagstiftning i teokratin Israel med likaledes konkret lagstiftning i den sekulära staten Sverige.
Låt oss snacka politik – och kolla lite i backspegeln
Grenholm fortsätter att framställa min argumentation på ett i mitt tycke missvisande sätt, bl a när han säger att mitt problem med fri invandring är att det ”luktar kommunism och diktatur” och att ”det enda kristna alternativ som kvarstår att bevara välfärdsstaten för tid och evighet genom att inte ta emot så många invandrare”. Men mitt problem med Grenholms politiska ideer är ju inte att de ”luktar kommunism” – utan att kommunismen bevisligen inte fungerar! När man tar bort incitamenten för investeringar, för att betala skatt etc får man helt enkelt en snabbt krympande ekonomi – och då kan vi naturligtvis inte samtidigt finansiera en snabbt ökande invandring.
Här kan vi ju också lära en del av erfarenheterna från 70- och 80-talets biståndspolitik, där det visade sig att ösandet av pengar in i u-ländernas ekonomier fick ett antal mycket olyckliga följder, såsom: det satte det lokala näringslivet ur spel, det sköt politiska reformer på framtiden (”pengarna kom ju in i alla fall”) och det höll korrupta politiker kvar vid makten. Det är denna typ av effekter som blir följden av att ”fördela välståndet” utan något krav på motprestation. We don’t want to go there again.
Cementera nuvarande system?
Grenholm fortsätter med sitt ganska selektiva urval av argument som han vill vända sig emot. En bit in i sin artikel sammanfattar han: ”Edsingers migrationspolitiska etik går i praktiken ut på att cementera världen såsom den ser ut just nu och förvägra flyktingar tillgång till välfärdsstater. Utan ett enda bibliskt argument på sin sida. Jag ser varken hur det skulle vara kristet eller realistiskt.” Men inte heller detta är ju sant. I mina avslutande 7 punkter ger jag gott om konkreta förslag på hur vi faktiskt kan jobba framåt med dessa frågor – och det handlar knappast om någon cementering. Men det är helt sant att jag inte tror på Grenholms vision om att fördela resurser fritt och för intet till vem som helst, utan krav på motprestation (vilket jag fortfarande menar blir följden av hans resonemang). Detta är nämligen både orättfärdigt och demoraliserande – och därmed också förödande för ekonomin i stort.
Det är intressant att läsa Grenholms exempel med abortfrågan, för det ger en god illustration av hur olika han och jag tänker. Det första han skriver är att ”Olof Edsinger är själv van vid att argumentera för impopulära åsikter, såsom att abort är fel.” Till saken hör att det faktiskt är väldigt sällan som jag har kommenterat just abortfrågan i det offentliga. Om man ska leta efter profilfrågor från min sida är det alltså inte den man bör ta som exempel. Och faktum är att jag med delvis samma argument som jag har mot Grenholms politiska vision argumenterar mot tanken på att helt förbjuda abort. Även om jag själv är emot abort anser jag helt enkelt att det inte är rimligt att tvinga på Sveriges sekulära befolkning denna hållning. Däremot kan jag gärna verka för en sänkt abortgräns, och även mot de KUB-tester som just nu införs i den svenska sjukvården. Men jag skiljer alltså – till skillnad från Grenholm – på Guds rike och den sekulära staten i denna fråga – på samma sätt som jag gör i migrationsfrågan.
Några avslutande punkter
Jag har mycket annat att göra och semestern närmar sig, så därför ska jag inte i detalj gå igenom alla andra argument och mer eller mindre missvisande återgivningar av vad jag skriver i min första artikel. (Jag tycker fortfarande att jag fick väldigt mycket bra sagt i den!) Men om jag som avslutning får ta några saker i punktform:

Grenholm får det att låta som att det bara är en allmän otro (”argument mot Gud och Bibeln) och egoism (”varför skulle just Sverige slippa nedskärningar i välfärden?”) som driver mig i denna fråga. Men mitt resonemang är betydligt mer mångfasetterat än så. Dels handlar det förstås om folkviljan (vi kan inte tvinga på svenskarna en revolution som de inte vill ha). Dels handlar det om synen på vilken politik som genererat något välstånd att fördela (här menar jag att Grenholms resonemang är kontraproduktivt). Men det gäller också synen på om Israels teokrati, kyrkan och den sekulära staten på ett självklart sätt lyder under samma lagar. Samt om vi faktiskt vill ha en värld där alla människor kan röra sig fritt och där staten är fri att mot deras vilja ta ifrån människor deras pengar för att ge dem till andra.
Grenholm skiljer väldigt dåligt på ekonomiska flyktingar och flyktingar från krig och förföljelse. Att dra alla grupper över en kam är i dessa frågor djupt missvisande. Det gör inte jag i min artikel.
Grenholm sågar mitt argument att vår tids migrantströmmar inte kan likställas med utvandringen till Amerika, bl a med hänvisning till att en hel del invandrare fick jobb i städerna snarare än i jordbruket. Men jag har svårt att se att detta skulle påverka min faktiska poäng: inte heller de som jobbade i städerna fick ju del av något ”all inclusive”-paket bara för att de satte foten på amerikansk jord!?
En annan sak som Grenholm konsekvent bortser från är de interna spänningar som skulle uppstå i vårt land om hans politiska program skulle realiseras. I stället för det paradis som han ser framför sig ser jag själv ett mycket splittrat samhälle, med ett växande hat mot grupper som man upplevde på ett orättfärdigt sätt tog för sig av någonting som andra hade byggt upp. Och till saken hör att det inte spelar någon roll om hur vi själva ser på detta fenomen (om vi alltså själva bara känner glädje över utvecklingen) – det kommer ändå att uppstå. Och både som kristna och som samhällsmedborgare har vi faktiskt ett ansvar för vilka stämningar vi göder med den politiska vision vi drivs av. (Ja, jag vet att detta kan sägas om både höger och vänster i politiken, men nu diskuterar jag med Grenholm.)

Mycket mer orkar jag inte skriva just nu. Till skillnad från Grenholm gör jag inte anspråk på att vara ofelbar i mina tankegångar. Inte heller hävdar jag att jag är expert i alla dessa frågor. Jag har definitivt inte tänkt göra detta till min nya profilfråga, och har därför inte heller några planer på att läsa hela Grenholms och Swärds bok. Denna konversation är mer än nog för att övertyga mig om att det skulle vara en rejäl adrenalinhöjare. Samtidigt som jag också vet att det är mycket i deras bok som jag håller med om.
Grenholm gör sitt bästa för att pressa in dessa frågor i en diskussion om synen på SD. Men jag tänker inte fastna på den kroken. Det är att fördumma och förminska detta samtal att kleta fast varje enskilt argument och förslag vid ett visst partis partiprogram.
Därmed tackar jag för mig för den här gången. (Från bloggen efterkristus.nu)

Mimmis teologiska frågor

lördag 12 november 2016

Är Donald Trump kristen?

lördag 9 juli 2016

Måste en god kristen vara för fri invandring?

Om författaren (Profil)